Kamilla och Helene om böcker

Jag var inte överdrivet förtjust i Lottas första böcker om sitt liv som narkoman, men ändå fick jag för mig att låna den här boken på biblioteket.

Det här trodde jag att den skulle handla om: att de fick barn och att hennes man började knarka. Jag har nu läst halva boken och det här har den handlat om: eh…jag vet inte. Den är skittråkig. Bara en massa svammel och upprepning. Någon på förlaget borde ha varit juste och hjälpt henne redigera bort onödig text. Kanske hade de fyra böcker jag läst av henne hittills varit bättre om det bara var två.

Idag har jag upptäckt att boken skulle ha varit tillbakalämnad i lördags. Nu kan jag lämna tillbaka den på biblioteket och ha gott samvete för att jag aldrig orkade läsa ut den. Jag menar, de saknar den ju på bibblan…klart de ska få igen den! Och så ska jag googla och se om jag kan ta reda på vad som händer senare i boken. Eller räcker det kanske att läsa sista sidan?

Om någon som läser detta har lyckats ta sig igenom hela boken vill jag gärna veta vad tricket är…

/Kamilla

Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet av Anette Kullenberg är en biografi om Marianne Höök.

 I min värld var Kullenberg mer bekant än Marianne Höök. Bang som var verksam samtidigt som Höök känner jag till. Efter att ha läst boken förstår jag att Kullenberg stått i skuggan av Höök och att hon nog tycker att Höök var mer beundransvärd än Bang.

Jag valde att läsa boken för att det ryktas om en kärlekshistoria mellan Höök och Olof Palme. En bit in i boken förstår jag att Marianne Höök levde och till och med intervjuade samtida Alva Myrdal. Två kvinnor, ganska olika, men båda socialdemokrater med stor svaghet för vackra kläder gärna från NK, och inredning från Svensk tenn. Å så fascinerande. 

Anette Kullebergs sätt att skriva är som hon låtit någon skriva ner vad hon talat in på ett band. Hon upprepar sig, det är talspråk och det är stycken som är oförståeliga men ändå en del av bokens charm. Jag tänker att Marianne Höök var så spännande att det är värt att ta sig igenom den röra som själva textmassan består av.

Om någon skrev en bok om mig efter min död så skulle jag inte vilja att det var en sån här bok. Man förstår att Marianne Höök är en charmerande kvinna, med ett komplicerat inre som gör det svårt för henne att vara trogen eller ens vänlig i sina nära relationer. Smart men inte särskilt djup. Vacker men inte äkta. Framgångsrik men inte lycklig. 

På jul är jag mer redo att läsa krävande böcker än annars på året. Behöver sova ikapp och sedan tar jag mig an dom, den här gången är det Anette Kullenbergs bok om Marianne Höök och så är det Per Nuders  efterlängtade bok om honom själv.

Den här lånade jag för att den såg lite kul ut, sen har den legat i min bokhög ganska länge. Nu gick det inte att låna om den något mer, så jag var liksom tvungen att läsa den om jag inte skulle ha släpat hem den från bibblan i onödan. Och det är jag glad att jag gjorde!

Som jag har förstått det är boken självbiografisk. Danny blev dumpad av sin flickvän och förvandlades till en enstöring. En dag mötte han en man på en buss som sa åt honom att säga ja oftare, och bestämde sig för att ta honom på orden och säga ja till allt.

Det här är en väldigt rolig bok, jag skrattade högt för mig själv massor av gånger. Senast jag skrattade såhär mycket till en bok var när jag läste Saker min flickvän och jag grälar om, men jag undrar om inte den här boken är roligare ändå. Läs den!

Danny Wallace kan du för övrigt ha sett på TV, där han i How to start your own country startade landet Lovely i sin egen lägenhet.  

/Kamilla

En av mina största drömmar här i livet är att få åka upp i rymden, så den här boken är praktiskt taget porr för mig. Fuglesang är dessutom en bra författare, som i boken blandar detaljrika berättelser från sin rymdfärd med historien om hur han till slut hamnade där (den 14 år långa historien…). Det blir aldrig ointressant, trots att han ibland skriver väldigt ingående om saker jag - ärligt talat - inte förstår ett skit av.

Det är intressant att läsa om allt han gick igenom innan han till slut tog sig upp i rymden, men bokens stora behållning är förstås själva rymdfärden. Stundtals fick jag nästan för mig att jag själv var med där uppe, att det var jag som var tvungen att haka fast min sovsäck någonstans för att kunna sova och som svävade omkring i ISS. (Jag blev förstås lika besviken varje gång jag insåg att det aldrig kommer att hända.) Direkt efter att jag hade läst boken kände jag ett stort behov av att berätta saker om livet i rymden för ungefär alla jag träffade, fast jag hoppas att de läser boken själva och inte bara nöjer sig med mina små utdrag.

Pluspoäng för bilder jag tittade på många gånger! Fast när jag tänker på saken hade det varit klara minuspoäng om det inte hade funnits några bilder med…

/Kamilla

Det var med viss tvekan jag lånade den här boken, det kändes som att det var risk för att författaren försökte pressa ut mer ur sin situation än vad som blir bra (ungefär som Dave Pelzer, ni vet). Jag blev dock positivt överraskad. Det här är helt klart en läsvärd bok. Boken handlar om tre svenska kvinnor som liksom Maria har gjort flyr från sina män. Kvinnorna har ingen relation till varandra, men deras historier binds ihop väl i boken.

Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken när jag väl hade börjat, när den var slut hade jag en stor klump i magen. Det är katastrofalt hur många människor som far så grymt illa och inte kan få tillräcklig hjälp av samhället!

Såhär skriver Aftonbladet om de tre kvinnorna boken handlar om:

- Leila är hårt kontrollerad och misshandlas hemma, men socialtjänsten tar inte hennes rädsla på allvar. Hon är 17 år när hennes pappa berättar att hon måste gifta sig med en släkting och tar först beskedet med ro, för mannen i fråga har en flickvän som han älskar. Men familjernas tryck är för stort och han accepterar det stundande bröllopet. Samma dag flyr Leila ifrån släktingarna som hotar henne till livet.

- Veronika, 25, blir misshandlad och förföljd av sin sons pappa. Men hon blir inte trodd. Hon kämpar för att få gehör och hjälp och skriver bland annat brev till åklagaren. Under tiden blir hon slagen, mannen tvingar sig in i hennes lägenhet och han ringer och trakasserar henne om sonen. När mamman vinner vårdnadstvisten blir situationen farligare än någonsin.

- Anette har ett barn med en man som förföljer henne. Hon blir sjukskriven och  gömmer sig men han hittar henne gång på gång. När hon ser sin plågoande på gatan gömmer hon sig under en bil med sitt barn. Rädslan blir förlamande. Hon läser i Aftonbladet om boken ”Asyl” och bestämmer sig för att skriva till författaren och be om hjälp att emigrera. I dag bor Anette med sitt barn i USA och har tät kontakt med Maria Eriksson.

/Kamilla

Det är nånting med Unni Drougges texter som jag är svag för. Egentligen skriver hon ganska slarvigt och självutlämnande så jag blir nervös, men ändå gillar jag det.

 Den här boken berättar historien om hennes liv tillsammans med Niclas, ett riktigt liv alltså. De hade hyfsat många år tillsammans, var väldigt olika gamla och de har varsin bild av förhållandet så här i efterhand. Jag har läst deras debattartiklar där de svarar varandra innan jag läser boken, så ja har en dubbel känsla genom hela boken. Jag funderar på om det är sant det jag läser, och vad som är påhitt i berättelsen.

Till slut blir alla såna tankar ointressanta. Boken är så gripande, så självutlämnande, framförallt av mannen Niclas att jag har ett fullt sjå att värja mig. Jag förstår att boken är skriven i affekt, driven av ett behov av att skriva av sig för att läman bakom och gå vidare. Men resultatet blir klibbiga texter som tar tag i mig och som vill följa med mig. Usch, jag vill inte ha.

Det är skönt att lägga undan boken, att ha läst klart den. Jag googlar lite på Niclas och Unni och konstaterar att ja de finns på riktigt. Eftersmaken av boken ger mig känslan att den är väldigt subjektivt skriven och livet upplevs ju subjektivt, så varje ord som stod i boken är sant för det är så det levdes.

Alexandraboken är inte en bok som jag hade köpt för att läsa. Den kom till jobbet och efter att ha läst några recensioner så valde jag att läsa den.

Den handlar om en man som tagit kontakt med flickor via nätet, under namnet Alexandra. Några av tjejerna har han sedan träffat och haft sex med. Många av dem har varit minderåriga och några av dessa flickor berättar sina historier i boken. De är lika på så sätt att mannen använt sig av ungefär samma knep med alla tjejern, men olika för att de har upplevt det väldigt olika. 

Mest gripande på sitt sätt är berättelsen om flickan som bara är tretton år. Boken avslutas med att mannen i intervjuer med författaren får ge sin version. Det är intressant för det känns som att han är övertygade om att hans version är sann.

 Det är en bra bok att läsa för unga tjejer och killar som använder Internet i sin frigörelse och framförallt är det en viktig bok att läsa för tonårsföräldrar. Bilden man får av dem i boken är att de är frånvarande och okunniga om barnens liv och om nätet.

Alexandramannen är en bok vars inehåll kan skrämma, men den är ändå värd att läsa.

Hittade den här boken gratis i en second handbutik. Det är på något sätt talande för hela den bild av perosnen Toby Young som beskrivs i boken. Den handlar om en engelsk journalist som får chansen att arbeta, med bra betalt, på en tidning i New York.

Problemet visar sig vara att han inte har koll på vad som går hem i New York och han har inte sinnesnärvaro nog att anpassa sig heller. Dessutom känns det som att han njuter av att vara tvärt emot, även om han blir ledsen när det går dåligt.

Det var en utmaning att läsa boken för alla chanser som blir till misslyckanden får mig att må dåligt. Det var verkligen obehagligt att följa hans pinsamheter sida efter sida. Men jag fortsätter läsa, och jag var fast i boken, för jag hoppades att det till slut skulle lyckas för honom.

Och till slut får han lite lycka ändå. Även om det inte är på jobbet. Och jag kan tycka att slutet är lite för gulligt, men när allt kommer omkring, det är hans liv och vem är jag att döma?

Toby Young är killen som var modig nog att samla alla sina misslyckanden i en bok, som till råga på allt ges bort gratis i en second handbutik. Han får vara glad för lite kärlek.

Jag ogillade Jennys första bok. Ändå var jag ju tvungen att läsa den här. Jag måste säga att den här är bättre. Jag vet inte om hon helt enkelt shejpat upp sitt författande eller om det beror på att den här boken mer har en berättelse än den andra, men den här är betydligt mycket intressantare att läsa. Det känns inte lika mycket som att hon bara försöker vara rolig. När man jämför omslagsbilden med gamla bilder på henne vet man ju att hon lyckats gå ner i vikt, men det är ändå spännande att följa bantningsförsöken i boken. Och det känns nästan befriande att läsa om bakslagen, som faktiskt inte är riktigt de jag hade förväntat mig.

Jag måste förresten gratulera Jenny till att ha blivit en riktigt vacker kvinna! 

/Kamilla 

Den här boken lånade jag för att jag tyckte att "När jag fyller 30 ska jag vara smal" verkade vara en intressant bok och det verkade smart att läsa den bok hon skrev innan först. Jenny skriver i boken Tjock! om sitt liv som…tjock. Inte gör hon någon ansats till att försöka bli annat än tjock heller, inte under tiden hon skrev den här boken i alla fall.

Jag tycker att det är en dålig bok. Det största problemet är att Jenny verkar vilja vara någon sorts ståuppare, men skämten är sådär halvbra så att det bara skulle bli pinsamt om hon ställde sig på en scen och försökte vara rolig. Mellan försöken till roligheter klagar hon ibland på samhället, men det blir liksom bara…fjantigt. Det är klart att det är tragiskt att det inte finns snygga kläder som passar tjocka, det är klart att det är tråkigt att alla modeller ser ut som de gör, men hon lägger fram det på så konstiga sätt. Det finns dessutom inget som riktigt binder ihop boken, det är bara hopp fram och tillbaka känns det som.

Nej, det här var inte bra. Fast jag måste förstås läsa uppföljaren ändå. Att döma av bilderna som finns på henne på nätet shejpade hon upp sig rejält. 

Jo, en bra sak med boken: den tog snabbt slut. 

/Kamilla 

Det här är en bok som berör.

Annette fick en dotter, Renee, tillsammans med Shane Goode som visade sig vara rejält manipulativ och okänslig. Under ett pyjamasparty hos sin pappa dog Renee. Obducenten lyckades inte fastställa dödsorsaken, men Renees mormor Sharon och mamma Annette var helt övertygade om att det var mord och att pappan var den skyldige. De startade en rättsprocess och fick till slut Shane dömd för mordet på sin dotter.

I boken får vi följa Annettes liv från att hon först träffar Shane till slutet av rättegången mot honom. Att han till slut blir dömd beror på en stark vilja och tro hos både Sharon och Annette men också hos en kriminalassistent och en advokat (underligt nog bägge kvinnor…). Det fanns tillfällen i boken där jag tvivlade på att rättvisan skulle segra, men det gjorde den ju uppenbarligen.

Sista andetaget är en bok man fastnar i och helst inte vill sluta läsa förrän man läst ut den. Den har dessutom ett väldigt överraskande slut, som en sorts bonus (det är ju trots allt en sann berättelse, så överraskande slut på en sådan här bok förväntar man sig inte). 

Läs den, men inte om du är känslig för ondska och omänsklighet.

/Kamilla

Författare: Debra Puglisi Sharp & Marjorie Preston

Jag läser många böcker som är sanna berättelser om eländiga händelser (eller rentav liv). Det här är den senaste. Det är Debra Puglisi Sharps berättelse om hur hon kidnappades, hölls fången och upprepade gånger våldtogs av en knarkande galning. Inte nog med det, innan han kidnappade henne mördade han hennes man, något hon får veta under sin fångenskap hos honom.

En otroligt otäck historia. I boken får vi allt berättat för oss, om vad som hände och tiden där efter, inkluderande bl.a. rättegången. Hon berättar tämligen ingående om hur hon drabbades av posttraumatiskt stressyndrom och vad det innebär.

Jag uppfattar det som att hon skrivit boken för att sprida information om PTSD. Ibland blir boken lite seg, jag tycker inte att det är jätteintressant att läsa om just det. Däremot fascineras jag av historien och imponeras över att hon klarar av att skriva ner den. Bland det mest intressanta tyckte jag (av någon anledning) var att läsa om rättegången, där hon lyckas få med det mesta som hände och sades.

Om du också är en sådan där som inte kan låta bli att läsa om elände, så läs denna. Om du är intresserad av PTSD, vad som utlöser det och hur man kan hantera det, så läs denna. Om du inte är intresserad av PTSD så förbered dig på ett par sega partier i boken…

Om Debra Puglisi Sharp skriver en uppföljare tror jag däremot inte att den kommer att vara särskilt läsvärd. Det skulle vara ungefär som Dave Pelzer, ni vet…de första två böckerna var otäcka. Den tredje var väl okej. Men sen! Nä, där borde han ha slutat.

Kamilla