Kamilla och Helene om böcker

Det här är det bästa jag har läst på länge! Bokens huvudperson är Shafiq, som växer upp under tråkiga förhållanden (med, eller kanske utan, en alkoholiserad pappa) i en Stockholmsförort. Det handlar till en början om ett utanförskap som senare förvandlas till gängtillhörighet. I vartannat kapitel får vi följa Shafiq under hans uppväxt och i vartannat honom och hans kompisar Nicke, Moses och Martha när de genomför ett väpnat rån.

Det här är ingen bok man blir glad av, utan snarare en bok som på vissa ställen får mig att bli illamående. Den beskriver en jävla massa elände, faktiskt. Samtidigt känns det trovärdigt, som att det skulle kunna hända (och ha hänt, för den delen) och fängslande.

Martha Montoya är för övrigt en pseudonym, författaren heter egentligen Odd Runeborg. Anledningen till att han tog sig pseudonymen är att han blev refuserad av flera förlag. När han skickade in den under nytt namn och påstod att han var kurdisk flykting fick han helt plötsligt flera erbjudanden. Jag vet inte om det är rätt att avslöja "hemligheten" med författaren här eller inte, jag funderar på om jag skulle ha reagerat annorlunda på boken om jag visste att det var en svensk läkare som skrivit den och inte trott att den var skriven av en invandrartjej. Nåväl. Det är ju information alla kan googla sig till, så jag låter det stå med.

/Kamilla

Det här är den sämsta bok jag har läst ut på länge. Författaren är tydligen någon sorts journalist egentligen, hon har skrivit om "skvaller, fastighetsmarknaden och samhällsfrågor för flera New York-tidningar". Detta tyckte hon tydligen räckte för att skriva en bok om tre skvallerjournalister. I think not! Storyn är skum, slutet är värdelöst och hon har såklart haft oturen att få en översättare som inte vet vad den håller på med (alternativt en översättare som hade behövt någon som korrekturläste bättre åt henne).

Kontenta: få inte för er att läsa den här boken.

/Kamilla 

Jag väljer att berätta om böckerna tillsammans av flera skäl. Jag läste Faller fritt först och ganska tidigt in i boken kom jag på att jag glömt läsa Guillous Fienden inom oss som jag egentligen längtat efter. Det är för att de skriver så lika som jag kom på det.

Så direkt efter Faller fritt kastade jag mig in i Fienden inom oss bara för att upptäcka att polisen Anna Holt finns med i båda böckerna.  Nu har jag läst på lite och lärt mig att hon också har en egen TV-serie. Jag älskar fiktiva gemensamma världar.

Faller Fritt… handlar om en rutinerad polis som bestämmer sig för att se över Palmemordet en gång till. Han samlar de bästa och ger dem ganska fria händer under en täckmantel att allt material ska kategoriseras på ett nytt sätt. Precis som i Guillous böcker, som jag är mer bekant med, är det samhällskritik, polisdetaljer, mat och vinorgier där emellan. Det är också en bok som tränar hjärnan att hålla alla detaljer i minnet och som lär ut riktigt polisarbete. Jag var lite för semestertrött när jag läste för att ta till mig den delen.

Fienden inom oss är en fortsättning på boken om Eva Johnsson som numera heter Eva Tanguay, och som förflyttats från ekobrottsmyndigheten till Säpo för att arbeta med terrorism. Den skrevs 2007 men är het och aktuell, för här finns nya spaningslagen som en teoretisk möjlighet, om än en realitet i praktiken. Också här finns en samhällskritik, under ledning av framförallt Erik Ponti, journalist på Ekot och bekant från Coq Rouge-serien och Ondskan. Utan att avslöja för mycket kan man säga att sensmoralen i boken är att vår iver att skydda oss från terrorism ibland leder till att vi missar de riktiga hoten, eller att om någon verkligen vill göra illa, är det svårt att stoppa, oavsett hur många oskyldiga vi granskat och satt dit på vägen.

Helena är till att börja med gift med Bengt Ohlsson som jag tror skrev Vi i villa. Vad man skulle vilja veta mer om deras familjeliv! Jag tror dom har det avslappnat bra tillsammans men att de därför är bra på att iaktta andra familjer, i de miljöer där man upplever dem som bäst. På charter, Ikea, på parmiddag eller föräldramöten.

Ur de där upplevelserna har Helena skrivit en fantastisk bok. Jag har läst flera recensioner och alla upplever den på samma sätt, otroligt obehagligt påtagligt nära. 

Man förtränger lätt baksidorna med familjeliv, man glömmer bort hur bitter är, och all den där missunsamheten som smyger sig på är som bortblåst när man stängt dörren och gått vidare. Ur vulkanens mun river upp den, släpper ut det och hänger sig åt den.

Att läsa den bjuder på en ordentligt läsupplevelse, och jag läser den nästan i ett sträck. På slutet är jag tvungen att ta en liten paus, men inte för länge för då är jag rädd att aldrig läsa ut den utan bara stänga dörren igen.

Varför ska man läsa obehagliga böcker? För att bli berörd. Läs den här boken, den är värd alla läsare den kan få. Kanske kan den också bli en väckarklocka? 

Vi som hade alla rätt ska läsas som en karriärroman. Jag läste den som en familjebok. Boken har fångat det som blivit så populärt att tala om på sista tiden, livspusslet. Hur det vi gör på arbetet speglar sig i hur vi är som föräldrar.

Det som fått mest uppmärksamhet i boken är vara snygg och populär-hetsen. Den delen känns ändå allt för osannolik. Boken gör sig bäst att läsas som en livspusselbok. Känslor som den nya familjen upplever sätts på pränt. Semester utan barnen, exmannen får ny bebis och så lockelsen i att bryta upp och ångesten i att stanna kvar i en trygg relation.

Jag hade önskat färre spretiga intriger och mer fördjupning, men som läsa på strandenbok funkar den bra som den är. 

Jag läste tre böcker om att vara familj, på raken. Den första var Vi i villa. Till att börja med, det är en charmig bok, lättläst och perfekt för den som inte läser så ofta.

För dig som läser mycket är den också bra för den är välformulerad, vardaglig och oväntad.

Hans Koppel är en pseudonym. Jag tror det är Bengt Ohlsson som skrivit den.

Den här boken handlar om Edgar som när han är sju år gammal blir överkörd av en postbil och spräcker skallen. Han överlever mirakulöst, och so far so good…typ. Jag gav upp efter halva boken. Då hade jag fått läsa om Edgar på sjukhuset och Edgar när han kom till internatskola där han blev mobbad av de andra eleverna. Skittråkig och konstig bok. Författaren verkar inte riktigt kunna bestämma sig, skriver "Edgar såg ut över den grå parkeringen" i den ena meningen för att i nästa skriva "Jag (som i Edgar, min anm.) undrade varför den var grå". Nä. Läs den inte. Du slösar bort din tid.

/Kamilla 

Igår ramlade jag över en klassiker på Stadsmissionen, och det var Den allvarsamma leken. En del har jag sett, listar den som en av sina bästa böcker och den har recenserats oändligt med gånger.

Gavs ut första gången 1912 och handlar om unga människor i Stockholm, strax efter världsutställningen. Den nämns bara som en detalj i förbifarten med det är fint att ha den i åtanke att relatera andra händelser till framöver. För det är som att den Allvarsamma leken lyckas skildra kärlek från sekelskiftet då precis som kärlek kan kännas kring sekelskiftet nu. Det är Arvid som förälskar sig i Lydia, och så massa turer fram och tillbaka som ibland gör ont och ibland känns oändligt romantiska. 

 Det som gör boken bra är:

Författarens förmåga att avväga när berättelsen ska målas ut och när man kan nöja sig med kortare referat.

Att boken ger en bra bild av hur man löste passion under en tid när man egentligen skulle vara gift för att få till det.

Att den är charmig på ett gammaldags sätt men ändå så nutida träffsäker i beskrivningen av känslorna.

Att hela boken är skriven ur en mans perspektiv, det var särskilt bra.

Läs läs läs!

Till skillnad från De skamlösa så är Smuts en bok som verkligen lyckas förmedla samtidskritik. Den träffar rakt på nutidens svagheter. Familjer som lever kärlekslösa liv tillsammans för att man inte riktigt vet hur man annars skulle göra. Alkoholproblem. Män som köper sex. Unga flickor ensamma på sitt rum med webkamera. Känslan av tomhet när man väl lyckas. Längtan efter kärlek som är så konstant oavsett ålder. Julfirande som ett skådespel mer än en familjegemenskap.

Smuts är en sån där bok där jag kommer på mig själv att önska att allt bara var bra, att alla bara slutade med det destruktiva och blev lyckliga ändå. Det är en bok som tecknar bilder av människor som borde gå att tycka om, men som genom sina misslyckanden gör dig besviken hela tiden.

Jag gillar böcker där författaren låter sin politiska agenda ta skönlitterär form och jag hoppas Katarina Wennstam återkommer med fler.

När De skamlösa kom ut var uppståndelsen stor och det uppstod debatter om väskor och konsumtion. Linda Skugge kollade upp Sisela Lindbloms inkomst och rekommenderade henne att köpa ett nytt kök. De skamlösa ska beskriva den nya generationens ytliga besatthet av konsumtion, av tid, sex, vänner, pengar och jobb. Jag förväntade mig en bok som skulle hålla viss distans och vara ironisk och väcka tankar. De enda känslor som väcktes hos mig var äckel emellanåt, annars kändes den som en chick litbok i mängden. Kanske lever jag för mycket i samtiden för att på riktigt förstå det samtidskritiska som omslaget utlovar?

Jag fick den här boken av en kompis efter att vi hade pratat om föräldrar. Kopplingen var ganska logisk just då, men boken påminner inte det minsta om familjeliv såsom jag känner till det. Och tur är det!

Jag ska erkänna att jag inte tyckte att den verkade särskilt bra innan jag läste den. Kanske var det mina låga förväntningar som gjorde att jag tyckte den var riktigt bra? Eller också är den det.

Boken handlar om en helt sjuk familj som gör helt sjuka saker. Det är, inte helt oväntat, en helt sjuk bok som, oväntat, roade mig nästan hela tiden. Jag kände att den tappade litegrann på slutet, men inte tillräckligt för att inte betecknas som en bra bok.

Annorlunda är den. Ibland behöver man annorlunda, bland all chic lit, romantik och sanna berättelser om tragiska levnadsöden. Jag läste någonstans att man kan se den som någon sorts inlägg i samhällsdebatten, men sådant får andra ägna sig åt. Jag nöjer mig med att roas.

/Kamilla 

Den här boken tror jag heter På andra sidan, på svenska. Den hör ihop med flera av Marian Keyes övriga böcker eftersom varje bok är tillägnad en syster i familjen Walsh. Egentligen tycke rjag de har högre litterär kvalité än att kategoriseras som chick lit.

Anybody out there är en överraskande bok, en smärtsam bok, en bok som får mig att vidga mina perspektiv och leva mig in en annan människas liv.  Jag skulle inte vilja ha den oläst.

Om du inte har läst något av Hanne-Vibeke Holst förut, så läs allt du kommer över! Min moster migrän, triologin om Therese Skårup och första delen, Kronprinsessan, i böckerna om förvecklingar inom politiken i Danmark.

Kungamordet är fortsättningen på Kronprinsessan. I Kronprinsessan fick vi följa Charlotte som något överaskad blev landets miljöminister, utan att ha en bakgrund i politiken.

Kungamordet handlar om en annan av politikerna i regeringen, finansministern Gert Jacobsen.  Men Holst är en skicklig författare och vävar samman berättelsen om flera. Boken handlar också om hans fru, som han misshandlar, om hans turkiska praktikant Yasemine och hennes hopp mellan kulturer, och den handlar också en del om Charlotte. Hanne- Vibeke Holst är en skicklig författare som med skarp blick måste ha iaktagit politikens spel, och hennes skarpa iakttagelser och resonemang är yttelrigare en del av behållningen med att läsa boken.

Emellanåt är det danska, påhittade politiska spelet kusligt likt svensk inrikespolitik, fast Hanne-Vibeke Holst var först. Några exempel:

Socialdmeokraterna förlorar valet för första gången på länge.

Den nya regeringen blir först med att få in invandrare som ministrar.

Partiledarens ställning i partiet verkar kusligt lik Göran Perssons (har dock inte läst GP-bion).

Och det finns fler likheter, men de får ni söka själva!

Den här boken kändes lite haussad på något vis när jag började läsa den. Förmodligen p.g.a. bokkommentarer som denna: "Den avklädda bruden chockerande sanningar om kärlek och sex." och denna: "Och Nikki Gemmell själv har blivit en förespråkare för kvinnors sexuella frigörelse i England." Och förstås det faktum att boken skrevs under namnet Anonym, eftersom Nikki som gift med två barn tyckte att det var lite för vågat att skriva så ärligt om sex under eget namn.

Jag tyckte att boken började lite segt men blev lättare att fastna i eftersom. På det stora hela en hyfsat läsvärd bok, men… Nä, jag vet inte. Och så blir jag inte klok på att jag inte vet vad som är taget ur författarens liv, vad som är taget ur andras och vad som är ren fiktion. Det stör min läsupplevelse litegrann.

I boken finns för övrigt en intervju med Nikki som gjordes efter att hon inte var så anonym längre. Lite småintressant, men här finns en längre. Jag skulle nog inte läsa den före jag läste boken, dock. (Om jag nu hade tänkt läsa boken.)

Vet inte hur jag ska kategorisera boken här i bloggen. Får hamna under romaner. Kärlek känns som fel kategori och någon kategori för sex tror jag inte att vi kommer att behöva, då det i de flesta fall passar in under kärlekskategorin.

/Kamilla 

Den här boken lånade jag mest för att jag skulle ut och resa och det var den pocket som såg minst tråkig ut i den lilla pockethyllan på biblioteket. Den handlar om Sophie Stanton som är 36 år och precis har blivit änka, hur hon hanterar sorgen och så småningom startar Brustna hjärtans café. Boken innehåller mycket tragik, men är samtidigt roligt skriven.

Jag läste boken när jag satt på ett tåg hem efter att ha varit borta i en vecka. Till på köpet var jag totalt slut, både mentalt och fysiskt. Man skulle kunna säga att jag grät en hel del (senast jag grät så mycket offentligt av att läsa bok var när jag läste I taket lyser stjärnorna och lyckades gråta hela flygturen mellan Dublin och Stockholm). I den status jag var just då var det nämligen omöjligt att inte bli ledsen av den. Helt plötsligt betedde sig mitt huvud som om min sambo var antingen död eller dödsjuk, och jag hade ju inte träffat honom på ett tag så det kändes ganska övertygande ändå, plus att jag kände mig ungefär lika mycket som ett vrak som huvudpersonen i boken gjorde. Galet.

Nåväl. Jag misstänker att det här kanske är en bra bok. Den var i alla fall svår att lägga ifrån sig (egentligen hade jag tänkt ägna tiden på tåget åt att sova, men tji fick jag). Om ni har läst den eller råkar läsa den framöver kan ni väl rapportera här vad ni tyckte?

/Kamilla 

Läs den här boken! Det är min bästa bok hittills i år, tror jag. När jag insåg att den snart var slut fick jag nästan ångest och ville läsa om den, trots att den bok som låg näst på tur var Luftslottet som sprängdes… Jag kan egentligen inte riktigt sätta fingret på vad som var så himla bra med den, så ni får väl helt enkelt ta mig på orden och läsa själva.

Boken handlar om fyra Londonbor under krigstiden, mitten av 1940-talet. Deras liv hör ihop, på sätt som är omöjliga att lista ut från början. Jag tyckte att boken började lite segt (jag tror faktiskt att jag var på vippen att ge upp på den) men framåt mitten var jag fast. Waters skriver väldigt målande och det är nästan som om man själv befann sig där på den tiden. Att den dessutom delvis handlar om lesbisk kärlek på en tid då det garanterat var ett svårare liv att leva än idag ger det hela bara en extra krydda.

Så, vad skrev jag? Läs den!

/Kamilla 

Kalla det… är tydligen en väl recenserad bok. Jag fick den i present för jag väntar ofta länge annars med att läsa populära böcker. Vet inte varför. Kalla det… var väl värd att läsa. Trots mitt svenska ursprung var igenkänningsfaktorn hög och det beror väl på att jag kan identifera mig mest med Markus karaktär i boken, vi delar samma erfarenheter.

Kalla det vad fan du vill är en mosaisk bild av ett vardagsliv för en invandrarfamilj i Malmö. Den ger en del tankeställare, som på begreppet invandrare, när slutar man vandra? Den ger en del nya kunskaper, för de som till exempel inte känner till tarof, att bjuda och välkomna även utan att mena det man säger. Den resonerar också kring varför tjejer börjar bära sjal eller varför äldre svenska män är så rasistiska.

Det är en bok som vill förmedla så mycket att resultatet blir en myllrande mosaik. Jag hoppas över att läsa bitar som inte jag är så nyfiken på. Bäst tycker jag om att läsa om pappa Amirs upplevlser i svenska samhället. Han, som väl inte flyttat till sverige för att köra taxi, akademiker som han är. Bästa scenen i boken är när föräldrarna ska träffa sin dotters lärare, en slashas vid namn Max, som inte riktigt är vad de väntat sig.

 Om man läser boken som man äter från ett buffebord så kommer den att ge bra utdelning, att läsa allt blir för segt.

Den här boken handlar om ett antal människors olika liv, där de flesta är på väg mot en förändring av något slag. Allt vävs samman genom Muldoon’s Tea Rooms, som ägs av Daniel och Penny Stanley, vilka lägger ner nästan all sin tid och kärlek på det gamla caféet. Medan Daniel verkar nöjd med livet börjar Penny bli mer och mer osäker. Hon vill ha barn men han vägrar.

Boken är skriven i korta kapitel där man förutom Daniel och Penny får följa caféets gäster. Det är en ganska mysig bok. Stundtals väldigt förutsägbar, men samtidigt blev jag förvånad mer än en gång. Lagom lättsmält och väldigt praktisk att läsa när man har ont om tid (t.ex. när man väntar på att sambon ska komma och lägga sig eller att toaletten ska bli ledig), tack vare kapiteluppdelningen. Jag tycker att den är värd att läsas.

/Kamilla 

Katerina Janouch är samlevnadsexpert och mamma till fem barn. Fyra av dem är killar, den femte är en tjej. Många tänker nog när de ser en födelseannons som består av många storebröder och slutligen en liten flicka, att nu är de väl glada i den familjen? Så har jag tänkt, även fast jag vet att det retar föräldrar.

Helst ska man ju säga att man bara önskar sig ett friskt barn och inget särskilt kön. Fast jag har själv tillhört den skara som nu fått ett språkrör genom Katerina Janouch, som önskat en flicka. Det verkar särskilt vanligt för mammor som upplever en kris av något slag i samband med graviditeten. I boken är det Helenas mamma som dör.

Dotter önskas är en bra bok. Jag trivdes med att läsa den, även om den för min del kunde varit längre och detaljerna mer utmålade, eller historien inte lika rakt på berättad. Katerina Janouch lyggas förmedla hur viktig känslan av att önska sig ett visst kön blir samtidigt som man vet att man komme rälska vem som än kommer ut. Det blir också en indirekt tipsbok för kvinnor som vill ge naturen en chans genom olika knep för att få ett särskilt kön. Det är också en bra bok att utgå ifrån om man vill debattera könsfrågor. Boken fyller ett vakuum bland svensk litteratur, och en fortsättning om hur det går för Helena och hennes familj är välkommen.

Så har jag då äntligen läst ut den, boken som jag trodde skulle vara så bra men som har tagit mig en evighet att ta mig igenom. Mest för att den inte varit tillräckligt fängslande för att få mig att låta bli att låna och köpa andra böcker som jag läst parallellt med denna.

Stories we could tell handlar om sex, love, drugs and rock’n'roll. Större delen av boken (eller om det var hela?) utspelar sig kvällen och natten den 16:e augusti 1977. Elvis har precis dött men de tre unga vännerna i boken har annat att fundera på. De tre killarna jobbar tillsammans på en tidning som skriver om musik.

Terry har precis kommit tillbaka från Berlin, där han har hängt med rockstjärnan Dag Wood. Han är glad åt att få träffa sin flickvän Misty igen, men även Dag Wood visar sig bli glad över att få träffa Misty… Ray kommer att få sparken från tidningen, om han inte lyckas få till en intervju med John Lennon som sägs vara i stan. Leon måste försöka hålla sig undan från det våldsamma gänget Degenham Dogs, som ogillar att han skrivit så dåliga recensioner. Och så knarkar de. Och blir kära. Och har sex.

Det känns som att mycket i boken är taget ur Tony Parsons liv. Parsons jobbade själv som musikjournalist under sjuttiotalet. Sin första bok släppte han 1999, den alldeles underbara boken Man and boy (förmodligen även den grundad på hans egna erfarenheter).

Mitt tips: läs Man and boy. Läs sedan också fortsättningen Man and wife, men förvänta dig inte att den ska vara lika bra. Läs också One for my baby, men förvänta dig inte att den ska vara av samma stil som de två andra böckerna. Det tog mig ett tag av läsning i den boken innan jag insåg hur bra den faktiskt var.

Böckerna The family way (som jag ärligt talat inte riktigt minns vad den handlade om, men som jag inte tyckte var jättebra) och Stories we could tell kan du hoppa över. Det finns en bok med samlade Tony Parsons-krönikor som heter I huvudet på Tony Parsons. Den har jag inte lyckats ta mig igenom än heller, jag är inte jätteintresserad av det han skrivit krönikor om…

För mig är frågan: ska jag försöka mig på att läsa även My favourite wife, som släpps nästa år, eller ska jag bara vara nöjd med att jag läst den alldeles utmärkta Man and boy? Kommer det att fortsätta gå utför, eller vänder det nu? Titeln är ju i alla fall ganska lovande…

Kamilla