Den här boken tror jag heter På andra sidan, på svenska. Den hör ihop med flera av Marian Keyes övriga böcker eftersom varje bok är tillägnad en syster i familjen Walsh. Egentligen tycke rjag de har högre litterär kvalité än att kategoriseras som chick lit.
Anybody out there är en överraskande bok, en smärtsam bok, en bok som får mig att vidga mina perspektiv och leva mig in en annan människas liv. Jag skulle inte vilja ha den oläst.
Katarina von Bredow skrev en av mina favoritböcker som ung. Den heter Syskonkärlek och handlar om förbjuden kärlek mellan två syskon. Men den är inte platt eller förutsägbar. Den är otroligt vacker och ger en stark känsla av deras komplicerade relation. Jag läste den flera gånger.
Trots att jag i artonårsåldern läst många vuxenböcker hade jag ångest över att det började lbi dags att lämna ungdomsgenren bakom mig. Men jag had eläst allt kändes det som, och behövde nya utmaningar, och så småningom fann jag mig till rätta i världen av vuxenböcker.
Hur kär får man bli? är mitt första återseende sedan dess. Den första helt riktade ungdomsbok som jag läser, och nu är jag faktiskt vuxen på riktigt och har nästan glömt hur plågsam kärlek kan vara när man är ung. Men Katarina von Bredow är duktig på att påminna mig. Boken handlar om Katrin, om första pojkvännen, om att känna sig tvungen att välja mellan bästisen och den riktiga kärleken, om att ha en frånvarande mamma och en pappa full med egna problem. Och väldigt väldigt vackert, så man gråter, skriver hon igen om syskonkärlek, om att ha en bror som man mer än allt annat vill göra lycklig och skydda mot allt ont.
Hur kär får man bli? hamnade på första plats när 37 000 barn och unga i bokjuryn valde sin favoritbok 2004. Den är perfekt läsning för dig som för en stund vill vara ung för en stund igen.
Jag har tidigare läst Konsten att fylla trettio och Dinner for two av Mike Gayle. Innan jag nyss läste om de två böckerna hade jag inget som helst minne av vad de handlade om, men nu kom det tillbaka till mig. När jag såg Wish you were here i bokhyllan på biblioteket hade jag bara en känsla av att jag tyckt att det jag läst tidigare av honom var bra, och det kan nog stämma.
Innan jag läste den här boken hade jag läst några deprimerade böcker skrivna av svenska författare, så det var skönt med lite variation. Inte för att det här är världens roligaste bok, men för att det faktiskt kändes skönt att få läsa en bok på engelska och skriven av en man. Undrar om det är så att män och kvinnor generellt har olika sätt att skriva böcker? I de svenska böcker jag hade läst innan var det väldigt mycket…deprimerande, långsamma tankar, och även om huvudpersonen i den här boken också tänker mycket så har den en historia som drivs framåt snabbare. Det gillar jag.
Boken handlar huvudsakligen om Charlie Mansell som nyss har blivit dumpad av sin flickvän sedan tio år tillbaka. Han och hans nykristna kompis Tom dras med på killsemester av deras gemensamma vän Andy, enligt Andy för att Charlie ska få annat att tänka på och börja må bättre. De åker till Malia på Kreta, ett semesterparadis för 18-30-åringar som gillar att ragga och supa. Det tråkigaste med det är att de här grabbarna är 35.
Stundtals tyckte jag att boken var lite förutsägbar, stundtals överraskade den. Det är inte en bok man skrattar högt åt, men den var rolig att läsa. Den handlar mycket om vänskap och relationer. Och jag kunde inte låta bli att tänka på Teneriffa (den enda chartersemester jag varit på) när jag läste den, så följdaktligen hade grabbarna i boken samma utsikt från sin balkong i Malia som vi hade från vår på Teneriffa. 
Saker i boken är lika chartertragiska som saker var när vi var till Teneriffa. Och jag kunde inte när jag läste boken låta bli att längta tillbaka till kvällarna vid havet med den speciella värmen.
Nu ska jag erkänna en väldigt tråkig sak. När jag spanade in författarens hemsida blev jag förvånad över att se att han var mörkhyad. Det kändes som att en vit man hade skrivit boken. Men varför? Jag hatar att ha de här fördomarna! Nåväl, jag gillar hemsidan. Den är rolig och innehållsrik. Han berättar bland annat vilka böcker han gillar, och jag noterar förstås direkt att jag ska läsa dem för att se om det är något att ha.
Undrar förresten om det här är lad lit?
/Kamilla
Jag känner mig rejält dum i huvudet! Efter att ha läst ut den här boken läste jag och kopplade äntligen ihop att Keyes andra böcker handlar om systrar i samma familj. Man kunde ju ha trott att efternamnet (Walsh), familjen och var de kommer ifrån skulle ha fått det att gå upp ett ljus för mig snabbare… Kan man möjligtvis skylla på att det gick lite tid och några andra böcker emellan att jag läste böckerna?
Den här boken handlar om Anna som bor med sin underbara man i New York där hon har sitt fantastiska jobb. När boken börjar ligger hon dock på soffan hemma hos sina föräldrar och återhämtar sig efter något som verkar ha varit en ganska allvarlig olycka, men hon längtar tillbaka till New York och allt hon lämnat där.
Jag hade faktiskt inte koll på att Keyes hade släppt en ny bok förrän jag såg den i expresslånhyllan på biblioteket. Jag börjar uppskatta den hyllan mer och mer. Är det en bok man verkligen vill läsa är ju sju dagars lånetid nästan en evighet.
Jag grät när jag läste den här boken (också). Jag var fortfarande helt slut både fysiskt och mentalt, och till råga på allt ensam hemma då sambon var i Stockholm i fyra dagar. Som jag grät… Det är tur att Keyes skriver roliga böcker, det balanserade upp mitt gråtande litegrann.
Det här är en bra bok, men översättningen suger. Jag blev irriterad mer än en gång på språket i boken. Läs den på engelska!
/Kamilla
Den här boken lånade jag mest för att jag skulle ut och resa och det var den pocket som såg minst tråkig ut i den lilla pockethyllan på biblioteket. Den handlar om Sophie Stanton som är 36 år och precis har blivit änka, hur hon hanterar sorgen och så småningom startar Brustna hjärtans café. Boken innehåller mycket tragik, men är samtidigt roligt skriven.
Jag läste boken när jag satt på ett tåg hem efter att ha varit borta i en vecka. Till på köpet var jag totalt slut, både mentalt och fysiskt. Man skulle kunna säga att jag grät en hel del (senast jag grät så mycket offentligt av att läsa bok var när jag läste I taket lyser stjärnorna och lyckades gråta hela flygturen mellan Dublin och Stockholm). I den status jag var just då var det nämligen omöjligt att inte bli ledsen av den. Helt plötsligt betedde sig mitt huvud som om min sambo var antingen död eller dödsjuk, och jag hade ju inte träffat honom på ett tag så det kändes ganska övertygande ändå, plus att jag kände mig ungefär lika mycket som ett vrak som huvudpersonen i boken gjorde. Galet.
Nåväl. Jag misstänker att det här kanske är en bra bok. Den var i alla fall svår att lägga ifrån sig (egentligen hade jag tänkt ägna tiden på tåget åt att sova, men tji fick jag). Om ni har läst den eller råkar läsa den framöver kan ni väl rapportera här vad ni tyckte?
/Kamilla
Läs den här boken! Det är min bästa bok hittills i år, tror jag. När jag insåg att den snart var slut fick jag nästan ångest och ville läsa om den, trots att den bok som låg näst på tur var Luftslottet som sprängdes… Jag kan egentligen inte riktigt sätta fingret på vad som var så himla bra med den, så ni får väl helt enkelt ta mig på orden och läsa själva.
Boken handlar om fyra Londonbor under krigstiden, mitten av 1940-talet. Deras liv hör ihop, på sätt som är omöjliga att lista ut från början. Jag tyckte att boken började lite segt (jag tror faktiskt att jag var på vippen att ge upp på den) men framåt mitten var jag fast. Waters skriver väldigt målande och det är nästan som om man själv befann sig där på den tiden. Att den dessutom delvis handlar om lesbisk kärlek på en tid då det garanterat var ett svårare liv att leva än idag ger det hela bara en extra krydda.
Så, vad skrev jag? Läs den!
/Kamilla