Kamilla och Helene om böcker

Jag var inte överdrivet förtjust i Lottas första böcker om sitt liv som narkoman, men ändå fick jag för mig att låna den här boken på biblioteket.

Det här trodde jag att den skulle handla om: att de fick barn och att hennes man började knarka. Jag har nu läst halva boken och det här har den handlat om: eh…jag vet inte. Den är skittråkig. Bara en massa svammel och upprepning. Någon på förlaget borde ha varit juste och hjälpt henne redigera bort onödig text. Kanske hade de fyra böcker jag läst av henne hittills varit bättre om det bara var två.

Idag har jag upptäckt att boken skulle ha varit tillbakalämnad i lördags. Nu kan jag lämna tillbaka den på biblioteket och ha gott samvete för att jag aldrig orkade läsa ut den. Jag menar, de saknar den ju på bibblan…klart de ska få igen den! Och så ska jag googla och se om jag kan ta reda på vad som händer senare i boken. Eller räcker det kanske att läsa sista sidan?

Om någon som läser detta har lyckats ta sig igenom hela boken vill jag gärna veta vad tricket är…

/Kamilla

Den här boken sträckläste jag. Den där Lehane har väldigt sjuk fantasi, boken är helknasig. Men läsvärd, även om den är lite seg på sina ställen.

Det får räcka så.

/Kamilla

Det här är det bästa jag har läst på länge! Bokens huvudperson är Shafiq, som växer upp under tråkiga förhållanden (med, eller kanske utan, en alkoholiserad pappa) i en Stockholmsförort. Det handlar till en början om ett utanförskap som senare förvandlas till gängtillhörighet. I vartannat kapitel får vi följa Shafiq under hans uppväxt och i vartannat honom och hans kompisar Nicke, Moses och Martha när de genomför ett väpnat rån.

Det här är ingen bok man blir glad av, utan snarare en bok som på vissa ställen får mig att bli illamående. Den beskriver en jävla massa elände, faktiskt. Samtidigt känns det trovärdigt, som att det skulle kunna hända (och ha hänt, för den delen) och fängslande.

Martha Montoya är för övrigt en pseudonym, författaren heter egentligen Odd Runeborg. Anledningen till att han tog sig pseudonymen är att han blev refuserad av flera förlag. När han skickade in den under nytt namn och påstod att han var kurdisk flykting fick han helt plötsligt flera erbjudanden. Jag vet inte om det är rätt att avslöja "hemligheten" med författaren här eller inte, jag funderar på om jag skulle ha reagerat annorlunda på boken om jag visste att det var en svensk läkare som skrivit den och inte trott att den var skriven av en invandrartjej. Nåväl. Det är ju information alla kan googla sig till, så jag låter det stå med.

/Kamilla

Jag imponeras av de bokbloggare som orkar blogga om alla böcker de läser. Själv är jag alldeles för lat för att orka göra det. Det är tur att Helene får ryck ibland när jag inte skrivit på ett tag, så att det händer något i den här bloggen. Nu har jag i alla fall uppdaterat min lista över lästa böcker i år (så nu kan man tydligt se hur lite jag faktiskt bokbloggar i förhållande till hur mycket jag läser…). Ifjol läste jag 76 böcker, nu är jag uppe i 68. Med tanke på hur mycket tåg jag ska åka framöver lär jag nog slå fjolårets rekord.

Jag började skriva ner alla böcker jag läste för åtta år sedan, och jag måste säga att det är praktiskt att ha det nedskrivet. En gång tyckte jag att jag kände igen en bok jag läste fast ändå inte, då kunde jag kolla i min lilla anteckningsbok och se att jag redan hade läst den på engelska (det här var den svenska versionen, vilket kan förklara varför den bara kändes bekant).

Mitt sämsta bokår sen jag började föra register är 2001, då läste jag bara tolv böcker. Tolv! Jag gissar att det beror på att jag hade mycket att läsa till skolan och inte orkade läsa så mycket nöjesböcker.

Well. Om man kanske skulle bokblogga lite…?

/Kamilla

Det här är den sämsta bok jag har läst ut på länge. Författaren är tydligen någon sorts journalist egentligen, hon har skrivit om "skvaller, fastighetsmarknaden och samhällsfrågor för flera New York-tidningar". Detta tyckte hon tydligen räckte för att skriva en bok om tre skvallerjournalister. I think not! Storyn är skum, slutet är värdelöst och hon har såklart haft oturen att få en översättare som inte vet vad den håller på med (alternativt en översättare som hade behövt någon som korrekturläste bättre åt henne).

Kontenta: få inte för er att läsa den här boken.

/Kamilla 

Genom Buzzador fick jag erbjudande om att prova Storytel gratis i en månad, till ett värde av 169:-. Jag har tänkt att jag ska ge ljudböcker ett nytt försök, så jag nappade. Sen åkte jag till England och utöver det kände jag aldrig att jag riktigt hade tid att lyssna på ljudbok. Synd att tillfället gick mig förbi, jag kanske hade fastnat för det? Jag har hittills aldrig lyckats lyssna på någon bok, jag drömmer mig ganska snabbt bort och hör inte vad uppläsaren säger.

Känns som att Storytel är en rätt juste idé. Man betalar en viss summa pengar varje månad och får för den summan ett förutbestämt antal böcker. För 169:- i månaden får man lyssna på hur många böcker man vill. Böckerna lyssnar man på genom sin mobil. De lagras inte i mobilen, men datatrafiken som krävs för att lyssna på dem är gratis (om man har rätt mobiloperatör). Någon som har testat och har en åsikt om tjänsten?

/Kamilla

Nu har jag byggt en undersida med alla böcker jag läst under 2008. När jag orkar tänkte jag bygga undersidor för tidigare år också. Ni kanske tror att jag inte läser så mycket, men förklaringen till de inte särskilt regelbundna uppdateringarna här är snarare att jag är för lat för att blogga om alla böcker jag läser.

/Kamilla 

Den här boken behöver nog inte någon närmare presentation. Jag tillhör gruppen människor som fastnade för Läckberg och inte hade några invändningar till en början, men jag har förstått att folk har haft problem med bl.a. hennes språk.

Jag har med glädje slukat alla hennes böcker hittills, men den här boken gjorde mig faktiskt lite besviken. Jag måste säga att jag börjar tröttna på att Erika lägger sig i saker hon inte har att göra med hela tiden, och dessutom kommer undan med det. Ja, det var min åsikt. Slutet av boken är verkligen upplagt för en fortsättning, men jag tror inte att jag kommer att längta efter den.

(Jag såg förresten The Ice Princess by Camilla Läckberg on display i en bokhandel i London igår. Det kändes lite underligt.) 

/Kamilla 

Jag hade lite problem med att välja böcker nu när jag ska till England. Till slut blev det The Da Vinci Code, eftersom den är på engelska och jag därför kan dumpa den där innan jag åker hem (jo, jag har haft den länge men inte orkat börja på den än). Det blir också Systrar emellan av Kristin Hannah, eftersom det var den enda av de fyra böcker jag upptäckte att jag inte kan låna om och som måste lämnas igen senast den 21:a som var i pocket (jag kommer hem den 22:a, men jag får väl bjuda på de två kronor det kostar i förseningsavgift helt enkelt).

Återstår att se om jag hinner läsa ut den förstnämnda innan jag åker hem och den sistnämnda innan jag kommer hem…

Jag har förresten som mission i England att köpa Fearless Fourteen av Evanovich, som kom ut ganska nyss, ifall jag råkar snubbla över den lagom billigt någonstans. 

/Kamilla

Den här lånade jag för att den såg lite kul ut, sen har den legat i min bokhög ganska länge. Nu gick det inte att låna om den något mer, så jag var liksom tvungen att läsa den om jag inte skulle ha släpat hem den från bibblan i onödan. Och det är jag glad att jag gjorde!

Som jag har förstått det är boken självbiografisk. Danny blev dumpad av sin flickvän och förvandlades till en enstöring. En dag mötte han en man på en buss som sa åt honom att säga ja oftare, och bestämde sig för att ta honom på orden och säga ja till allt.

Det här är en väldigt rolig bok, jag skrattade högt för mig själv massor av gånger. Senast jag skrattade såhär mycket till en bok var när jag läste Saker min flickvän och jag grälar om, men jag undrar om inte den här boken är roligare ändå. Läs den!

Danny Wallace kan du för övrigt ha sett på TV, där han i How to start your own country startade landet Lovely i sin egen lägenhet.  

/Kamilla

En av mina största drömmar här i livet är att få åka upp i rymden, så den här boken är praktiskt taget porr för mig. Fuglesang är dessutom en bra författare, som i boken blandar detaljrika berättelser från sin rymdfärd med historien om hur han till slut hamnade där (den 14 år långa historien…). Det blir aldrig ointressant, trots att han ibland skriver väldigt ingående om saker jag - ärligt talat - inte förstår ett skit av.

Det är intressant att läsa om allt han gick igenom innan han till slut tog sig upp i rymden, men bokens stora behållning är förstås själva rymdfärden. Stundtals fick jag nästan för mig att jag själv var med där uppe, att det var jag som var tvungen att haka fast min sovsäck någonstans för att kunna sova och som svävade omkring i ISS. (Jag blev förstås lika besviken varje gång jag insåg att det aldrig kommer att hända.) Direkt efter att jag hade läst boken kände jag ett stort behov av att berätta saker om livet i rymden för ungefär alla jag träffade, fast jag hoppas att de läser boken själva och inte bara nöjer sig med mina små utdrag.

Pluspoäng för bilder jag tittade på många gånger! Fast när jag tänker på saken hade det varit klara minuspoäng om det inte hade funnits några bilder med…

/Kamilla

Det var med viss tvekan jag lånade den här boken, det kändes som att det var risk för att författaren försökte pressa ut mer ur sin situation än vad som blir bra (ungefär som Dave Pelzer, ni vet). Jag blev dock positivt överraskad. Det här är helt klart en läsvärd bok. Boken handlar om tre svenska kvinnor som liksom Maria har gjort flyr från sina män. Kvinnorna har ingen relation till varandra, men deras historier binds ihop väl i boken.

Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken när jag väl hade börjat, när den var slut hade jag en stor klump i magen. Det är katastrofalt hur många människor som far så grymt illa och inte kan få tillräcklig hjälp av samhället!

Såhär skriver Aftonbladet om de tre kvinnorna boken handlar om:

- Leila är hårt kontrollerad och misshandlas hemma, men socialtjänsten tar inte hennes rädsla på allvar. Hon är 17 år när hennes pappa berättar att hon måste gifta sig med en släkting och tar först beskedet med ro, för mannen i fråga har en flickvän som han älskar. Men familjernas tryck är för stort och han accepterar det stundande bröllopet. Samma dag flyr Leila ifrån släktingarna som hotar henne till livet.

- Veronika, 25, blir misshandlad och förföljd av sin sons pappa. Men hon blir inte trodd. Hon kämpar för att få gehör och hjälp och skriver bland annat brev till åklagaren. Under tiden blir hon slagen, mannen tvingar sig in i hennes lägenhet och han ringer och trakasserar henne om sonen. När mamman vinner vårdnadstvisten blir situationen farligare än någonsin.

- Anette har ett barn med en man som förföljer henne. Hon blir sjukskriven och  gömmer sig men han hittar henne gång på gång. När hon ser sin plågoande på gatan gömmer hon sig under en bil med sitt barn. Rädslan blir förlamande. Hon läser i Aftonbladet om boken ”Asyl” och bestämmer sig för att skriva till författaren och be om hjälp att emigrera. I dag bor Anette med sitt barn i USA och har tät kontakt med Maria Eriksson.

/Kamilla

Den här boken handlar om Edgar som när han är sju år gammal blir överkörd av en postbil och spräcker skallen. Han överlever mirakulöst, och so far so good…typ. Jag gav upp efter halva boken. Då hade jag fått läsa om Edgar på sjukhuset och Edgar när han kom till internatskola där han blev mobbad av de andra eleverna. Skittråkig och konstig bok. Författaren verkar inte riktigt kunna bestämma sig, skriver "Edgar såg ut över den grå parkeringen" i den ena meningen för att i nästa skriva "Jag (som i Edgar, min anm.) undrade varför den var grå". Nä. Läs den inte. Du slösar bort din tid.

/Kamilla 

Det här är visserligen ingen bok, men jag vill ändå tipsa om TV-serien Samantha Who? som jag fastnat för. Många kända skådespelare. I like it. Här kommer kopplingen som gör att den platsar i en bokblogg: Cecelia Ahern, som bl.a. skrivit den lysande boken P.S. I Love You, skriver och producerar nämligen den här TV-serien. Kolla in den!

/Kamilla 

Jag är så dålig på att läsa deckare. Jag tror alltid att jag inte tycker om dem, men så tvingar någon mig att läsa en och så är jag fast - i alla fall i böcker av just den författaren. Av Ida fick jag Flickan med majblommorna när jag frukostdejtade med henne i Stockholm.

En tioårig flicka säljer majblommor. En gammal kvinna blir mördad i en tvättstuga. På något vis hör allt ihop. Jag gillar vägen till lösningen, den består av flera parallella berättelser som vävs ihop till slut. När jag hade börjat läsa kunde jag nästan inte sluta förrän boken var slut. Sen gick jag på bibblan och lånade fler böcker av Karin Wahlberg (som jag inte har börjat läsa än, eftersom jag har så svårt att motivera mig till att börja på deckare, eftersom jag tror att jag inte tycker om dem).

Rekommenderas.

/Kamilla 

Den här boken gillade jag jättemycket, samtidigt som jag känner att det nästan är pinsamt att vara så entusiastisk över den. Egentligen läste jag i en lite konstig bok men kände för något lättsammare och började på den här, och sen kunde jag inte riktigt sluta förrän jag hade läst ut den.

Boken handlar om en amerikansk tjej som åker till sin pojkvän i England. Det visar sig vara en besvikelse och hon hamnar i Frankrike i stället. Den här tjejen, Lizzie, har problem med att hon har en förmåga att säga fel sak vid fel tillfälle, vilket ställer till det (inte bara för henne) ibland. Mycket i boken är förutsägbart, men så är det å andra sidan ofta i sådana här böcker.

En sak jag gillade med boken är när hon anmärker på skillnader mellan attityder, utseende etc. i USA kontra Europa. Med tanke på att författarinnan är amerikanska får man väl ändå anta att bilden av hur det är i USA faktiskt stämmer. Om man råkar vara en sådan som gillar vintagekläder och har koll på designers tror jag att man uppskattar boken ännu mer.

Lagom lättläst, lagom rolig! 

/Kamilla 

Den här boken hittade jag på ungdomsavdelningen på biblioteket. Den såg lite intressant, om än ganska tunn, ut. Boken handlar om en familj som redan från början av boken verkar ha lite halvskum världsbild. När deras ena dotter får en glasbit i ögat och läkarna misslyckas med att bota henne söker sig familjen till en religiös kvinna som naturligtvis lyckas dra in dem i sin sekt. Detta leder ganska snabbt till en splittring av familjen, där fadern är mycket mer övertygad troende än vad modern är.
 
I boken beskrivs hur sektmedlemmarna manipuleras, smiter undan samhället och vilka hemskheter de råkar ut för. Jag har inte riktigt förstått om det verkligen är en sann historia eller inte. Såhär skriver Pohl på sin hemsida: "Ett stycke verklighet som kom till mig, först genom telefonsamtal, sedan i tidningsartiklar och radioprogram och slutligen i samtal med några inblandade." Jag brukar ha ganska lätt för att gripas av böcker som speglar sanna, tragiska händelser, men när jag läste den här blev jag besviken. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men kanske är det för att den inte går på djupet. Jag hade förväntat mig mer, trots att den vid en första anblick verkade ganska tunn.

Nä, den här får inte så högt betyg av mig.

/Kamilla

Jag har verkligen varit urusel på att skriva något här den senaste tiden. Delvis kan det förklaras med att jag när jag blev dumpad och deprimerad inte läste böcker utan begravde mig i TV-serier i stället. Efter att jag började läsa böcker igen har jag helt enkelt inte orkat skriva något om dem här. Men jag tror att jag kommer att vilja skriva om boken jag läser nu. Håll ut!

/Kamilla 

Jag fick den här boken av förlaget, som skickade ut den till ett helt gäng bokbloggare. Det tog tid att ta sig igenom den, men nu är det gjort.

Jag tyckte det var en tråkig och tämligen ointressant bok. Kanske för att jag inte är det minsta intresserad av telefonsexförsäljning och det är vad boken handlar om? Fördelen med boken är att den är i ganska korta kapitel, så att man kan ta sig igenom åtminstone ett kapitel varje gång man sitter på toaletten. I övrigt tyckte jag mest att det kändes som att boken handlade om samma sak hela tiden, men det gjorde den säkert inte.  

Nä. Den här boken kan jag inte rekommendera till någon som inte är intresserad av ämnet. Kanske inte särskilt oväntat iofs, att läsa böcker om saker som inte intresserar en är sällan särskilt spännande. 

/Kamilla 

Jag fick den här boken av en kompis efter att vi hade pratat om föräldrar. Kopplingen var ganska logisk just då, men boken påminner inte det minsta om familjeliv såsom jag känner till det. Och tur är det!

Jag ska erkänna att jag inte tyckte att den verkade särskilt bra innan jag läste den. Kanske var det mina låga förväntningar som gjorde att jag tyckte den var riktigt bra? Eller också är den det.

Boken handlar om en helt sjuk familj som gör helt sjuka saker. Det är, inte helt oväntat, en helt sjuk bok som, oväntat, roade mig nästan hela tiden. Jag kände att den tappade litegrann på slutet, men inte tillräckligt för att inte betecknas som en bra bok.

Annorlunda är den. Ibland behöver man annorlunda, bland all chic lit, romantik och sanna berättelser om tragiska levnadsöden. Jag läste någonstans att man kan se den som någon sorts inlägg i samhällsdebatten, men sådant får andra ägna sig åt. Jag nöjer mig med att roas.

/Kamilla 

På min toalett ligger Phonephucker och väntar på att läsas och recenseras. Helene verkar inte vara imponerad av den gratisbok hon fick. Vi får se vad jag tycker om den här. Jag har läst pyttelite i bloggen, men fastnade inte direkt i den.

Men på tal om bloggar som blir böcker: När jag var på biblioteket häromdagen såg jag att de hade köpt in Saker min sambo och jag tyckte olika om. Jag övervägde att låna den men kände att det nog ändå skulle bli lite tjatigt, med tanke på att jag läste exakt hela Sabinas blogg i ämnet. Jag vågar mig dock på att rekommendera boken till er som inte läst bloggen. Jag tror den är bra!

/Kamilla 

Jag måste säga att jag är mycket besviken på den här boken. Den började halvhyfsat men blev sedan bara lååång och tråkig (och egentligen är den inte särskilt lång). Det var faktiskt nära att jag gav upp på boken, men till slut lyckades jag läsa ut den ändå. Jag är förvånad över att jag inte gillade den bättre, då jag gillar Damernas detektivbyrå-böckerna.

Jag tror att skillnaden mellan den här boken och detektivbyråböckerna är att de senare lunkar på i maklig takt i ett Afrika som jag (som aldrig varit där) tänker mig är ett ganska makligt land. Den här boken utspelar sig i Skottland och är i princip lika långsam (kanske långsammare), men på ett helt annat sätt. Det filosoferas en hel del, kan man säga…

Nä, jag gillar det inte. Däremot ska jag ge mig ut på jakt efter Blue shoes and happiness och fortsätta läsa om Mma Ramotswe.

/Kamilla 

Jag ogillade Jennys första bok. Ändå var jag ju tvungen att läsa den här. Jag måste säga att den här är bättre. Jag vet inte om hon helt enkelt shejpat upp sitt författande eller om det beror på att den här boken mer har en berättelse än den andra, men den här är betydligt mycket intressantare att läsa. Det känns inte lika mycket som att hon bara försöker vara rolig. När man jämför omslagsbilden med gamla bilder på henne vet man ju att hon lyckats gå ner i vikt, men det är ändå spännande att följa bantningsförsöken i boken. Och det känns nästan befriande att läsa om bakslagen, som faktiskt inte är riktigt de jag hade förväntat mig.

Jag måste förresten gratulera Jenny till att ha blivit en riktigt vacker kvinna! 

/Kamilla 

Min syster rensar ur sin bokhylla eftersom hon ska flytta till Göteborg och inte vill släpa med sig alla böcker. Smart. (Själv rensade jag ur min strax innan jul, så jag skulle kunna ge bort böcker i julklapp.)

Följande böcker kom hon med till mig:
- Red Dwarf av Grant Naylor. Den här boken vet jag ärligt talat inte om jag kommer att läsa inom den närmaste framtiden, jag förbarmade mig över den enbart för att jag följde TV-serien slaviskt.

- Perfectly correct av Philippa Gregory. Jag har ingen aning om vad den här boken handlar om eller vad jag ska förvänta mig. Den kommer nog att få vänta tills min bibliotekslånehög är mindre. Eller icke befintlig. Eller bara består av böcker som ser tråkiga ut (varför jag nu skulle låna sådana?).

- Emotionally weird av Kate Atkinson. Tja. Framsidan ser rolig ut i alla fall. Blir intressant att se vad boken bjuder på.

- Tage Danielssons paket. Den här har jag redan läst några gånger. Jag tänkte att den kunde vara bra att ha hemma, ifall man någon gång skulle behöva läsa en saga eller dikt eller så ur den.

- Man and boy av Tony Parsons. Ah, min favoritbok! Den här lånade jag en gång av min syster och föll pladask för då. Inhandlade den senare, men på svenska, så att äntligen ha den på engelska känns bra. (Jag undrar förresten var min svenska bok är. Säkert hos någon som jag tyckte borde läsa den, men vem?)

/Kamilla 

Det är samma visa varje gång. Jag har en hög med ett gäng utlästa böcker hemma. Jag tänker att det ska bli skönt att bli av med några böcker och stoppar dem därför i en kasse för att bära dem till biblioteket, en kasse som oftast är tung och jobbig att bära på. När jag kommer ut från biblioteket har jag minst lika många nylånade böcker med mig hem som jag släpade utlästa böcker dit. 

/Kamilla 

Häromdagen fick jag mail om att jag kunde hämta Tyskungen, som jag hade reserverat, på biblioteket. I måndags var jag ledig och solen sken, så jag gick dit och lånade boken. Perfekt ligga i solen-bok. Den räckte väl i fyra timmar eller så. Efter det var jag less på att ligga i solen, så det gjorde inget att den tog slut.

Jag har sett att andra har dissat den bok som kom innan Tyskungen, men själv har jag bara fortsatt läsa av nyfikenhet på hur det ska gå härnäst. Det jag känner är intressant och annorlunda med Läckbergs deckare är att man får följa så mycket av familjelivet hos Erica och Patrik och de personer som är runt omkring dem. Den förra boken slutade aningen gåtfullt och i den här boken får vi lösningen på gåtan. Nutid blandas med dåtid och jag blev förvånad över slutet. Fast hon lyckades inte få till någon direkt cliffhanger som fick mig att börja längta efter nästa bok direkt när den här var slut, det var synd.

Alltså: perfekt läsning om man vill ligga ute i solen (och som jag inte står ut med att bara sola) och vill vara säker på att ha sysselsättning man inte tröttnar på. 

/Kamilla 

Den här boken lånade jag för att jag tyckte att "När jag fyller 30 ska jag vara smal" verkade vara en intressant bok och det verkade smart att läsa den bok hon skrev innan först. Jenny skriver i boken Tjock! om sitt liv som…tjock. Inte gör hon någon ansats till att försöka bli annat än tjock heller, inte under tiden hon skrev den här boken i alla fall.

Jag tycker att det är en dålig bok. Det största problemet är att Jenny verkar vilja vara någon sorts ståuppare, men skämten är sådär halvbra så att det bara skulle bli pinsamt om hon ställde sig på en scen och försökte vara rolig. Mellan försöken till roligheter klagar hon ibland på samhället, men det blir liksom bara…fjantigt. Det är klart att det är tragiskt att det inte finns snygga kläder som passar tjocka, det är klart att det är tråkigt att alla modeller ser ut som de gör, men hon lägger fram det på så konstiga sätt. Det finns dessutom inget som riktigt binder ihop boken, det är bara hopp fram och tillbaka känns det som.

Nej, det här var inte bra. Fast jag måste förstås läsa uppföljaren ändå. Att döma av bilderna som finns på henne på nätet shejpade hon upp sig rejält. 

Jo, en bra sak med boken: den tog snabbt slut. 

/Kamilla 

Jag har tidigare läst Konsten att fylla trettio och Dinner for two av Mike Gayle. Innan jag nyss läste om de två böckerna hade jag inget som helst minne av vad de handlade om, men nu kom det tillbaka till mig. När jag såg Wish you were here i bokhyllan på biblioteket hade jag bara en känsla av att jag tyckt att det jag läst tidigare av honom var bra, och det kan nog stämma.

Innan jag läste den här boken hade jag läst några deprimerade böcker skrivna av svenska författare, så det var skönt med lite variation. Inte för att det här är världens roligaste bok, men för att det faktiskt kändes skönt att få läsa en bok på engelska och skriven av en man. Undrar om det är så att män och kvinnor generellt har olika sätt att skriva böcker? I de svenska böcker jag hade läst innan var det väldigt mycket…deprimerande, långsamma tankar, och även om huvudpersonen i den här boken också tänker mycket så har den en historia som drivs framåt snabbare. Det gillar jag.

Boken handlar huvudsakligen om Charlie Mansell som nyss har blivit dumpad av sin flickvän sedan tio år tillbaka. Han och hans nykristna kompis Tom dras med på killsemester av deras gemensamma vän Andy, enligt Andy för att Charlie ska få annat att tänka på och börja må bättre. De åker till Malia på Kreta, ett semesterparadis för 18-30-åringar som gillar att ragga och supa. Det tråkigaste med det är att de här grabbarna är 35.

Stundtals tyckte jag att boken var lite förutsägbar, stundtals överraskade den. Det är inte en bok man skrattar högt åt, men den var rolig att läsa. Den handlar mycket om vänskap och relationer. Och jag kunde inte låta bli att tänka på Teneriffa (den enda chartersemester jag varit på) när jag läste den, så följdaktligen hade grabbarna i boken samma utsikt från sin balkong i Malia som vi hade från vår på Teneriffa. Saker i boken är lika chartertragiska som saker var när vi var till Teneriffa. Och jag kunde inte när jag läste boken låta bli att längta tillbaka till kvällarna vid havet med den speciella värmen.

Nu ska jag erkänna en väldigt tråkig sak. När jag spanade in författarens hemsida blev jag förvånad över att se att han var mörkhyad. Det kändes som att en vit man hade skrivit boken. Men varför? Jag hatar att ha de här fördomarna! Nåväl, jag gillar hemsidan. Den är rolig och innehållsrik. Han berättar bland annat vilka böcker han gillar, och jag noterar förstås direkt att jag ska läsa dem för att se om det är något att ha.

Undrar förresten om det här är lad lit? 

/Kamilla 

Den här boken kändes lite haussad på något vis när jag började läsa den. Förmodligen p.g.a. bokkommentarer som denna: "Den avklädda bruden chockerande sanningar om kärlek och sex." och denna: "Och Nikki Gemmell själv har blivit en förespråkare för kvinnors sexuella frigörelse i England." Och förstås det faktum att boken skrevs under namnet Anonym, eftersom Nikki som gift med två barn tyckte att det var lite för vågat att skriva så ärligt om sex under eget namn.

Jag tyckte att boken började lite segt men blev lättare att fastna i eftersom. På det stora hela en hyfsat läsvärd bok, men… Nä, jag vet inte. Och så blir jag inte klok på att jag inte vet vad som är taget ur författarens liv, vad som är taget ur andras och vad som är ren fiktion. Det stör min läsupplevelse litegrann.

I boken finns för övrigt en intervju med Nikki som gjordes efter att hon inte var så anonym längre. Lite småintressant, men här finns en längre. Jag skulle nog inte läsa den före jag läste boken, dock. (Om jag nu hade tänkt läsa boken.)

Vet inte hur jag ska kategorisera boken här i bloggen. Får hamna under romaner. Kärlek känns som fel kategori och någon kategori för sex tror jag inte att vi kommer att behöva, då det i de flesta fall passar in under kärlekskategorin.

/Kamilla 

Råkade snubbla över den här boken på biblioteket. Blev glatt överraskad. Det är kul när de får in böcker man inte har läst av författare man verkligen gillar.

Den här boken är en fortsättning på Metro girl, en bok som står i min bokhylla och som var den första bok jag läste 2005. Jag antar att det kan vara en ursäkt till att jag inte alls kommer ihåg vad den handlar om, ens efter att ha läst uppföljaren samt baksidestexten? I vilket fall som helst så visade det sig att det inte är någon förlust att ha glömt vad första boken handlade om, andra boken fungerar lika bra utan den första.

Men här kommer problemet: Janet Evanovich skriver böcker som är väldigt lika varandra. Eller som i alla fall bygger på samma koncept - en tjej, (minst) en snygg kille, en hund, bovar, mord, bekymmer. Det tog mig ganska lång tid av läsning i den här boken för att kunna släppa prisjägaren Stephanie Plum och inse att Alexandra Barnaby är en annan person. Nu gör det som tur var mig inte så mycket att det problemet finns, då jag gillar konceptet. (Ett större bekymmer med att hon skriver en massa böcker som är lika varandra är att jag inte vet vilka jag redan har läst och inte. Detta har fått till följd att hon har släppt böcker som jag inte har läst, enbart eftersom jag inte har orkat kolla hur långt i Full-serien jag redan har kommit. Fast nu när jag tänker på det kanske inte det är något stort bekymmer heller. Jag överlever ändå.)

Boken handlar alltså om Alexandra Barnaby, som jobbar som spotter (orkar inte kolla upp det svenska ordet) åt NASCAR-föraren Sam Hooker, som har en hund. De blir involverade i en massa fuffens och folk dör och det är sexuell spänning i luften. Lite som vanligt alltså. En sak som fascinerade mig genom hela boken var all information om hur NASCAR fungerar. Jag kunde inte låta bli att tänka på vilket researcharbete Janet måste ha gjort. Skoj med nya kunskaper om en värld jag inte alls är insatt i!

Såhär står det för övrigt på hennes hemsida om Metro girl:
"Metro girl is the big sister to the Stephanie Plum series. The stakes are higher. The sex is sexier. The nights are hotter."
Och det är en bra beskrivning (inte för att jag minns den boken, men detsamma lär ju gälla för uppföljaren…).

/Kamilla 

Den här boken fick jag med en tidning jag råkar prenumerera på (för att jag inte har kommit mig för att säga upp prenumerationen). Den har legat och väntat på det perfekta tillfället att läsas (under en resa, eftersom den i gratisversionen är väldigt tunn). Häromdagen uppstod det där perfekta tillfället (när jag skulle gå med hunden hem till sambons föräldrar och anade att jag skulle få vänta där ett tag medan sambon snickrade tak klart, men inte ville ha för tung väska eftersom det ändå är en bit att gå).

Boken fungerade bra som tidsfördriv. Har du ett par timmar över och inte vill läsa något tungt så kan den här duga. Den var liksom varken dålig eller riktigt bra. Lite som jag hade förväntat mig, tror jag.

/Kamilla 

Satt och kollade lite på statistik för vår blogg. Det är kul att se vad folk har sökt på för att hitta hit. De här finner jag särskilt roliga:

helene segra

annette fick

sexställningar

författare full

och så den bästa…: sexställningar för gamla 

Man undrar ju.

/Kamilla 

Det är lite klurigt att skriva om böcker som ligger långt bak i serier när man vet att andra som kommer att läsa det man skriver inte har läst böckerna innan än. Så jag nöjer mig med att konstatera att jag nu har läst Lean mean thirteen, den bok jag har längtat efter sen jag läste ut tolvan ifjol någon gång, och att den var ungefär som man kunde ha förväntat sig. Bra läsning.

En intressant fråga vad gäller serien om Stephanie Plum är om jag borde köpa på mig så att jag har hela? Som det är i nuläget har jag en (inte alls särskilt matchande) samling bestående av fjärde och femte boken som svensk pocket, sjunde som engelsk pocket, åttonde som inbunden engelsk, nionde och tionde som storpocket på engelska och så de tre böckerna efter det som inbundna på engelska. Anledningen? Tja, de hade ju de första på bibblan…sen ville jag fortsätta läsa, men då var det till att börja köpa dem själv…och då hade sjuan kommit som pocket men inte de där efter. Att jag har två böcker i svensk pocket beror på att de var billiga på någon internetbokhandel, jag har faktiskt inte läst i just de två böckerna (än).

Anyway. Om någon har missat den här fantastiska serien så är det bara att börja läsa. Första boken heter på engelska One for the money och på svenska Lovligt byte.

/Kamilla

PS. Hur går det med Eleven on top, Helene? Du kan få låna de två böcker som kommer därnäst av mig sen om du vill.

Jag känner mig rejält dum i huvudet! Efter att ha läst ut den här boken läste jag och kopplade äntligen ihop att Keyes andra böcker handlar om systrar i samma familj. Man kunde ju ha trott att efternamnet (Walsh), familjen och var de kommer ifrån skulle ha fått det att gå upp ett ljus för mig snabbare… Kan man möjligtvis skylla på att det gick lite tid och några andra böcker emellan att jag läste böckerna?

Den här boken handlar om Anna som bor med sin underbara man i New York där hon har sitt fantastiska jobb. När boken börjar ligger hon dock på soffan hemma hos sina föräldrar och återhämtar sig efter något som verkar ha varit en ganska allvarlig olycka, men hon längtar tillbaka till New York och allt hon lämnat där.

Jag hade faktiskt inte koll på att Keyes hade släppt en ny bok förrän jag såg den i expresslånhyllan på biblioteket. Jag börjar uppskatta den hyllan mer och mer. Är det en bok man verkligen vill läsa är ju sju dagars lånetid nästan en evighet.

Jag grät när jag läste den här boken (också). Jag var fortfarande helt slut både fysiskt och mentalt, och till råga på allt ensam hemma då sambon var i Stockholm i fyra dagar. Som jag grät… Det är tur att Keyes skriver roliga böcker, det balanserade upp mitt gråtande litegrann.

Det här är en bra bok, men översättningen suger. Jag blev irriterad mer än en gång på språket i boken. Läs den på engelska!

/Kamilla 

Det känns som att det här är sådana där typiska hypade böcker. Jag har sett dem lite här och var och blev tipsad om dem, men vågade inte ta steget att köpa dem, mest för att livet i Afrika inte intresserar mig så mycket. Fast så fanns de ju på biblioteket, och jag måste erkänna att jag blev glatt överraskad. Det känns inte som att det egentligen händer så mycket i böckerna, men de är sådär lagom myspysiga. Och så är de lagom långa.

Kortfattat handlar böckerna om Mma Ramotswes och hennes närståendes öden och äventyr. Hon startar den första detektivbyrån i Botswana. Jag vet inte om man kan kategorisera det här som deckare, men…okej då. Bara för att de ska hamna någonstans.

Jag har läst följande böcker i serien och har bara en bok, I muntra damers sällskap, kvar:

Om man inte förväntar sig spänning utan nöjer sig med myspys så kan jag rekommendera de här böckerna.

/Kamilla 

Den här boken lånade jag mest för att jag skulle ut och resa och det var den pocket som såg minst tråkig ut i den lilla pockethyllan på biblioteket. Den handlar om Sophie Stanton som är 36 år och precis har blivit änka, hur hon hanterar sorgen och så småningom startar Brustna hjärtans café. Boken innehåller mycket tragik, men är samtidigt roligt skriven.

Jag läste boken när jag satt på ett tåg hem efter att ha varit borta i en vecka. Till på köpet var jag totalt slut, både mentalt och fysiskt. Man skulle kunna säga att jag grät en hel del (senast jag grät så mycket offentligt av att läsa bok var när jag läste I taket lyser stjärnorna och lyckades gråta hela flygturen mellan Dublin och Stockholm). I den status jag var just då var det nämligen omöjligt att inte bli ledsen av den. Helt plötsligt betedde sig mitt huvud som om min sambo var antingen död eller dödsjuk, och jag hade ju inte träffat honom på ett tag så det kändes ganska övertygande ändå, plus att jag kände mig ungefär lika mycket som ett vrak som huvudpersonen i boken gjorde. Galet.

Nåväl. Jag misstänker att det här kanske är en bra bok. Den var i alla fall svår att lägga ifrån sig (egentligen hade jag tänkt ägna tiden på tåget åt att sova, men tji fick jag). Om ni har läst den eller råkar läsa den framöver kan ni väl rapportera här vad ni tyckte?

/Kamilla 

Snodde den här listan från Nina:

• pocket/inbunden - pocket för resor, men inbunden är mer praktiskt om man ska ligga i solen och läsa (skymmer bättre).

• tjock/tunn - tjock, tunna böcker är bara bra om man vill hinna läsa en hel bok på väldigt kort tid…och hur ofta vill man det?

• översatt/originalspråk - de flesta engelska böcker borde man nog läsa på engelska, alla andra böcker som inte har svenska som originalspråk läser jag hellre på svenska. Jag läste en bok på norska en gång, det var jobbigt!

• svenskt/utländskt - ingen åsikt.

• Lindgren/Lagerlöf - Lindgren.

• soffan/sängen - sängen, har ingen bra läslampa till soffan.

• kväll/dag - kvällen, det känns på något vis lite konstigt att läsa på dagen (om det inte är ute i solen). Att läsa lite innan jag somnar tycker jag är trevligt (fast inte han som ligger bredvid och vill att lampan ska vara släckt).

• deckare/kärlek - oftast kärlek, men man behöver ju variation.

• fakta/fiktion - helst fiktion.

• lära/njuta - bäst är ju både och, men njuta hellre än lära.

• framsida/baksida - jag lånar/köper faktiskt böcker mycket på omslaget, men det spelar ingen roll hur kul omslaget är om baksidestexten får boken att låta tråkig. Så baksida då.

• låna/köpa - det är kul att köpa pocketböcker, men jag lånar mer än jag köper. Kanske tur för plånboken (även om jag är bra på att samla på mig förseningsböter på bibblan).

• läsa/lyssna - läsa! Jag klarar verkligen inte av att lyssna på böcker. Tappar fokus skitsnabbt. Och så går det ju så långsamt…

• manlig/kvinnlig - jag läser nog mest kvinnliga författare, men…nä, jag kan inte säga att jag föredrar det ena framför det andra.

• en åt gången/flera på gång - flera på en gång, oftast. Man kan ju inte vara sugen på samma sorts bok dag efter dag…

Läs den här boken! Det är min bästa bok hittills i år, tror jag. När jag insåg att den snart var slut fick jag nästan ångest och ville läsa om den, trots att den bok som låg näst på tur var Luftslottet som sprängdes… Jag kan egentligen inte riktigt sätta fingret på vad som var så himla bra med den, så ni får väl helt enkelt ta mig på orden och läsa själva.

Boken handlar om fyra Londonbor under krigstiden, mitten av 1940-talet. Deras liv hör ihop, på sätt som är omöjliga att lista ut från början. Jag tyckte att boken började lite segt (jag tror faktiskt att jag var på vippen att ge upp på den) men framåt mitten var jag fast. Waters skriver väldigt målande och det är nästan som om man själv befann sig där på den tiden. Att den dessutom delvis handlar om lesbisk kärlek på en tid då det garanterat var ett svårare liv att leva än idag ger det hela bara en extra krydda.

Så, vad skrev jag? Läs den!

/Kamilla 

Jag kom inte längre än till sidan 190 av 327. Det här är i mina ögon en väldigt konstig bok. Läste någonstans att den var kritikerrosad, but why? Om någon som läser detta har läst boken och tyckte den var bra vill jag gärna ha en förklaring av dess storhet. Jag blir bara irriterad. Läs den inte! (Nu har jag dessutom fått böter på biblioteket för att det var en snabblånsbok och den tog skitlång tid att (inte) ta sig igenom. Så ovärt.)

/Kamilla 

Hur gör ni när ni råkar ha börjat läsa en bok som ni tycker är tråkig? Läser ni ut den, eller låter ni helt enkelt bli? Själv är jag jättedålig på att sluta läsa när jag upptäcker att jag inte gillar boken. Jag vet inte varför egentligen, det känns bara konstigt att börja på en bok som man inte avslutar. Häromdagen började jag på en som verkade smårolig, men den är jättekonstig och har inte roat mig det minsta lilla än. Ändå fortsätter jag att läsa. (Fast jag har faktiskt lagt den åt sidan tills vidare, för att jag verkligen unnade mig själv att få läsa en rolig/bra/lättsam bok i stället.)

/Kamilla 

Den här boken handlar om ett antal människors olika liv, där de flesta är på väg mot en förändring av något slag. Allt vävs samman genom Muldoon’s Tea Rooms, som ägs av Daniel och Penny Stanley, vilka lägger ner nästan all sin tid och kärlek på det gamla caféet. Medan Daniel verkar nöjd med livet börjar Penny bli mer och mer osäker. Hon vill ha barn men han vägrar.

Boken är skriven i korta kapitel där man förutom Daniel och Penny får följa caféets gäster. Det är en ganska mysig bok. Stundtals väldigt förutsägbar, men samtidigt blev jag förvånad mer än en gång. Lagom lättsmält och väldigt praktisk att läsa när man har ont om tid (t.ex. när man väntar på att sambon ska komma och lägga sig eller att toaletten ska bli ledig), tack vare kapiteluppdelningen. Jag tycker att den är värd att läsas.

/Kamilla 

Som ungefär alla andra har jag gått och längtat efter att Luftslottet som sprängdes, av Stieg Larsson, och Tyskungen av Camilla Läckberg skulle släppas. Nu när de har släppts kan jag inte komma mig för att köpa dem. Att lägga ut 300:- för att läsa två böcker känns nästan lite överdrivet. Därför tänkte jag såhär: om någon annan i min närhet köper dem, kan inte jag få låna dem sen då?

Jag väntar också på att Lean mean thirteen ska släppas, den trettonde boken i Evanovichs serie om Stephanie Plum. Den har releasedatum 19 juni, så någon gång efter det borde den gå att beställa från svenska internetbokhandlar. Förhoppningsvis direkt efter det. Har kollat på Bokus för att se om de kunde tänka sig att sätta ut ett datum när den går att köpa, men det har de inte gjort. Dumma Bokus.

/Kamilla

Idag slängde jag Autografjägaren av Zadie Smith. Jag har läst den i en evighet nu. För ett tag sedan jublade jag nästan när jag insåg att jag hade mindre kvar att läsa än vad jag hade läst, men…nä, det gick inte längre. Jag brukar inte ge upp på böcker jag inte tycker är bra, utan plåga mig igenom dem i stället, men någon sorts gräns måste man ju ha.

Jag vet inte varför jag började läsa boken egentligen, jag har läst (hela) Vita tänder av samma författare och tyckte inte den var bra heller. Nu kommer jag aldrig mer att göra något försök på en Zadie Smith-bok, det lovar jag.

Jag googlade lite på boken och hittade rescensioner som "en ren njutning att läsa", "underhållande, genialisk", "skitrolig", "komiskt, varmt och lättsamt".  Jag skulle snarare säga skitkonstig, jätteseg, kass. Läs den inte!

/Kamilla 

Det här är en bok som berör.

Annette fick en dotter, Renee, tillsammans med Shane Goode som visade sig vara rejält manipulativ och okänslig. Under ett pyjamasparty hos sin pappa dog Renee. Obducenten lyckades inte fastställa dödsorsaken, men Renees mormor Sharon och mamma Annette var helt övertygade om att det var mord och att pappan var den skyldige. De startade en rättsprocess och fick till slut Shane dömd för mordet på sin dotter.

I boken får vi följa Annettes liv från att hon först träffar Shane till slutet av rättegången mot honom. Att han till slut blir dömd beror på en stark vilja och tro hos både Sharon och Annette men också hos en kriminalassistent och en advokat (underligt nog bägge kvinnor…). Det fanns tillfällen i boken där jag tvivlade på att rättvisan skulle segra, men det gjorde den ju uppenbarligen.

Sista andetaget är en bok man fastnar i och helst inte vill sluta läsa förrän man läst ut den. Den har dessutom ett väldigt överraskande slut, som en sorts bonus (det är ju trots allt en sann berättelse, så överraskande slut på en sådan här bok förväntar man sig inte). 

Läs den, men inte om du är känslig för ondska och omänsklighet.

/Kamilla

Journalisten Kerstin Fredholm var nyfiken på hur det är att vara piga (städerska) i Sverige idag, så hon utgav sig helt enkelt för att vara en och fick massor av jobberbjudanden. Under ett halvår städade hon hemma hos en brokig skara människor för att få svar på frågor som vilka som skulle vara intresserade av hennes tjänster, om de skulle vilja betala vitt eller svart, hur arbetsvillkoren bakom stängda dörrar i den privata sfären är och hur man blir behandlad längst ner i hierarkin.

Notervärt är att alla hon tog anställning hos, förutom en, medvetet valde att betala svart i stället för vitt. "Härligt", kanske en moderat tänker, "då är vi ju rätt ute med våra billiga hushållsnära tjänster". Jojo. Många av de hon jobbade åt eller hade kontakt med för att eventuellt börja jobba åt verkade tycka att ungefär 60:-/timmen är ett skäligt pris att betala för städhjälp hemma. Förklara gärna för mig hur ett företag ska kunna gå runt med det resonemanget.

Det här var en väldigt intressant bok, som ger en inblick i något jag faktiskt inte alls har koll på. Snabbläst var den också, tog väl ungefär en timme eller så. Rekommenderas!

/Kamilla 

Så har jag då äntligen läst ut den, boken som jag trodde skulle vara så bra men som har tagit mig en evighet att ta mig igenom. Mest för att den inte varit tillräckligt fängslande för att få mig att låta bli att låna och köpa andra böcker som jag läst parallellt med denna.

Stories we could tell handlar om sex, love, drugs and rock’n'roll. Större delen av boken (eller om det var hela?) utspelar sig kvällen och natten den 16:e augusti 1977. Elvis har precis dött men de tre unga vännerna i boken har annat att fundera på. De tre killarna jobbar tillsammans på en tidning som skriver om musik.

Terry har precis kommit tillbaka från Berlin, där han har hängt med rockstjärnan Dag Wood. Han är glad åt att få träffa sin flickvän Misty igen, men även Dag Wood visar sig bli glad över att få träffa Misty… Ray kommer att få sparken från tidningen, om han inte lyckas få till en intervju med John Lennon som sägs vara i stan. Leon måste försöka hålla sig undan från det våldsamma gänget Degenham Dogs, som ogillar att han skrivit så dåliga recensioner. Och så knarkar de. Och blir kära. Och har sex.

Det känns som att mycket i boken är taget ur Tony Parsons liv. Parsons jobbade själv som musikjournalist under sjuttiotalet. Sin första bok släppte han 1999, den alldeles underbara boken Man and boy (förmodligen även den grundad på hans egna erfarenheter).

Mitt tips: läs Man and boy. Läs sedan också fortsättningen Man and wife, men förvänta dig inte att den ska vara lika bra. Läs också One for my baby, men förvänta dig inte att den ska vara av samma stil som de två andra böckerna. Det tog mig ett tag av läsning i den boken innan jag insåg hur bra den faktiskt var.

Böckerna The family way (som jag ärligt talat inte riktigt minns vad den handlade om, men som jag inte tyckte var jättebra) och Stories we could tell kan du hoppa över. Det finns en bok med samlade Tony Parsons-krönikor som heter I huvudet på Tony Parsons. Den har jag inte lyckats ta mig igenom än heller, jag är inte jätteintresserad av det han skrivit krönikor om…

För mig är frågan: ska jag försöka mig på att läsa även My favourite wife, som släpps nästa år, eller ska jag bara vara nöjd med att jag läst den alldeles utmärkta Man and boy? Kommer det att fortsätta gå utför, eller vänder det nu? Titeln är ju i alla fall ganska lovande…

Kamilla 

Torey Hayden skriver väldigt bra böcker om man är intresserad av jobbiga livsöden och psykologi. Hon har bl.a. jobbat som speciallärare med gravt störda barn, och det är ur de upplevelserna hon skrivit sina böcker. De är faktabaserade romaner och handlar alltså om olika barn hon jobbat med. Dessa barn har verkligen grava störningar, att beskriva dem som barn med "särskilda behov" eller "speciella talanger" vore en underdrift.

Jag är otroligt fascinerad av de historier hon berättar. Dels att barn kan ha sådana problem som de i böckerna, det är inget jag själv träffat på någon gång, och dels hennes framgång i arbetet med dem. Med det inte sagt att hon bara haft framgångar, men det är dessa hon skriver om. Hon säger själv att ingen skulle vilja läsa om hennes misslyckanden och att hon "hoppas att hon hjälpt fler än hon skadat".

När jag läser Haydens böcker känner jag starkt att jag skulle vilja göra vad hon gör. Jag skulle också vilja jobba med barn som så tydligt behöver hjälp, och klara av att hjälpa dem. Jag är imponerad av henne!

Dessa (mycket fängslande) böcker har hon skrivit:

• One child - Rävungen
• Somebody else’s kids - Andras ungar
• Murphy’s boy - Burpojken
• The sunflower forest - Solrosskogen
• Just another kid - Bara barnet
• Ghost child - Spökflickan
• Tiger’s child - Tigerungen
• The mecanichal cat - Den mekaniska katten (roman, inte faktabaserad som de andra)
• Beautiful child - Vackra barn
• The very worst thing (ungdomsroman, ej utgiven på svenska)
• Twilight children - Skymningsbarn

Själv har jag tre Torey Hayden-böcker kvar att läsa. Hur många har du?

Kamilla

Efter rabatt-tips från Liza kunde jag inte låta bli att beställa ett par böcker från Bokus (trots min knapra ekonomi). Det blev Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson samt Starkare än hatet av Tim Guénard, för den gigantiska summan av 55:-. Den förstnämnda boken hade jag aldrig läst om jag inte hade blivit tipsad om den, ska bli intressant att se om den är så bra som det sägs.

Kamilla 

Författare: Debra Puglisi Sharp & Marjorie Preston

Jag läser många böcker som är sanna berättelser om eländiga händelser (eller rentav liv). Det här är den senaste. Det är Debra Puglisi Sharps berättelse om hur hon kidnappades, hölls fången och upprepade gånger våldtogs av en knarkande galning. Inte nog med det, innan han kidnappade henne mördade han hennes man, något hon får veta under sin fångenskap hos honom.

En otroligt otäck historia. I boken får vi allt berättat för oss, om vad som hände och tiden där efter, inkluderande bl.a. rättegången. Hon berättar tämligen ingående om hur hon drabbades av posttraumatiskt stressyndrom och vad det innebär.

Jag uppfattar det som att hon skrivit boken för att sprida information om PTSD. Ibland blir boken lite seg, jag tycker inte att det är jätteintressant att läsa om just det. Däremot fascineras jag av historien och imponeras över att hon klarar av att skriva ner den. Bland det mest intressanta tyckte jag (av någon anledning) var att läsa om rättegången, där hon lyckas få med det mesta som hände och sades.

Om du också är en sådan där som inte kan låta bli att läsa om elände, så läs denna. Om du är intresserad av PTSD, vad som utlöser det och hur man kan hantera det, så läs denna. Om du inte är intresserad av PTSD så förbered dig på ett par sega partier i boken…

Om Debra Puglisi Sharp skriver en uppföljare tror jag däremot inte att den kommer att vara särskilt läsvärd. Det skulle vara ungefär som Dave Pelzer, ni vet…de första två böckerna var otäcka. Den tredje var väl okej. Men sen! Nä, där borde han ha slutat.

Kamilla 

Janet Evanovich är en av mina favoritförfattare. Jag upptäckte henne av en slump då jag på biblioteket hittade en bok med rolig framsida (jag är verkligen lättlurad, allt med färgglada omslag lockar mig).

Hon började sin karriär med att skriva romantiska böcker, men efter tolv sådana tog det slut på sexställningar att skriva om och hon bestämde sig för att börja skriva deckare. Hon ägnade två år åt att dricka öl med poliser, lära sig skjuta och öva på att svära. Sedan skapade hon Stephanie Plum.

Stephanie Plum är ett bombnedslag som tar jobb som prisjägare hos sin kusin Vinnie, i brist på annat att jobba med. Hon har inte direkt de kvalifikationer som behövs, men tänker att hon kan lära sig eftersom. Hon är sambo med hamstern Rex och har en familj som består av bl.a. en mästerkock till mamma och en galen mormor som ägnar dagarna åt att titta på döda människor på Stivas begravningsbyrå och att skvallra. Stephanie är expert på att råka i trubbel och att klara sig med en hårsmån.

Jag brukar beskriva Plum-böckerna som "tjejdeckare", men jag har tvingat en man (40+) att läsa dem och han fastnade också direkt. De är deckare med mycket humor och romantik. Den tolfte boken i Plum-serien kom ut på engelska nyss (den ligger här och väntar på att bli läst), här är hela listan:

1. One for the money - Lovligt byte
2. Two for the dough - Jagat byte
3. Three to get deadly - Nedlagt byte
4. Four to score - Fångat byte
5. High five - Delat byte
6. Hot six - Hett byte
7. Seven up - Farligt byte
8. Hard eight - Svårfångat byte
9. To the nines - Lätt byte
10. Ten big ones - Gömt byte
11. Eleven on top (denna tror jag inte finns på svenska än)
12. Twelve sharp (denna vet jag inte finns på svenska än)

Som ni kan se är de svenska titlarna varken lika fiffiga, eller gör det särskilt enkelt att se vilken bok i ordningen man har framför sig. De har dock släppt dem alla från början igen nyligen, och på de nysläppta böckerna står siffrorna på framsidan, såhär:

Förutom Plum-serien har Janet släppt ett gäng romantiska böcker, bl.a. en Full-serie som är romantiska äventyrsböcker (Full house, Full tilt, Full speed, Full blast, Full bloom och Full scoop) skrivna tillsammans med Charlotte Hughes och ett antal som går under rubriken "re-released romance novels". 

Mitt tips: börja med One for the money. 

Kamilla 

En bok som förändrade ditt liv?
Säg det. Jag kan inte direkt peka ut någon särskild, men däremot tror jag att jag haft både stor nytta och stor glädje av att jag läste många böcker redan som barn. Jag tror nämligen att man tjänar mycket ur t.ex. inlärningssynpunkt på att vara van att läsa. Jag tror också att man lär sig en hel del, även om man bara läser skönlitterära böcker.

En bok du läst mer än en gång?
Angels av Marian Keyes. Fast det var av misstag, jag blev så glad när jag såg att en kompis hade Änglar (som jag trodde att jag inte hade läst) men när jag hade kommit en bit in i den insåg jag att det var samma bok som jag hade läst på engelska för ett år sedan. Därför är det bra att skriva listor över vad man läser…

En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?
Om jag fick ta med mig papper och penna också skulle jag nog ta med en kursbok i Matte B och C. Det borde kunna sysselsätta mig ganska länge. Annars vet jag inte riktigt, det borde ju vara en lång bok i sådana fall, men inte en långtråkig sådan.

En bok som fick dig att skratta?
Saker min flickvän och jag grälar om - Mil Millington. När jag läste den skrattade jag högt (för mig själv) många gånger.

En bok som fick dig att gråta?
I taket lyser stjärnorna - Johanna Thydell. Den borde alla läsa!

En bok du önskar hade skrivits?
Kanske den om min vovves liv. Fast då skulle den sluta med att hennes sjukdom magiskt försvann och hon kunde få ett långt hundliv. Och vara sann.

En bok som inte borde skrivits?
Vita tänder - Zadie Smith. Men framförallt borde den kanske inte ha skrivits upp som den gjort, efter alla recensioner jag hade läst trodde jag ju att den skulle vara bra.

En bok du just nu läser?
Stories we could tell - Tony Parsons. Det går långsamt att läsa, för den är inte alls lika bra som hans tre första böcker. (I ärlighetens namn var inte den fjärde lika bra som de tre första heller. Och ska man vara riktigt noga är ingen lika bra som den allra första.)

En bok du tänkt läsa?
The Da Vinci code. Den ligger i bokhyllan och väntar på mig, har så gjort sedan i julas.

Kamilla