Kamilla och Helene om böcker

Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet av Anette Kullenberg är en biografi om Marianne Höök.

 I min värld var Kullenberg mer bekant än Marianne Höök. Bang som var verksam samtidigt som Höök känner jag till. Efter att ha läst boken förstår jag att Kullenberg stått i skuggan av Höök och att hon nog tycker att Höök var mer beundransvärd än Bang.

Jag valde att läsa boken för att det ryktas om en kärlekshistoria mellan Höök och Olof Palme. En bit in i boken förstår jag att Marianne Höök levde och till och med intervjuade samtida Alva Myrdal. Två kvinnor, ganska olika, men båda socialdemokrater med stor svaghet för vackra kläder gärna från NK, och inredning från Svensk tenn. Å så fascinerande. 

Anette Kullebergs sätt att skriva är som hon låtit någon skriva ner vad hon talat in på ett band. Hon upprepar sig, det är talspråk och det är stycken som är oförståeliga men ändå en del av bokens charm. Jag tänker att Marianne Höök var så spännande att det är värt att ta sig igenom den röra som själva textmassan består av.

Om någon skrev en bok om mig efter min död så skulle jag inte vilja att det var en sån här bok. Man förstår att Marianne Höök är en charmerande kvinna, med ett komplicerat inre som gör det svårt för henne att vara trogen eller ens vänlig i sina nära relationer. Smart men inte särskilt djup. Vacker men inte äkta. Framgångsrik men inte lycklig. 

På jul är jag mer redo att läsa krävande böcker än annars på året. Behöver sova ikapp och sedan tar jag mig an dom, den här gången är det Anette Kullenbergs bok om Marianne Höök och så är det Per Nuders  efterlängtade bok om honom själv.

Sophie Kinsella har också skrivit böckerna om shopaholic, som jag gillar.

Remember me? är en ännu bättre bok med mer djup än shopaholic är. Den handlar om Lexi som vaknar upp på sjukhus och inte minns nånting alls. Det hon tror är igår är själva verket tre år sedan. På de tre åren har det hänt massor, hon har blivit chef, gift sig, blivit smalare och flyttat till en tjusig loftvåning. Lexi tror att hon vaknar upp i en dröm.

Det som gör boken spännande som en deckare är att det är helt overkligt att ta in att Lexi verkligen inte minns nånting alls, har det verkligen hänt då? Det visar sig också att det som verkar vara en dröm i sjävla verket är en mer bitterljuv sådan.

Boken har flera välskrivna avsnitt som dröjer sig kvar när jag läst ut den, och som gör att det här är en bok som får högt betyg.

Titeln är aningens obegriplig, har inte så mycket med boken att göra och sänker förväntningarna. Författaren skrev bästsäljaren Djävulen bör Prada, det höjer förväntningarna.

Boken handlar om ett tre tjejer i olika faser i livet, en lycklig singel, en ofrivillig singel och en stadgad kvinna. Nånstans i början utmanar de varandra att förändra sina roller. De tre kvinnorna lever ett flott liv på Manhattan. Slutet är inte särskilt oväntat.

Det här är inte alls en lika kul och originell bok som Weisbergers andra böcker men tillräckligt bra för att vara ett trevligt tidsfördriv på en resa eller ett jullov.

Ytterligare en bok om Annika Bengtzon. Det är en direkt fortsättning på boken före och egentligen borde jag läst dem direkt efter varandra för att vara i rätt stämning. Nobels testamente var riktigt bra, den här är sådär.

Till att börja med är boken en fantastisk skildring av att bli övergiven. Och just de där stunderna i livet där allt gå åt skogen är trovärdigt berättade. Däremot spretar boken mycket och vill berätta många olika historier och ibland hänger jag inte med, även om varje sekvens säkert är intressant.

Jag har läst Isobels blogg några månader och så såg jag en dag att hon refererade till sin bok. Och den läste jag om i DN när den kom, men har inte förrän nu köpt den.

Jag går bara ut en stund är en provocerande bok. Jag sträckläser den på en timme och känner obehag rakt igenom. Det här är kvinnan som går från sin älskare rakt till IVF-kliniken. Kvinnan som dricker alkohol under graviditeten och får ett missbildat barn som måste tas bort, och det behöver inte alls ha med varandra att göra men det provocerar mig att inte ett uns av tvivel kring detta släpps fram. Det här är en kvinna som tycker att alkohol är en mänsklig rättighet och inget är viktigare än att ta ett glas vin med småpojkar, under den där stunden där man bara gick ut.

Samtidigt har hon det där livet som idylliseras. En fin man, en fin lägenhet, ett jobb. De bor i Stockholms innerstad, de leker par, de vill skaffa familj. Men kvinnan i relationen är en nagel i mitt öga, jag vill läsa lyckligt familjeslut som om jag vore berusad på hela sommarens försvarstal till kärnfamiljen.

Men så klart är det så här familjen kan se ut under ytan. Blev barnet provrörsbarn, eller någon annans barn? Vem vet. Snabbt slår jag ihop pärmarna och lägger undan boken.

Det här är en bok som inte ens går att kategorisera i samma genre som Läckbergs Tyskungen so jag läste precis före. Tyskungen hade i slutändan en bra story som försvann i allt relationslullilull. Nog om den boken.

Jag började läsa Edward Finnigans… lite halvdant och den var seg precis i början. Skildringar från dödsceller är obehaliga och det var sent på natten och mörkt dessutom och jag vågade inte gå upp och byta bok till Marian Keyes senaste som jag hellre läst. Det som hände var i alla fall att boken efter ett tiotal sidor sög tag i mig och behöll mig i sitt grepp. Jag läste den noga och läste ut den på ett dygn.

Bra story, bra personbeskrivningar, och härligt hur alla otroliga, osannolika scener blandas med vardagsmiljöer som Medborgarplatsen. Det ger verkligen en tankeställare och en trovärdighet åt det som sker. Den hade kunnat vara längre, mer fördjupad i diplomatiska detaljer, och rättsprocesser och tankar hos anhöriga. När den slutar är jag överraskad och inte riktigt klar med allt som hänt. Får sova på saken.

Apropå korrekturläsning, så har jag börjat läsa Camilla Läckbergs senaste. Ide första inledande femtio sidorna har jag hittat uppenbara fel som att de och dem används fel, och att Josef Frank är felstavat med c.

Sedan har jag hittat innehåll av tveksam natur, som att en ettåring känner igen Bolibompasignaturen och tycker om att sitta stilla framför TVn så att de vuxna får egentid,. Är det möjligt med så små barn?

Slutligen så retar jag mig på det könsstereotypa tilltalet i boken. Okej för att det är poliser på landsbygd som skildras, men ändå.

Jag minns hur jag tyckte att Läckbergs första bok var nyskapande och välskriven. Sedan dess verkar hon ha satsat mer på att marknadsföra sig, och sänkt kraven på genomaretade texter. Synd. Tyvärr har huvudpersonen Erica också blivit allt mindre intressant. Från undersökande journalist till hemmafru på landet,  som hackar på sin man. 

Kanske läser jag inte ens klart Tyskungen. 

Jag väljer att berätta om böckerna tillsammans av flera skäl. Jag läste Faller fritt först och ganska tidigt in i boken kom jag på att jag glömt läsa Guillous Fienden inom oss som jag egentligen längtat efter. Det är för att de skriver så lika som jag kom på det.

Så direkt efter Faller fritt kastade jag mig in i Fienden inom oss bara för att upptäcka att polisen Anna Holt finns med i båda böckerna.  Nu har jag läst på lite och lärt mig att hon också har en egen TV-serie. Jag älskar fiktiva gemensamma världar.

Faller Fritt… handlar om en rutinerad polis som bestämmer sig för att se över Palmemordet en gång till. Han samlar de bästa och ger dem ganska fria händer under en täckmantel att allt material ska kategoriseras på ett nytt sätt. Precis som i Guillous böcker, som jag är mer bekant med, är det samhällskritik, polisdetaljer, mat och vinorgier där emellan. Det är också en bok som tränar hjärnan att hålla alla detaljer i minnet och som lär ut riktigt polisarbete. Jag var lite för semestertrött när jag läste för att ta till mig den delen.

Fienden inom oss är en fortsättning på boken om Eva Johnsson som numera heter Eva Tanguay, och som förflyttats från ekobrottsmyndigheten till Säpo för att arbeta med terrorism. Den skrevs 2007 men är het och aktuell, för här finns nya spaningslagen som en teoretisk möjlighet, om än en realitet i praktiken. Också här finns en samhällskritik, under ledning av framförallt Erik Ponti, journalist på Ekot och bekant från Coq Rouge-serien och Ondskan. Utan att avslöja för mycket kan man säga att sensmoralen i boken är att vår iver att skydda oss från terrorism ibland leder till att vi missar de riktiga hoten, eller att om någon verkligen vill göra illa, är det svårt att stoppa, oavsett hur många oskyldiga vi granskat och satt dit på vägen.

Det kan lätt verka som att jag bara läser böcker av Sheila O´Flanagan, men det är slumpen som gjorde att det blev så just nu.

Den här boken känns direkt som en bättre story. Den handlar om framgångsrika Darcey, som av någon anledning inte vill vara framgångsrik och som tror sig vara hopplös på kärlek. Det är som en deckare, varför är hon så dålig på kärlek och vem ska hon få till slut ändå? Parallellt så får vi läsa om Darceys väninna Nieve som är framgångsrik och älskar det, i USA på ett storföretag.

Det är en lagom och behaglig bok att läsa som ger det man väntat sig, och kanske en och annan insikt faktiskt slår en emellanåt. 

Om du någon gång blivit snuvad på en pojkvän precis när han tänkte fria till dig, så kommer du att känna igen dig.

Helena är till att börja med gift med Bengt Ohlsson som jag tror skrev Vi i villa. Vad man skulle vilja veta mer om deras familjeliv! Jag tror dom har det avslappnat bra tillsammans men att de därför är bra på att iaktta andra familjer, i de miljöer där man upplever dem som bäst. På charter, Ikea, på parmiddag eller föräldramöten.

Ur de där upplevelserna har Helena skrivit en fantastisk bok. Jag har läst flera recensioner och alla upplever den på samma sätt, otroligt obehagligt påtagligt nära. 

Man förtränger lätt baksidorna med familjeliv, man glömmer bort hur bitter är, och all den där missunsamheten som smyger sig på är som bortblåst när man stängt dörren och gått vidare. Ur vulkanens mun river upp den, släpper ut det och hänger sig åt den.

Att läsa den bjuder på en ordentligt läsupplevelse, och jag läser den nästan i ett sträck. På slutet är jag tvungen att ta en liten paus, men inte för länge för då är jag rädd att aldrig läsa ut den utan bara stänga dörren igen.

Varför ska man läsa obehagliga böcker? För att bli berörd. Läs den här boken, den är värd alla läsare den kan få. Kanske kan den också bli en väckarklocka? 

Vi som hade alla rätt ska läsas som en karriärroman. Jag läste den som en familjebok. Boken har fångat det som blivit så populärt att tala om på sista tiden, livspusslet. Hur det vi gör på arbetet speglar sig i hur vi är som föräldrar.

Det som fått mest uppmärksamhet i boken är vara snygg och populär-hetsen. Den delen känns ändå allt för osannolik. Boken gör sig bäst att läsas som en livspusselbok. Känslor som den nya familjen upplever sätts på pränt. Semester utan barnen, exmannen får ny bebis och så lockelsen i att bryta upp och ångesten i att stanna kvar i en trygg relation.

Jag hade önskat färre spretiga intriger och mer fördjupning, men som läsa på strandenbok funkar den bra som den är. 

Jag läste tre böcker om att vara familj, på raken. Den första var Vi i villa. Till att börja med, det är en charmig bok, lättläst och perfekt för den som inte läser så ofta.

För dig som läser mycket är den också bra för den är välformulerad, vardaglig och oväntad.

Hans Koppel är en pseudonym. Jag tror det är Bengt Ohlsson som skrivit den.

Det är nånting med Unni Drougges texter som jag är svag för. Egentligen skriver hon ganska slarvigt och självutlämnande så jag blir nervös, men ändå gillar jag det.

 Den här boken berättar historien om hennes liv tillsammans med Niclas, ett riktigt liv alltså. De hade hyfsat många år tillsammans, var väldigt olika gamla och de har varsin bild av förhållandet så här i efterhand. Jag har läst deras debattartiklar där de svarar varandra innan jag läser boken, så ja har en dubbel känsla genom hela boken. Jag funderar på om det är sant det jag läser, och vad som är påhitt i berättelsen.

Till slut blir alla såna tankar ointressanta. Boken är så gripande, så självutlämnande, framförallt av mannen Niclas att jag har ett fullt sjå att värja mig. Jag förstår att boken är skriven i affekt, driven av ett behov av att skriva av sig för att läman bakom och gå vidare. Men resultatet blir klibbiga texter som tar tag i mig och som vill följa med mig. Usch, jag vill inte ha.

Det är skönt att lägga undan boken, att ha läst klart den. Jag googlar lite på Niclas och Unni och konstaterar att ja de finns på riktigt. Eftersmaken av boken ger mig känslan att den är väldigt subjektivt skriven och livet upplevs ju subjektivt, så varje ord som stod i boken är sant för det är så det levdes.

Sheila O´Flanagan är tydligen en av alla chic litförfattare. Från Irland, precis som Marian Keyes

Boken handlar om två systrar, en som gift sig rikt men kanske lite olyckligt och en som lever som den andra kvinnan. Deras mamma kommer hem från en lyxsemester med en ung snygging. Ungefär så är intrigen. Storyn är hyfsad, avslutningen lyckas bli något oväntad, eller det blir i alla fall många oväntade turer. Det som jag särskilt kommer att minnas när jag lagt boken ifrån mig är berättelsen om Andie och hennes stora kärlek som lever med en annan kvinna.

 En läsvärd sommarbok!

Igår ramlade jag över en klassiker på Stadsmissionen, och det var Den allvarsamma leken. En del har jag sett, listar den som en av sina bästa böcker och den har recenserats oändligt med gånger.

Gavs ut första gången 1912 och handlar om unga människor i Stockholm, strax efter världsutställningen. Den nämns bara som en detalj i förbifarten med det är fint att ha den i åtanke att relatera andra händelser till framöver. För det är som att den Allvarsamma leken lyckas skildra kärlek från sekelskiftet då precis som kärlek kan kännas kring sekelskiftet nu. Det är Arvid som förälskar sig i Lydia, och så massa turer fram och tillbaka som ibland gör ont och ibland känns oändligt romantiska. 

 Det som gör boken bra är:

Författarens förmåga att avväga när berättelsen ska målas ut och när man kan nöja sig med kortare referat.

Att boken ger en bra bild av hur man löste passion under en tid när man egentligen skulle vara gift för att få till det.

Att den är charmig på ett gammaldags sätt men ändå så nutida träffsäker i beskrivningen av känslorna.

Att hela boken är skriven ur en mans perspektiv, det var särskilt bra.

Läs läs läs!

Jag borde läsa fler böcker av Anne Holt tänker jag när jag lagt ifrån mig Presidentens val. Välskriven, spännand epå ett sätt som nordiska deckarförfattare sällan lyckas med, och med ett djup utanför deckarintrigen.

 Boken följde med på resan till Istanbul och jag längtade efter att vara på hotellrummet och läsa den. Den handlar om när USAs första kvinnliga president gör sitt första statsbesök, just i Norge och blir kidnappad. Det är klart att den är osannolik på sina ställen, men jag kände mig trygg med författaren och slukade villigt intrigen, även på slutet. Avslöjar inte för då blir det inte lika spännande. Just den här boken påminner lite om Patricia Cornwells sätt att beskriva relationer, vet inte om det är så med alla Anne Holts böcker?

Katarina skrev en av mina bästa ungdomsböcker, Syskonkärlek. Kamilla gav mig en nyare bok av samma författare. Den här boken handlar också om ungdomar och kärlek.

Fanny som går sista året på gymnasiet och längtar hemifrån. Hennes pojkvän Johan med egen lägenhet. Den handlar också om Fannys mamma och hennes alkoholproblem, ibland väldigt smärtsamt bra beskrivet, ibland lite naivt optimistiskt. Och så handlar den om SO-läraren Finn som vill hjälpa Fanny och på så sätt stjälper en del på vägen.

Jag hade säkert älskat boken när jag var ung, men nu är jag lite för blase, lite för vuxen. Liksom lite för moraltant för att boken ska gå hem hos mig. 

Alexandraboken är inte en bok som jag hade köpt för att läsa. Den kom till jobbet och efter att ha läst några recensioner så valde jag att läsa den.

Den handlar om en man som tagit kontakt med flickor via nätet, under namnet Alexandra. Några av tjejerna har han sedan träffat och haft sex med. Många av dem har varit minderåriga och några av dessa flickor berättar sina historier i boken. De är lika på så sätt att mannen använt sig av ungefär samma knep med alla tjejern, men olika för att de har upplevt det väldigt olika. 

Mest gripande på sitt sätt är berättelsen om flickan som bara är tretton år. Boken avslutas med att mannen i intervjuer med författaren får ge sin version. Det är intressant för det känns som att han är övertygade om att hans version är sann.

 Det är en bra bok att läsa för unga tjejer och killar som använder Internet i sin frigörelse och framförallt är det en viktig bok att läsa för tonårsföräldrar. Bilden man får av dem i boken är att de är frånvarande och okunniga om barnens liv och om nätet.

Alexandramannen är en bok vars inehåll kan skrämma, men den är ändå värd att läsa.

Till skillnad från De skamlösa så är Smuts en bok som verkligen lyckas förmedla samtidskritik. Den träffar rakt på nutidens svagheter. Familjer som lever kärlekslösa liv tillsammans för att man inte riktigt vet hur man annars skulle göra. Alkoholproblem. Män som köper sex. Unga flickor ensamma på sitt rum med webkamera. Känslan av tomhet när man väl lyckas. Längtan efter kärlek som är så konstant oavsett ålder. Julfirande som ett skådespel mer än en familjegemenskap.

Smuts är en sån där bok där jag kommer på mig själv att önska att allt bara var bra, att alla bara slutade med det destruktiva och blev lyckliga ändå. Det är en bok som tecknar bilder av människor som borde gå att tycka om, men som genom sina misslyckanden gör dig besviken hela tiden.

Jag gillar böcker där författaren låter sin politiska agenda ta skönlitterär form och jag hoppas Katarina Wennstam återkommer med fler.

När De skamlösa kom ut var uppståndelsen stor och det uppstod debatter om väskor och konsumtion. Linda Skugge kollade upp Sisela Lindbloms inkomst och rekommenderade henne att köpa ett nytt kök. De skamlösa ska beskriva den nya generationens ytliga besatthet av konsumtion, av tid, sex, vänner, pengar och jobb. Jag förväntade mig en bok som skulle hålla viss distans och vara ironisk och väcka tankar. De enda känslor som väcktes hos mig var äckel emellanåt, annars kändes den som en chick litbok i mängden. Kanske lever jag för mycket i samtiden för att på riktigt förstå det samtidskritiska som omslaget utlovar?

Tala om klass är en anatologi som frossar i klassresor. Författare med fötter i riktiga arbetarhem skriver klassresor som handlar ganska lite om pengar och mer om bildning, och faktiskt städning. Det är minnet av städningen som sitter kvar i mig när jag lagt boken i från mig. Nästan allas texter förhöll sig till städning som ett av de tydligaste teckenen på om man gjort en klassresa eller inte.

I början läste jag texter med stor entusiasm, och särskilt de av författare som är någorlunda i min ålder. Efter trefjärdedelar av boken var jag ganska mätt på klassresor så jag lsäte aldrig klart den. Men den har hög igenkänningsfaktor både för den som gjort klassresa och den som inte gjort det, tror jag, och välskrivna texter som präglas av eftertanke.

Jag älskade Hamiltonböckerna, både för den politiska intrigen och för superhjälten Carl Hamilton. Så den enda besvikelsen med Madame Terror är att han bara får vara med på ett hörn. Den mesta fokus ligger på mina andra favorit Mouna al Husseini, och det är gott nog.

Känslan av att inget är omöjligt så länge man arbetar för en god sak genomsyrar den här boken och jag gillar det.

Hittade den här boken gratis i en second handbutik. Det är på något sätt talande för hela den bild av perosnen Toby Young som beskrivs i boken. Den handlar om en engelsk journalist som får chansen att arbeta, med bra betalt, på en tidning i New York.

Problemet visar sig vara att han inte har koll på vad som går hem i New York och han har inte sinnesnärvaro nog att anpassa sig heller. Dessutom känns det som att han njuter av att vara tvärt emot, även om han blir ledsen när det går dåligt.

Det var en utmaning att läsa boken för alla chanser som blir till misslyckanden får mig att må dåligt. Det var verkligen obehagligt att följa hans pinsamheter sida efter sida. Men jag fortsätter läsa, och jag var fast i boken, för jag hoppades att det till slut skulle lyckas för honom.

Och till slut får han lite lycka ändå. Även om det inte är på jobbet. Och jag kan tycka att slutet är lite för gulligt, men när allt kommer omkring, det är hans liv och vem är jag att döma?

Toby Young är killen som var modig nog att samla alla sina misslyckanden i en bok, som till råga på allt ges bort gratis i en second handbutik. Han får vara glad för lite kärlek.

Den här boken är en av de bästa jag läst på länge. Den beskrivs bäst som en psykologisk thriller, och den håller några snäpp högre litterär kvalitet än böckerna som jag oftast läser.

 Undantaget är en dasnk bok. Den utspelar sig framförallt på en arbetsplats, Danskt centrum för information om folkmord. Vi får följa de fyr aolika kvinnorna som arbetar där, och i olika avsnitt se dagarna ur deras perspektiv. Historien handlar dels om hotbrev som skickats och vem som ligger bakom dem, och dels om stämningen på arbetsplatsen. Den väcker många tankar till liv, för det lbir så tydligt att man kan uppfatta möten med andra människor så olika.

Det är en otroligt spännande bok som jag sträckläste, och inte förrän sista meningen stod det klar vem som var bad guy i den här storyn, och inte ens då är jag säker på att ha gåtans svar i min hand. 

Nu har jag gått en första runda på bokmässan. Vår egen monter ligger

väldigt trevligt tillsammans med bokförlag med inrikting på barn så jag

tror att vi naturligt kommer att nå målgruppen föräldrar, lärare och andra

människor som möter barn och föräldrar. Vår nya bok Makalösa Föräldrar

finns till försäljning både i vår egen monter och hos DN Förlag.

Andra reflektioner som jag har gjort är att Bibilioteksföreningens koncept
”library lover” är väldigt populärt, det var fullt ös i deras monter. De

flesta kvinnor som är här är klädda i grafiskt mönstrade kläder. För flera

år sedan när jag var här kunde man äta ganska mycket godis på en dag. Det

är det slut med nu, och istället finns det minst en GI och ät rätt-bok i

varje monter.

Intressant är också hur otroligt många böcker som måste ha fraktats hit,

och som sedan förhoppningsvis, för förlagen, släpas hem av besökarna.

Själv har jag redan två tidningar och två böcker i väskan. Bättre vore om

man använde den digitala tekniken och lät besökarna beställa böcker från

lagret, och låta dem göra det väldigt billigt, och sedan lova att

beställningen finns i brevlådan nästa vecka. Då spar man in både

utställningsyta och fraktkostnader och kan erbjuda besökarna billig

litteratur istället.

Nästa vecka är jag på bokmässan torsdag-fredag. Återkommer med rapporter!

1. Stjärnspådd av Val McDermid är den ena. Jag brukar hylla McDermids böcker men den här är för tunn. Så den lämnar jag tillbaka oläst.

2. Amberville av Tim Davys. Fick korrekturex på den och har läst de första 90 sidorna och inte riktigt fångats. Jag tror att min nyfikenhet kommer att besegra mig och att jag läser klart den, men inte just nu. Den finns en tråd om gosdjurens tillblivelse och död som intresserar mig. Men annars, det är en bok om gosdjur med kriminellt förflutet som tvingas återuppta sitt gamla liv för att inte mista sina egna. Jag gillar böcker som är mer förankrade i verkligheten (just nu) så det har varit tufft för mig att skapa en relation med storyn.

Varje dag får jag dessutom nya reklamprodukter för boken och det gör att jag får dåligt samvete för att jag inte redan läst den, så nu har jag biktat mig. 

På spaning med Ann är en krönikesamling med Ann Söderlunds krönikor från bland annat Amelia. Om man brukar läsa henne i Amelia kan det nog räcka för att fylla behovet av bekänningslitteratur med splittrade mammor som vill ha allt och saknar kapacitet att fixa det.

Ann Söderlunds bok är öppen och ärlig i den mån att mycket nog är sant i texterna och det finns privata bilder på hennes familj. Vi vet också mer om Ann Söderlund eftersom vi sett henne, och hela familjen på TV. Hon hymlar inte med sina svagheter, men känslan av att hon överdriver dem lämnar mig inte i fred.

För jag hoppas verkligen att det är så. Hoppas, hoppas att hon inte drack vin när hon var höggravid och sedan körde bil hem. Hoppas, hoppas att de inte reser till Mexico för alla pengarna och sedan måste leva på krita. Hoppas, hoppas inte hennes vardagsliv med barnen är så kladdigt, så rörigt, så okontrollerat. Jag känner mig som Prussiluskan när jag läser boken och det är verkligen ingen trevlig känsla.

På slutet hoppade jag över det mest barnrelaterade, som var det som stressade mig mest, och frossade istället i detaljer om hennes försök att få till det med sin man. Det var på en mer lagom nivå för mig.

Om man klarar av att hålla distansen bättre än jag vad jag gör, och gillar Ann och kanske rent av har det ännu mer splittrat hemma, då är det en toppenbok.

Martina Haags Underbar och älskad av alla passa rnog bättre som film än som bok. Den blir mer levandegjord så. Jag tror Martin aHaag är en bättre skådis än författare geentligen. Det hon lyckas så bra med i sina böcker är sin ärlighet, ibland vill man helst slippa ifrån alla trassliga situationer hon låter oss följa med genom.

Helene Tursten upptäckte jag redan vid hennes andra bok, och hon är fortfarande den jag sätter högst på min lista över kvinnliga, svenska deckarförfattare. Böckerna om Irene Huss är spännande, det finns en intrig och man lär sig nya saker. Den senaste boken handlade om trafficking och jag blev väldigt berörd. Det kommer flera filme rom Irene Huss och den första har också premiär i veckan.

Den här boken tror jag heter På andra sidan, på svenska. Den hör ihop med flera av Marian Keyes övriga böcker eftersom varje bok är tillägnad en syster i familjen Walsh. Egentligen tycke rjag de har högre litterär kvalité än att kategoriseras som chick lit.

Anybody out there är en överraskande bok, en smärtsam bok, en bok som får mig att vidga mina perspektiv och leva mig in en annan människas liv.  Jag skulle inte vilja ha den oläst.

Om tolvan kan jag säga att den var mycket bättre än elvan. Det fanns ingen riktig cliff hanger på slutet så nu dröjer det tills jag läser nästa.

Några reflektioner kring Janet Evanovich författarskap: Emellanåt blir det mcyket detaljer. Vi får säker tläsa tio gånger var vår hjältinna eller Ranger lägger ifrån sig sina nycklar. Det blir segt.

Och nu har Stephanie sagt nej så många gånger till män utan att de respekterar det, är det verkligen fortfarande ok? 

Bloggböcker är en form som fortfarande känns ny. Linda Skugges blogg var en av Sveriges mest lästa. Nu finns den i bokformat och det är inget som överraskar. En del saker har hon strukit bort. Till stora delar handlar bloggen om vardagsliv för Linda Skugge. Och det kan vara nog så inspirerande, och emellanåt provocerande.

Jag tror det är nyttigt att läsa provokativ litteratur. Man får så många egna bra idéer då. 

Jag tillhör dem som verkligen kan behöva en handbok i överlevnad för småbarnsmammor emellanåt. Särskilt under en period hade jag sugit åt mig den här boken omedelbart. Men det hade blivit en chockartad upplevelse att läsa den.

Det här är nämligen inte en bok med stöd och tips, som denutger sig för att vara utan bekräftelselitteratur för präktiga, fullkomna mammor som "känner på sig" och "har inom sig" precis hur det ska vara. Och bara så ni vet, mammor kanske mpr bra av att börja jobba tidigare, men barn mår inte bra om mamma börjar jobba före deras tvåårsdag.

Jag har inte ens läst ut boken. Jag blir bara ledsen av den. Det som känns bra är att recrnsenten för HTF:s medlemstidning känner som jag och skrev en recension jag önskat att jag skrivit.

Om du inte har läst något av Hanne-Vibeke Holst förut, så läs allt du kommer över! Min moster migrän, triologin om Therese Skårup och första delen, Kronprinsessan, i böckerna om förvecklingar inom politiken i Danmark.

Kungamordet är fortsättningen på Kronprinsessan. I Kronprinsessan fick vi följa Charlotte som något överaskad blev landets miljöminister, utan att ha en bakgrund i politiken.

Kungamordet handlar om en annan av politikerna i regeringen, finansministern Gert Jacobsen.  Men Holst är en skicklig författare och vävar samman berättelsen om flera. Boken handlar också om hans fru, som han misshandlar, om hans turkiska praktikant Yasemine och hennes hopp mellan kulturer, och den handlar också en del om Charlotte. Hanne- Vibeke Holst är en skicklig författare som med skarp blick måste ha iaktagit politikens spel, och hennes skarpa iakttagelser och resonemang är yttelrigare en del av behållningen med att läsa boken.

Emellanåt är det danska, påhittade politiska spelet kusligt likt svensk inrikespolitik, fast Hanne-Vibeke Holst var först. Några exempel:

Socialdmeokraterna förlorar valet för första gången på länge.

Den nya regeringen blir först med att få in invandrare som ministrar.

Partiledarens ställning i partiet verkar kusligt lik Göran Perssons (har dock inte läst GP-bion).

Och det finns fler likheter, men de får ni söka själva!

Katarina von Bredow skrev en av mina favoritböcker som ung. Den heter Syskonkärlek och handlar om förbjuden kärlek mellan två syskon. Men den är inte platt eller förutsägbar. Den är otroligt vacker och ger en stark känsla av deras komplicerade relation. Jag läste den flera gånger.

Trots att jag i artonårsåldern läst många vuxenböcker hade jag ångest över att det började lbi dags att lämna ungdomsgenren bakom mig. Men jag had eläst allt kändes det som, och behövde nya utmaningar, och så småningom fann jag mig till rätta i världen av vuxenböcker.

Hur kär får man bli? är mitt första återseende sedan dess. Den första helt riktade ungdomsbok som jag läser, och nu är jag faktiskt vuxen på riktigt och har nästan glömt hur plågsam kärlek kan vara när man är ung.  Men Katarina von Bredow är duktig på att påminna mig. Boken handlar om Katrin, om första pojkvännen, om att känna sig tvungen att välja mellan bästisen och den riktiga kärleken, om att ha en frånvarande mamma och en pappa full med egna problem. Och väldigt väldigt vackert, så man gråter, skriver hon igen om syskonkärlek, om att ha en bror som man mer än allt annat vill göra lycklig och skydda mot allt ont.

Hur kär får man bli? hamnade på första plats när 37 000 barn och unga i bokjuryn valde sin favoritbok 2004. Den är perfekt läsning för dig som för en stund vill vara ung för en stund igen. 

Jag börjar komma ikapp Kamilla på böckerna om prisjägaren/bounty huntern Stephanie Plum. Inte heller jag ska skriva så mycke tom handlingen i just dessa två böcker. Om du redan ha rläst någon av böckerna om Stephanie så känner du igen dig. Hon är några småskurkar på spåret, samtidigt som den stora Skurken jagar henne. Bilar sprängs i luften, utflykter görs med både kompanjonen Lula och mormor.

Det som är den röda tråden genom alla böckerna, och som gör att jag hängivet läser dem fast storyn är tjatig, är romanserna. Polisen Morelli eller bad guy Ranger?

Imorgon landar nr 12 genom brevinkastet. Lär väl inte få min nyfikenhet stillad då heller  

Redan när jag läste Stieg Larssons (vilket spännande spionnamn förresten) första bok var jag stressad över hans död, som innebär att det inte kommer fler böcker. Den första var så bra att jag blev totalt kär i Stieg Larsson, Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander och ville stanna i deras värld för alltid.

Den första boken lär vi känna mästerdetektiven Mikael Blomkvist, och stiftar bekantskap med Lisbeth Salander. I den andra boken får vi lära känna Lisbet Salander lite bättre.

I den tredje boken ska flera trådar avslutas, och Lisbeth Salander ska få upprättelse. Första boken var väldigt spännande, den andra mer intressant och den tredje påminner närmast om Guillous  Hamiltonböcker. Likheterna finns till exempel i att allt är möjligt, och att det finns en säkerhetstjänst som agerar helt utanför de lagar vi tror finns. Säkert har Stieg Larsson gjort bra research om både säkerhetspolisen och dataintrång, men det blir nästan för lätt när den ena (polisen) är så korkade och de andra (med Lisbeth Salander i spetsen) så skickliga.

Mikael Blomkvist relationer med kvinnor är en sidohistoria som fascinerar mig. Emellanåt blir boken mer en folkbildande skrift för polyamori. Två utsvävningar i sista boken är också speciella och jag har uppehållit mina tankar länge kring dem. Funderat på konspirationer rent av. Först skriver nämligen Larsson om att Blomkvist måste åka ut till Dag Svenssons föräldrar för att få tillstånd att publicera dennes bok efter hans död. Rättigheterna till boken har föräldrarna som ärvt sin son. Precis det läget är Stieg Larssons eget dödsbo idag, det finns en fjärde påbörjad bok som hans familj äger rättigheterna till och som hans sambo skulle vilja vara med och slutföra.

Det andra som fascinerar mig är en utsvävning kring människor som dör på sin arbetsplats, precis så som Stieg Larsson gjorde. Han levde ett utsatt lev och hade vidtagit många säkerhetsåtgärder för att skydda sig och sin sambo. Och så slutar det med att han blir sin egen fiende och hjärtat ger upp. Det är sorgligt och det är märkligt att han reflekterar över just detta i sin egen bok.

De tre utlovade böckerna är nu slut, och vi vet inte vad som händer med den fjärde påbörjade. Innan jag läst den tredje var jag övertygad om att det bara var meningen att bli tre och att det skulle räcka väl. Men efter att ha läst Luftslottet som sprängdes så är jag inte övertygade längre. Många nya dörrar öppnades och finns det mer så vill jag ha mer.

Av en händelse läste jag i Stieg Larssons tredje bok i Milleniumserien om en kvinna som inte läser deckare och annan förströelselitteratur. Och då tänker jag spontant att så borde man vara. Man borde läsa facklitteratur åtminstone mycket oftare.

Men jag är svag för deckarlitteratur, både den nya flod av svenska deckare och den litte tuffare amerikanska sorten. Mari Jungstedt är ganska nyupptäckt för mig. Hon kan kategoriseras i samma fack som Camilla Läckberg och Anna Jansson, där Läckberg är bäst och Jungstedt mycket väl hamnar på en andra plats.

Den döende dandyn är min andra bok av författaren och jag gillar hennes huvudpersoner, Knutas och Johan Berg. Det är viktigt för det är dom som är den röda tråden och drivkraften i historien för mig. Morden som är insprängda är där mer för att boken ska sälja bra gissar jag. Jag förvånas särskilt i den hör boken över hur bristfälligt polisarbetet är i jämförelse med hur det beskrivs i andra polisdeckare. Inga kartläggningar, inga långa rader av förhör, helt enkelt inget sökande efter nålar i en höstack utan mer en stor tacksamhet till journalisten Johan som kommer med gåtans lösning. Böckerna skulle bli bättre om de var lite mer detaljerade där. 

Den döende dandyn handlar om en mördad kostnhandlare som precis sålt sitt galleri och mördas natten innan han ska meddela sin hustru at han vill skiljas. På morgonen ska flyttbilen komma och ta alla hans saker till fastlandet. Det är en historia om konst, homosexualitet och familjehemligheter som utspelar sig på Gotland och i Stockholm. Precis som Nobels ande svävade över Liza Marklunds bok får vi här lära oss mer om Nils Dardel, konstären bakom den Döende dandyn.

Att boken utspelas på Gotland ger den ett extra plus. Det är en charmig miljö. På det hela taget är annars Den döende dadnyn förströelselitteratur som man gärna kan vara utan, men som ändå känns helt rätt en regning semester.

En bok av den välkända Liza Marklund, åter igen med Annika Bengtzon i huvudrollen. En mördare i aftonklänning tar sig in på Nobelfesten och mördare två och skadar flera. Yttelrigare mord begås under bokens gång. Annika Bengtzon blir vittne till det första och börjar nysta i vem som egentligen var motivet och varför. Vi får en spännande historielektion om Alfred Nobel, en osannolik (men sann) grannfejd, Annikas privatliv blir allt trassligare och så plötsligt slutar boken mitt i.

Det är en sträckläsningsbok, Liza Marklund vet hur hon ska fånga sina läsare. Den är också uppbyggde efter samma mall som de andra böckerna om Annika Bengtzon, inga överaskningar där. Det som överaskar är slutet, jag förstod inte ens att boken var slut. Som bonus får man läsa första kapitlet i nästa bok som kommer i augusti, och då förstår man att de båda böckerna egentligen hör ihop.

 Nobels testamente är bättre än röda vargen, framför allt för att Annikas privatliv kommer under huden på en, och hon är väldigt sårbar samtidigt som spänningsfaktorn är hög. Jag kan inte annat än tro att detta är en bok som bidrar ytterligare till en välförtjänt rekordförsäljning och ett miljonregn över Liza Marklund.

Femte september kommer andra delen av Jan Guillous serie om polisen Eva som då hette Eva Johnsén och nu gift sig och heter Eva Johnsén-Tanguy. Hon jobbar på Ekobrottsmyndigheten och är en skicklig förhörare.

Förlaget om boken:

Klockan tre på morgonen gör säkerhetspolisen och terroristpolisen
tillslag mot ett antal familjer i en Stockholmsförort.
Ett femtiotal personer grips och transporteras bort. De gripna
får ingen vetskap om vad de är misstänkta för. Men nästa
dag exploderar nyheten att ”al-Qaida i Sverige” har oskadliggjorts
och att landet räddats från den största katastrofen
någonsin. Nio personer häktas som terrorister och därefter
utbryter den stora tystnaden. Ingen vet vad som sker i polisutredningen.

Kalla det… är tydligen en väl recenserad bok. Jag fick den i present för jag väntar ofta länge annars med att läsa populära böcker. Vet inte varför. Kalla det… var väl värd att läsa. Trots mitt svenska ursprung var igenkänningsfaktorn hög och det beror väl på att jag kan identifera mig mest med Markus karaktär i boken, vi delar samma erfarenheter.

Kalla det vad fan du vill är en mosaisk bild av ett vardagsliv för en invandrarfamilj i Malmö. Den ger en del tankeställare, som på begreppet invandrare, när slutar man vandra? Den ger en del nya kunskaper, för de som till exempel inte känner till tarof, att bjuda och välkomna även utan att mena det man säger. Den resonerar också kring varför tjejer börjar bära sjal eller varför äldre svenska män är så rasistiska.

Det är en bok som vill förmedla så mycket att resultatet blir en myllrande mosaik. Jag hoppas över att läsa bitar som inte jag är så nyfiken på. Bäst tycker jag om att läsa om pappa Amirs upplevlser i svenska samhället. Han, som väl inte flyttat till sverige för att köra taxi, akademiker som han är. Bästa scenen i boken är när föräldrarna ska träffa sin dotters lärare, en slashas vid namn Max, som inte riktigt är vad de väntat sig.

 Om man läser boken som man äter från ett buffebord så kommer den att ge bra utdelning, att läsa allt blir för segt.

Tjuvarnas marknad är väl någon slags deckare med ganska vass samhällskritik. Plus några sidor jaktskildringar och vinfrossa för mycket.

Jag hade höga förväntingar på boken, och den mostsvarade inte riktigt dem. Jag förstod inte hur bokens intrig skulle leda fram till vad jag läst om den i recensionerna. Så det tog lång tid för mig att komma in i boken. Sedan efter ungefär halva kom jag in i Guillous välbekanta rytm och  slukade resten.  Då började jag också misstänka att det som recensionerna talat om skulle ge sig på slutet. Och verkligen, i allra sista slutklämmen blev jag nöjd.
 

Med Tjuvarnas marknad tror jag att Guillou öppnat upp för en ny serie. Han är ju förutom författare också kapitalist, trots allt. Han vet att han tjänar bra pengar på sina böcker. Det finns några trådar som är ävlrda att följa upp i nästa bok. Den nyskilda polisen Eva är en trevlig bekantskap, närbesläktad med andra litterära poliser som dykt upp på sistone. 

En man med ett litet ansikte är Helene Turstens sjunde deckare. Jag upptäckte hennes böcker hösten 2003 och blev väldigt förtjust. Det var före deckarboomen, och det var på den tiden när deckare mest handlade om mosslyckade män. Jag hade läst om Winter, Wallander och Beck så Irene Huss var en välkommen bekantskap. Hon är en kvinna i femtioårsåldern, med två tonårsdöttrar och en man som är kock (bra tillång för en polis). Hon är kriminalinspektör i Göteborg, i en grupp av mest män. Irene är vältränad och ganska präktig, men också väldigt modig.

De första böckerna av Helene Tursten är de allre bästa. Det är sinnrika historier med oväntade slut, men man känner ändå att svaret fanns där någonstans i boken och det känns finurligt. Jag gillar den typen av bok.

 En man med ett litet ansikte är bra på små detaljer som leder fram till gåtans lösning. Den berör också ett aktuellt ämne, trafficking, som känns obehaligt men viktigt att ta till sig. På det sättet är boken folkbildande. I varje bok finns också en eller annan närkontakt med mer välbärgade familjer. Det blir ett humoristiskt inslag på sitt sätt. Tyvärr är den sjunde boken inte riktigt på samma nivå som de tidigare. Det känns som Helene Tursten läst Camilla Läckberg och tänkt att det räcker med att skriva på den nivån. Det är tråkigt för Helene Tursten är mycket bättre än så.

Katerina Janouch är samlevnadsexpert och mamma till fem barn. Fyra av dem är killar, den femte är en tjej. Många tänker nog när de ser en födelseannons som består av många storebröder och slutligen en liten flicka, att nu är de väl glada i den familjen? Så har jag tänkt, även fast jag vet att det retar föräldrar.

Helst ska man ju säga att man bara önskar sig ett friskt barn och inget särskilt kön. Fast jag har själv tillhört den skara som nu fått ett språkrör genom Katerina Janouch, som önskat en flicka. Det verkar särskilt vanligt för mammor som upplever en kris av något slag i samband med graviditeten. I boken är det Helenas mamma som dör.

Dotter önskas är en bra bok. Jag trivdes med att läsa den, även om den för min del kunde varit längre och detaljerna mer utmålade, eller historien inte lika rakt på berättad. Katerina Janouch lyggas förmedla hur viktig känslan av att önska sig ett visst kön blir samtidigt som man vet att man komme rälska vem som än kommer ut. Det blir också en indirekt tipsbok för kvinnor som vill ge naturen en chans genom olika knep för att få ett särskilt kön. Det är också en bra bok att utgå ifrån om man vill debattera könsfrågor. Boken fyller ett vakuum bland svensk litteratur, och en fortsättning om hur det går för Helena och hennes familj är välkommen.

1.  Luftslottet som sprängdes - Stieg Larsson (oöverträffbar)

2. En man med ett litet ansikte - Helene Tursten

3. Tyskungen - Camilla Läckberg (som jag upptäckte redan med första boken och inte andra som de flesta andra gjorde, så vet ni) 

Sommaren är räddad! 

Ytterligare en bok av Val McDermid. Den här boken tog mig längre tid att läsa jämfört med de andra så troligtvis är den inte riktigt lika bra. Den handlar om en psykolog och hennes sambo som är deckarförfattare. När flera deckarförfattare i deras närhet dör är frågan om det finns ett samband eller det är slumpen.

Boken slutar för abrupt, men jag gillar att historierna vävs ihop. Det känns också som att det finns utrymme för fler böcker i serie för att fördjupa karaktärerna, för att kompensera slutet.

Helene 

Dan Brown tar sig an nya, mer moderna områden i boken I cirkelns mitt. Vad titeln syftar till vet jag faktiskt inte.
 

Storyn är att Rachel, som jobbar på underättelsetjänsten plötlisgt en morgon får ett samtal från Presidenten som skickar henne till Antarktis. Det lbir några långa dagar för rachel, fyllda av faror och allt som kan gå fel gör det. Eftersom det är Dan Brown vilar man i trygg förvissning om att de kommer att klara sig. Några birollsfigurer där längs vägen för att öka trovärdigheten.

Upplösningen är säkert vetenskapligt avancerad och korrekt men kittlar inte sinnena lika mycket som Da vinci-koden. Det är oundivkligt att jämföra alla Dan Browns böcker med den, för man hoppas att det ska upprepa sig, den där spännande käsnlan av att man är mitt i att skriva världshistoria. I cirkelns mitt är inte riktigt i den klassen, men läsvärd. Man får vad man kan förvänta sig. 

Helene 

Jag läste ganska många böcker innan jag fick barn, som handlade om förlossningen och det första året med bebisen. Sedan har liksom tiden rullat på och jag har mest läst föräldratidningar och snappat upp lite tips här och var. Kännetecknande för vår tid är annars att föräldrar söker stöd från experter mer än från sina släktingar.
 

Jesper Juul inleder sin bok med att berätta att han egentligen inte är expert på barn, utan familjeterapeut. Först stör det mig men längs resans gång tycker jag ändå att han har tillräckligt med underlag för att veta vad han talar om. I korthet handlar boken om att barn är kompetenta från början, att de inte behöver fostras utan att man i familjen ska lära sig samverka med varandra på ett sätt som inte är kränkande eller åt andra hållet - ansvarslöst. Barns beteende är en reaktion på hur vuxna agerar med dem.
 

Jag gillade att läsa boken, jag är fascinerad av barn och deras utveckling, och jag fick några handfasta tips och tankeställare med mig. Rekommenderas!

Helene 

Andras plåga har stått i bokhyllan vid kassan på min Ica-affär ganska länge, utan att jag har tänkt att det är en bok för mig. Omslaget riktar sig till män. Kanske har man valt ett sådant maskulint omslag för att Val McDermids böcker är ganska blodiga? Val McDermid är förresten en kvinna.

Jag skäms inte för att hoppa över de mest detaljerade bitarna. Andras plåga är bra ändå. Det är en klassisk pusseldeckare där man genom ledtrådarna kan räkna ut vem som är skurken i slutet. Nackdelen är att just den här storyn fanns med i ett av Mord i sinnet-avsnitten på TV.

Helene

Ett nytt fall för Erik Winter, minsann. Innan jag läste Rum nummer 10 hann jag läsa ganska många recensioner av den. Mest för att jag ofta väntar in pocketversionen. Recensionerna var lyriska och skrev om Åke Edwardsson som en av landets främsta deckarförfattare, mest för att han har ett så annorlunda språk som känns nytt i den här typen av böcker.

Jag hade höga förväntningar när jag började läsa Rum nummer 10. Att läsa en bok om en välkänd huvudperson är alltid tryggt, det är bara brottet som är nytt. I Rum nummer 10 är det ett gammalt brott som påminner om ett nytt. Det lyckas författaren få oss att förnimma genom att använda sig av det svenska språket på ett väldigt väl.

Sjävla storyn är helt ok, men den blir lite seg någonstans mitt i. Jag hade önskat en fördjupning av personporträttet, några ansatser görs, men jag är sådan att jag alltid vill ha mer av just det.

Helene 

För någon sommar sedan sveptes jag med i ännu en deckarserie på TV. Den här gången Mord i sinnet. En speciell serie för att avsnitten för längre och för en gångs skull gick på djupet med motiven, drivkraften hos en seriemördare, det som jag egentligen vill läsa om.

 Därför blev jag glad när jag hittade böckerna som serierna bygger på. Tyvärr är de krångligt skrivna och dåligt översatta, men bortsett från det spännande och givande. Intrigen mellan Tony Hill och Carol Jordan blir mer uttalad i böckerna, och det gillar jag också. Deckarintrigen är inte så spännande i sig, utan det är mer jakten på mördaren, vilka pusselbitar som slutligiltigt ska fälla honom, som gör att jag sträckläser boken.

/Helene

Jag har läst alla böcker om den framgångsrika rättsläkaren Kay Scarpetta. Ibland funderar jag på varför. Varför vill jag läsa om lik, död, mord och rätt rejält läskiga historier som är helt påhittade? Jag vet att jag blir mörkrädd och tror att det står en varulv på balkongen, med jämna mellanrum.

Det som retade mig i de tidigare böckerna är att den jagade mördaren dör på slutet och alla är nöjda utom jag. För jag vill alltid krypa under skinnet och veta varför. Vilka drivkrafter har en seriemördare? De senare böckerna om Kay Scarpetta ger mer sådana svar eftersom hotbilden främst består av en enda person, en varulvsliknande missformad man.

Flyg fula fluga är den obehagligaste boken. Den är tjock men det händer inte så mycket mer än att känslan av att aldrig vara fri blir mer och mer kännbar för läsaren. Boken börjar med någon slags glad överaskning och slutar med en cliff hanger. Att läsa Flyg fula fluga gör man mest för bekantskapen med Kay Scarpetta, jag vill veta hur det går för henne. Boken i sig är inte så givande.

Häromdagen köpte jag av misstag en bok som jag redan har läst. Det beror mest på att jag alltid glömmer bort handlingen i  en bok när jag lagt den ifrån mig. Det är därför en blogg som den här är så bra. Det beror också på att jag är svag för en viss typ av story.

Det är de här små historierna där äldre man blir passionerat kär i yngre flicka, och just nu kommer jag inte på några fler, men så är det. Varianten olycklig kärlek på grund av att de två personerna som fattat tycke för varandra är väldigt olika eller olämpliga tillsammans, fångar mig också. Ett exempel på det är Katarina von Bredows Syskonkärlek. Det går bra att tyst för sig själv analysera detta.

Nattgästens två huvudpersoner är både väldigt olika gamla och särskilt olämpliga för varandra. Jack är amerikansk soldat och Polly är brittisk fredsaktivist. Efter en passionerad kärlekssommar reser han vidare och lämnar en förkrossad sjuttonåring bakom sig. 16 år och tre månader senare dyker han upp i hennes lägenhet, oanmäld, mitt i natten. Här vill jag ha passion, glatt återseende och vad har hänt sen senast-dialog. Istället får jag ett kantigt samtal som ska beskriva hur deras ständiga kärleksgräl från förr bara fortsätter. Tröttsamt. Parallellt med historien om dessa två finns en ung mans olycklig, osunda kärlek för Polly. Han bevakar henne och förföljer henne.

Några korta inslag från mjölkbudet i lägenheten under Polly får läsaren att ana att nattens dimensioner är fler än vi först tror, och som vanligt i omöjliga kärlekshistorier så slutar boken inte lyckligt alls. Och kärleksromantiker som jag blir desillusionerade och bara längtar tills jag glömt bort den här handlingen - en gång till.

Helene 

En bok som förändrade ditt liv ?
Anna Wahlgrens Barnaboken.

En bok du läst mer än en gång?
Torey Haydens böcker, och några av Åke Edwardssons deckare 

En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?
En tjock bok med små bokstäver.

En bok som fick dig att skratta?
Ett tal till min systers bröllop, Linda Skugge

En bok som fick dig att gråta?
Stieg Larssons Män som hatar kvinnor

En bok du önskar hade skrivits?
Jag älskar böcker om riktiga människors liv.

En bok du just nu läser?
En bok om läsning - om små barns språkutveckling (och en till som jag inte vill avslöja)

En bok du tänkt läsa?
Mamma@home, boken om Alva Myrdal, Århundrades kärlekssaga av Märta Tikkanen 

Helene