Kamilla och Helene om böcker

Den här boken sträckläste jag. Den där Lehane har väldigt sjuk fantasi, boken är helknasig. Men läsvärd, även om den är lite seg på sina ställen.

Det får räcka så.

/Kamilla

Ytterligare en bok om Annika Bengtzon. Det är en direkt fortsättning på boken före och egentligen borde jag läst dem direkt efter varandra för att vara i rätt stämning. Nobels testamente var riktigt bra, den här är sådär.

Till att börja med är boken en fantastisk skildring av att bli övergiven. Och just de där stunderna i livet där allt gå åt skogen är trovärdigt berättade. Däremot spretar boken mycket och vill berätta många olika historier och ibland hänger jag inte med, även om varje sekvens säkert är intressant.

Det här är en bok som inte ens går att kategorisera i samma genre som Läckbergs Tyskungen so jag läste precis före. Tyskungen hade i slutändan en bra story som försvann i allt relationslullilull. Nog om den boken.

Jag började läsa Edward Finnigans… lite halvdant och den var seg precis i början. Skildringar från dödsceller är obehaliga och det var sent på natten och mörkt dessutom och jag vågade inte gå upp och byta bok till Marian Keyes senaste som jag hellre läst. Det som hände var i alla fall att boken efter ett tiotal sidor sög tag i mig och behöll mig i sitt grepp. Jag läste den noga och läste ut den på ett dygn.

Bra story, bra personbeskrivningar, och härligt hur alla otroliga, osannolika scener blandas med vardagsmiljöer som Medborgarplatsen. Det ger verkligen en tankeställare och en trovärdighet åt det som sker. Den hade kunnat vara längre, mer fördjupad i diplomatiska detaljer, och rättsprocesser och tankar hos anhöriga. När den slutar är jag överraskad och inte riktigt klar med allt som hänt. Får sova på saken.

Apropå korrekturläsning, så har jag börjat läsa Camilla Läckbergs senaste. Ide första inledande femtio sidorna har jag hittat uppenbara fel som att de och dem används fel, och att Josef Frank är felstavat med c.

Sedan har jag hittat innehåll av tveksam natur, som att en ettåring känner igen Bolibompasignaturen och tycker om att sitta stilla framför TVn så att de vuxna får egentid,. Är det möjligt med så små barn?

Slutligen så retar jag mig på det könsstereotypa tilltalet i boken. Okej för att det är poliser på landsbygd som skildras, men ändå.

Jag minns hur jag tyckte att Läckbergs första bok var nyskapande och välskriven. Sedan dess verkar hon ha satsat mer på att marknadsföra sig, och sänkt kraven på genomaretade texter. Synd. Tyvärr har huvudpersonen Erica också blivit allt mindre intressant. Från undersökande journalist till hemmafru på landet,  som hackar på sin man. 

Kanske läser jag inte ens klart Tyskungen. 

Den här boken behöver nog inte någon närmare presentation. Jag tillhör gruppen människor som fastnade för Läckberg och inte hade några invändningar till en början, men jag har förstått att folk har haft problem med bl.a. hennes språk.

Jag har med glädje slukat alla hennes böcker hittills, men den här boken gjorde mig faktiskt lite besviken. Jag måste säga att jag börjar tröttna på att Erika lägger sig i saker hon inte har att göra med hela tiden, och dessutom kommer undan med det. Ja, det var min åsikt. Slutet av boken är verkligen upplagt för en fortsättning, men jag tror inte att jag kommer att längta efter den.

(Jag såg förresten The Ice Princess by Camilla Läckberg on display i en bokhandel i London igår. Det kändes lite underligt.) 

/Kamilla 

Jag är så dålig på att läsa deckare. Jag tror alltid att jag inte tycker om dem, men så tvingar någon mig att läsa en och så är jag fast - i alla fall i böcker av just den författaren. Av Ida fick jag Flickan med majblommorna när jag frukostdejtade med henne i Stockholm.

En tioårig flicka säljer majblommor. En gammal kvinna blir mördad i en tvättstuga. På något vis hör allt ihop. Jag gillar vägen till lösningen, den består av flera parallella berättelser som vävs ihop till slut. När jag hade börjat läsa kunde jag nästan inte sluta förrän boken var slut. Sen gick jag på bibblan och lånade fler böcker av Karin Wahlberg (som jag inte har börjat läsa än, eftersom jag har så svårt att motivera mig till att börja på deckare, eftersom jag tror att jag inte tycker om dem).

Rekommenderas.

/Kamilla 

Jag borde läsa fler böcker av Anne Holt tänker jag när jag lagt ifrån mig Presidentens val. Välskriven, spännand epå ett sätt som nordiska deckarförfattare sällan lyckas med, och med ett djup utanför deckarintrigen.

 Boken följde med på resan till Istanbul och jag längtade efter att vara på hotellrummet och läsa den. Den handlar om när USAs första kvinnliga president gör sitt första statsbesök, just i Norge och blir kidnappad. Det är klart att den är osannolik på sina ställen, men jag kände mig trygg med författaren och slukade villigt intrigen, även på slutet. Avslöjar inte för då blir det inte lika spännande. Just den här boken påminner lite om Patricia Cornwells sätt att beskriva relationer, vet inte om det är så med alla Anne Holts böcker?

Den här boken är en av de bästa jag läst på länge. Den beskrivs bäst som en psykologisk thriller, och den håller några snäpp högre litterär kvalitet än böckerna som jag oftast läser.

 Undantaget är en dasnk bok. Den utspelar sig framförallt på en arbetsplats, Danskt centrum för information om folkmord. Vi får följa de fyr aolika kvinnorna som arbetar där, och i olika avsnitt se dagarna ur deras perspektiv. Historien handlar dels om hotbrev som skickats och vem som ligger bakom dem, och dels om stämningen på arbetsplatsen. Den väcker många tankar till liv, för det lbir så tydligt att man kan uppfatta möten med andra människor så olika.

Det är en otroligt spännande bok som jag sträckläste, och inte förrän sista meningen stod det klar vem som var bad guy i den här storyn, och inte ens då är jag säker på att ha gåtans svar i min hand. 

Jag måste säga att jag är mycket besviken på den här boken. Den började halvhyfsat men blev sedan bara lååång och tråkig (och egentligen är den inte särskilt lång). Det var faktiskt nära att jag gav upp på boken, men till slut lyckades jag läsa ut den ändå. Jag är förvånad över att jag inte gillade den bättre, då jag gillar Damernas detektivbyrå-böckerna.

Jag tror att skillnaden mellan den här boken och detektivbyråböckerna är att de senare lunkar på i maklig takt i ett Afrika som jag (som aldrig varit där) tänker mig är ett ganska makligt land. Den här boken utspelar sig i Skottland och är i princip lika långsam (kanske långsammare), men på ett helt annat sätt. Det filosoferas en hel del, kan man säga…

Nä, jag gillar det inte. Däremot ska jag ge mig ut på jakt efter Blue shoes and happiness och fortsätta läsa om Mma Ramotswe.

/Kamilla 

Om tolvan kan jag säga att den var mycket bättre än elvan. Det fanns ingen riktig cliff hanger på slutet så nu dröjer det tills jag läser nästa.

Några reflektioner kring Janet Evanovich författarskap: Emellanåt blir det mcyket detaljer. Vi får säker tläsa tio gånger var vår hjältinna eller Ranger lägger ifrån sig sina nycklar. Det blir segt.

Och nu har Stephanie sagt nej så många gånger till män utan att de respekterar det, är det verkligen fortfarande ok? 

Häromdagen fick jag mail om att jag kunde hämta Tyskungen, som jag hade reserverat, på biblioteket. I måndags var jag ledig och solen sken, så jag gick dit och lånade boken. Perfekt ligga i solen-bok. Den räckte väl i fyra timmar eller så. Efter det var jag less på att ligga i solen, så det gjorde inget att den tog slut.

Jag har sett att andra har dissat den bok som kom innan Tyskungen, men själv har jag bara fortsatt läsa av nyfikenhet på hur det ska gå härnäst. Det jag känner är intressant och annorlunda med Läckbergs deckare är att man får följa så mycket av familjelivet hos Erica och Patrik och de personer som är runt omkring dem. Den förra boken slutade aningen gåtfullt och i den här boken får vi lösningen på gåtan. Nutid blandas med dåtid och jag blev förvånad över slutet. Fast hon lyckades inte få till någon direkt cliffhanger som fick mig att börja längta efter nästa bok direkt när den här var slut, det var synd.

Alltså: perfekt läsning om man vill ligga ute i solen (och som jag inte står ut med att bara sola) och vill vara säker på att ha sysselsättning man inte tröttnar på. 

/Kamilla 

Jag börjar komma ikapp Kamilla på böckerna om prisjägaren/bounty huntern Stephanie Plum. Inte heller jag ska skriva så mycke tom handlingen i just dessa två böcker. Om du redan ha rläst någon av böckerna om Stephanie så känner du igen dig. Hon är några småskurkar på spåret, samtidigt som den stora Skurken jagar henne. Bilar sprängs i luften, utflykter görs med både kompanjonen Lula och mormor.

Det som är den röda tråden genom alla böckerna, och som gör att jag hängivet läser dem fast storyn är tjatig, är romanserna. Polisen Morelli eller bad guy Ranger?

Imorgon landar nr 12 genom brevinkastet. Lär väl inte få min nyfikenhet stillad då heller  

Redan när jag läste Stieg Larssons (vilket spännande spionnamn förresten) första bok var jag stressad över hans död, som innebär att det inte kommer fler böcker. Den första var så bra att jag blev totalt kär i Stieg Larsson, Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander och ville stanna i deras värld för alltid.

Den första boken lär vi känna mästerdetektiven Mikael Blomkvist, och stiftar bekantskap med Lisbeth Salander. I den andra boken får vi lära känna Lisbet Salander lite bättre.

I den tredje boken ska flera trådar avslutas, och Lisbeth Salander ska få upprättelse. Första boken var väldigt spännande, den andra mer intressant och den tredje påminner närmast om Guillous  Hamiltonböcker. Likheterna finns till exempel i att allt är möjligt, och att det finns en säkerhetstjänst som agerar helt utanför de lagar vi tror finns. Säkert har Stieg Larsson gjort bra research om både säkerhetspolisen och dataintrång, men det blir nästan för lätt när den ena (polisen) är så korkade och de andra (med Lisbeth Salander i spetsen) så skickliga.

Mikael Blomkvist relationer med kvinnor är en sidohistoria som fascinerar mig. Emellanåt blir boken mer en folkbildande skrift för polyamori. Två utsvävningar i sista boken är också speciella och jag har uppehållit mina tankar länge kring dem. Funderat på konspirationer rent av. Först skriver nämligen Larsson om att Blomkvist måste åka ut till Dag Svenssons föräldrar för att få tillstånd att publicera dennes bok efter hans död. Rättigheterna till boken har föräldrarna som ärvt sin son. Precis det läget är Stieg Larssons eget dödsbo idag, det finns en fjärde påbörjad bok som hans familj äger rättigheterna till och som hans sambo skulle vilja vara med och slutföra.

Det andra som fascinerar mig är en utsvävning kring människor som dör på sin arbetsplats, precis så som Stieg Larsson gjorde. Han levde ett utsatt lev och hade vidtagit många säkerhetsåtgärder för att skydda sig och sin sambo. Och så slutar det med att han blir sin egen fiende och hjärtat ger upp. Det är sorgligt och det är märkligt att han reflekterar över just detta i sin egen bok.

De tre utlovade böckerna är nu slut, och vi vet inte vad som händer med den fjärde påbörjade. Innan jag läst den tredje var jag övertygad om att det bara var meningen att bli tre och att det skulle räcka väl. Men efter att ha läst Luftslottet som sprängdes så är jag inte övertygade längre. Många nya dörrar öppnades och finns det mer så vill jag ha mer.

Av en händelse läste jag i Stieg Larssons tredje bok i Milleniumserien om en kvinna som inte läser deckare och annan förströelselitteratur. Och då tänker jag spontant att så borde man vara. Man borde läsa facklitteratur åtminstone mycket oftare.

Men jag är svag för deckarlitteratur, både den nya flod av svenska deckare och den litte tuffare amerikanska sorten. Mari Jungstedt är ganska nyupptäckt för mig. Hon kan kategoriseras i samma fack som Camilla Läckberg och Anna Jansson, där Läckberg är bäst och Jungstedt mycket väl hamnar på en andra plats.

Den döende dandyn är min andra bok av författaren och jag gillar hennes huvudpersoner, Knutas och Johan Berg. Det är viktigt för det är dom som är den röda tråden och drivkraften i historien för mig. Morden som är insprängda är där mer för att boken ska sälja bra gissar jag. Jag förvånas särskilt i den hör boken över hur bristfälligt polisarbetet är i jämförelse med hur det beskrivs i andra polisdeckare. Inga kartläggningar, inga långa rader av förhör, helt enkelt inget sökande efter nålar i en höstack utan mer en stor tacksamhet till journalisten Johan som kommer med gåtans lösning. Böckerna skulle bli bättre om de var lite mer detaljerade där. 

Den döende dandyn handlar om en mördad kostnhandlare som precis sålt sitt galleri och mördas natten innan han ska meddela sin hustru at han vill skiljas. På morgonen ska flyttbilen komma och ta alla hans saker till fastlandet. Det är en historia om konst, homosexualitet och familjehemligheter som utspelar sig på Gotland och i Stockholm. Precis som Nobels ande svävade över Liza Marklunds bok får vi här lära oss mer om Nils Dardel, konstären bakom den Döende dandyn.

Att boken utspelas på Gotland ger den ett extra plus. Det är en charmig miljö. På det hela taget är annars Den döende dadnyn förströelselitteratur som man gärna kan vara utan, men som ändå känns helt rätt en regning semester.

En bok av den välkända Liza Marklund, åter igen med Annika Bengtzon i huvudrollen. En mördare i aftonklänning tar sig in på Nobelfesten och mördare två och skadar flera. Yttelrigare mord begås under bokens gång. Annika Bengtzon blir vittne till det första och börjar nysta i vem som egentligen var motivet och varför. Vi får en spännande historielektion om Alfred Nobel, en osannolik (men sann) grannfejd, Annikas privatliv blir allt trassligare och så plötsligt slutar boken mitt i.

Det är en sträckläsningsbok, Liza Marklund vet hur hon ska fånga sina läsare. Den är också uppbyggde efter samma mall som de andra böckerna om Annika Bengtzon, inga överaskningar där. Det som överaskar är slutet, jag förstod inte ens att boken var slut. Som bonus får man läsa första kapitlet i nästa bok som kommer i augusti, och då förstår man att de båda böckerna egentligen hör ihop.

 Nobels testamente är bättre än röda vargen, framför allt för att Annikas privatliv kommer under huden på en, och hon är väldigt sårbar samtidigt som spänningsfaktorn är hög. Jag kan inte annat än tro att detta är en bok som bidrar ytterligare till en välförtjänt rekordförsäljning och ett miljonregn över Liza Marklund.

Råkade snubbla över den här boken på biblioteket. Blev glatt överraskad. Det är kul när de får in böcker man inte har läst av författare man verkligen gillar.

Den här boken är en fortsättning på Metro girl, en bok som står i min bokhylla och som var den första bok jag läste 2005. Jag antar att det kan vara en ursäkt till att jag inte alls kommer ihåg vad den handlar om, ens efter att ha läst uppföljaren samt baksidestexten? I vilket fall som helst så visade det sig att det inte är någon förlust att ha glömt vad första boken handlade om, andra boken fungerar lika bra utan den första.

Men här kommer problemet: Janet Evanovich skriver böcker som är väldigt lika varandra. Eller som i alla fall bygger på samma koncept - en tjej, (minst) en snygg kille, en hund, bovar, mord, bekymmer. Det tog mig ganska lång tid av läsning i den här boken för att kunna släppa prisjägaren Stephanie Plum och inse att Alexandra Barnaby är en annan person. Nu gör det som tur var mig inte så mycket att det problemet finns, då jag gillar konceptet. (Ett större bekymmer med att hon skriver en massa böcker som är lika varandra är att jag inte vet vilka jag redan har läst och inte. Detta har fått till följd att hon har släppt böcker som jag inte har läst, enbart eftersom jag inte har orkat kolla hur långt i Full-serien jag redan har kommit. Fast nu när jag tänker på det kanske inte det är något stort bekymmer heller. Jag överlever ändå.)

Boken handlar alltså om Alexandra Barnaby, som jobbar som spotter (orkar inte kolla upp det svenska ordet) åt NASCAR-föraren Sam Hooker, som har en hund. De blir involverade i en massa fuffens och folk dör och det är sexuell spänning i luften. Lite som vanligt alltså. En sak som fascinerade mig genom hela boken var all information om hur NASCAR fungerar. Jag kunde inte låta bli att tänka på vilket researcharbete Janet måste ha gjort. Skoj med nya kunskaper om en värld jag inte alls är insatt i!

Såhär står det för övrigt på hennes hemsida om Metro girl:
"Metro girl is the big sister to the Stephanie Plum series. The stakes are higher. The sex is sexier. The nights are hotter."
Och det är en bra beskrivning (inte för att jag minns den boken, men detsamma lär ju gälla för uppföljaren…).

/Kamilla 

Det är lite klurigt att skriva om böcker som ligger långt bak i serier när man vet att andra som kommer att läsa det man skriver inte har läst böckerna innan än. Så jag nöjer mig med att konstatera att jag nu har läst Lean mean thirteen, den bok jag har längtat efter sen jag läste ut tolvan ifjol någon gång, och att den var ungefär som man kunde ha förväntat sig. Bra läsning.

En intressant fråga vad gäller serien om Stephanie Plum är om jag borde köpa på mig så att jag har hela? Som det är i nuläget har jag en (inte alls särskilt matchande) samling bestående av fjärde och femte boken som svensk pocket, sjunde som engelsk pocket, åttonde som inbunden engelsk, nionde och tionde som storpocket på engelska och så de tre böckerna efter det som inbundna på engelska. Anledningen? Tja, de hade ju de första på bibblan…sen ville jag fortsätta läsa, men då var det till att börja köpa dem själv…och då hade sjuan kommit som pocket men inte de där efter. Att jag har två böcker i svensk pocket beror på att de var billiga på någon internetbokhandel, jag har faktiskt inte läst i just de två böckerna (än).

Anyway. Om någon har missat den här fantastiska serien så är det bara att börja läsa. Första boken heter på engelska One for the money och på svenska Lovligt byte.

/Kamilla

PS. Hur går det med Eleven on top, Helene? Du kan få låna de två böcker som kommer därnäst av mig sen om du vill.

Det känns som att det här är sådana där typiska hypade böcker. Jag har sett dem lite här och var och blev tipsad om dem, men vågade inte ta steget att köpa dem, mest för att livet i Afrika inte intresserar mig så mycket. Fast så fanns de ju på biblioteket, och jag måste erkänna att jag blev glatt överraskad. Det känns inte som att det egentligen händer så mycket i böckerna, men de är sådär lagom myspysiga. Och så är de lagom långa.

Kortfattat handlar böckerna om Mma Ramotswes och hennes närståendes öden och äventyr. Hon startar den första detektivbyrån i Botswana. Jag vet inte om man kan kategorisera det här som deckare, men…okej då. Bara för att de ska hamna någonstans.

Jag har läst följande böcker i serien och har bara en bok, I muntra damers sällskap, kvar:

Om man inte förväntar sig spänning utan nöjer sig med myspys så kan jag rekommendera de här böckerna.

/Kamilla 

Femte september kommer andra delen av Jan Guillous serie om polisen Eva som då hette Eva Johnsén och nu gift sig och heter Eva Johnsén-Tanguy. Hon jobbar på Ekobrottsmyndigheten och är en skicklig förhörare.

Förlaget om boken:

Klockan tre på morgonen gör säkerhetspolisen och terroristpolisen
tillslag mot ett antal familjer i en Stockholmsförort.
Ett femtiotal personer grips och transporteras bort. De gripna
får ingen vetskap om vad de är misstänkta för. Men nästa
dag exploderar nyheten att ”al-Qaida i Sverige” har oskadliggjorts
och att landet räddats från den största katastrofen
någonsin. Nio personer häktas som terrorister och därefter
utbryter den stora tystnaden. Ingen vet vad som sker i polisutredningen.

Tjuvarnas marknad är väl någon slags deckare med ganska vass samhällskritik. Plus några sidor jaktskildringar och vinfrossa för mycket.

Jag hade höga förväntingar på boken, och den mostsvarade inte riktigt dem. Jag förstod inte hur bokens intrig skulle leda fram till vad jag läst om den i recensionerna. Så det tog lång tid för mig att komma in i boken. Sedan efter ungefär halva kom jag in i Guillous välbekanta rytm och  slukade resten.  Då började jag också misstänka att det som recensionerna talat om skulle ge sig på slutet. Och verkligen, i allra sista slutklämmen blev jag nöjd.
 

Med Tjuvarnas marknad tror jag att Guillou öppnat upp för en ny serie. Han är ju förutom författare också kapitalist, trots allt. Han vet att han tjänar bra pengar på sina böcker. Det finns några trådar som är ävlrda att följa upp i nästa bok. Den nyskilda polisen Eva är en trevlig bekantskap, närbesläktad med andra litterära poliser som dykt upp på sistone. 

En man med ett litet ansikte är Helene Turstens sjunde deckare. Jag upptäckte hennes böcker hösten 2003 och blev väldigt förtjust. Det var före deckarboomen, och det var på den tiden när deckare mest handlade om mosslyckade män. Jag hade läst om Winter, Wallander och Beck så Irene Huss var en välkommen bekantskap. Hon är en kvinna i femtioårsåldern, med två tonårsdöttrar och en man som är kock (bra tillång för en polis). Hon är kriminalinspektör i Göteborg, i en grupp av mest män. Irene är vältränad och ganska präktig, men också väldigt modig.

De första böckerna av Helene Tursten är de allre bästa. Det är sinnrika historier med oväntade slut, men man känner ändå att svaret fanns där någonstans i boken och det känns finurligt. Jag gillar den typen av bok.

 En man med ett litet ansikte är bra på små detaljer som leder fram till gåtans lösning. Den berör också ett aktuellt ämne, trafficking, som känns obehaligt men viktigt att ta till sig. På det sättet är boken folkbildande. I varje bok finns också en eller annan närkontakt med mer välbärgade familjer. Det blir ett humoristiskt inslag på sitt sätt. Tyvärr är den sjunde boken inte riktigt på samma nivå som de tidigare. Det känns som Helene Tursten läst Camilla Läckberg och tänkt att det räcker med att skriva på den nivån. Det är tråkigt för Helene Tursten är mycket bättre än så.

1.  Luftslottet som sprängdes - Stieg Larsson (oöverträffbar)

2. En man med ett litet ansikte - Helene Tursten

3. Tyskungen - Camilla Läckberg (som jag upptäckte redan med första boken och inte andra som de flesta andra gjorde, så vet ni) 

Sommaren är räddad! 

Ytterligare en bok av Val McDermid. Den här boken tog mig längre tid att läsa jämfört med de andra så troligtvis är den inte riktigt lika bra. Den handlar om en psykolog och hennes sambo som är deckarförfattare. När flera deckarförfattare i deras närhet dör är frågan om det finns ett samband eller det är slumpen.

Boken slutar för abrupt, men jag gillar att historierna vävs ihop. Det känns också som att det finns utrymme för fler böcker i serie för att fördjupa karaktärerna, för att kompensera slutet.

Helene 

Andras plåga har stått i bokhyllan vid kassan på min Ica-affär ganska länge, utan att jag har tänkt att det är en bok för mig. Omslaget riktar sig till män. Kanske har man valt ett sådant maskulint omslag för att Val McDermids böcker är ganska blodiga? Val McDermid är förresten en kvinna.

Jag skäms inte för att hoppa över de mest detaljerade bitarna. Andras plåga är bra ändå. Det är en klassisk pusseldeckare där man genom ledtrådarna kan räkna ut vem som är skurken i slutet. Nackdelen är att just den här storyn fanns med i ett av Mord i sinnet-avsnitten på TV.

Helene

Ett nytt fall för Erik Winter, minsann. Innan jag läste Rum nummer 10 hann jag läsa ganska många recensioner av den. Mest för att jag ofta väntar in pocketversionen. Recensionerna var lyriska och skrev om Åke Edwardsson som en av landets främsta deckarförfattare, mest för att han har ett så annorlunda språk som känns nytt i den här typen av böcker.

Jag hade höga förväntningar när jag började läsa Rum nummer 10. Att läsa en bok om en välkänd huvudperson är alltid tryggt, det är bara brottet som är nytt. I Rum nummer 10 är det ett gammalt brott som påminner om ett nytt. Det lyckas författaren få oss att förnimma genom att använda sig av det svenska språket på ett väldigt väl.

Sjävla storyn är helt ok, men den blir lite seg någonstans mitt i. Jag hade önskat en fördjupning av personporträttet, några ansatser görs, men jag är sådan att jag alltid vill ha mer av just det.

Helene 

För någon sommar sedan sveptes jag med i ännu en deckarserie på TV. Den här gången Mord i sinnet. En speciell serie för att avsnitten för längre och för en gångs skull gick på djupet med motiven, drivkraften hos en seriemördare, det som jag egentligen vill läsa om.

 Därför blev jag glad när jag hittade böckerna som serierna bygger på. Tyvärr är de krångligt skrivna och dåligt översatta, men bortsett från det spännande och givande. Intrigen mellan Tony Hill och Carol Jordan blir mer uttalad i böckerna, och det gillar jag också. Deckarintrigen är inte så spännande i sig, utan det är mer jakten på mördaren, vilka pusselbitar som slutligiltigt ska fälla honom, som gör att jag sträckläser boken.

/Helene

Jag har läst alla böcker om den framgångsrika rättsläkaren Kay Scarpetta. Ibland funderar jag på varför. Varför vill jag läsa om lik, död, mord och rätt rejält läskiga historier som är helt påhittade? Jag vet att jag blir mörkrädd och tror att det står en varulv på balkongen, med jämna mellanrum.

Det som retade mig i de tidigare böckerna är att den jagade mördaren dör på slutet och alla är nöjda utom jag. För jag vill alltid krypa under skinnet och veta varför. Vilka drivkrafter har en seriemördare? De senare böckerna om Kay Scarpetta ger mer sådana svar eftersom hotbilden främst består av en enda person, en varulvsliknande missformad man.

Flyg fula fluga är den obehagligaste boken. Den är tjock men det händer inte så mycket mer än att känslan av att aldrig vara fri blir mer och mer kännbar för läsaren. Boken börjar med någon slags glad överaskning och slutar med en cliff hanger. Att läsa Flyg fula fluga gör man mest för bekantskapen med Kay Scarpetta, jag vill veta hur det går för henne. Boken i sig är inte så givande.