Kamilla och Helene om böcker

Det här är det bästa jag har läst på länge! Bokens huvudperson är Shafiq, som växer upp under tråkiga förhållanden (med, eller kanske utan, en alkoholiserad pappa) i en Stockholmsförort. Det handlar till en början om ett utanförskap som senare förvandlas till gängtillhörighet. I vartannat kapitel får vi följa Shafiq under hans uppväxt och i vartannat honom och hans kompisar Nicke, Moses och Martha när de genomför ett väpnat rån.

Det här är ingen bok man blir glad av, utan snarare en bok som på vissa ställen får mig att bli illamående. Den beskriver en jävla massa elände, faktiskt. Samtidigt känns det trovärdigt, som att det skulle kunna hända (och ha hänt, för den delen) och fängslande.

Martha Montoya är för övrigt en pseudonym, författaren heter egentligen Odd Runeborg. Anledningen till att han tog sig pseudonymen är att han blev refuserad av flera förlag. När han skickade in den under nytt namn och påstod att han var kurdisk flykting fick han helt plötsligt flera erbjudanden. Jag vet inte om det är rätt att avslöja "hemligheten" med författaren här eller inte, jag funderar på om jag skulle ha reagerat annorlunda på boken om jag visste att det var en svensk läkare som skrivit den och inte trott att den var skriven av en invandrartjej. Nåväl. Det är ju information alla kan googla sig till, så jag låter det stå med.

/Kamilla

Jag imponeras av de bokbloggare som orkar blogga om alla böcker de läser. Själv är jag alldeles för lat för att orka göra det. Det är tur att Helene får ryck ibland när jag inte skrivit på ett tag, så att det händer något i den här bloggen. Nu har jag i alla fall uppdaterat min lista över lästa böcker i år (så nu kan man tydligt se hur lite jag faktiskt bokbloggar i förhållande till hur mycket jag läser…). Ifjol läste jag 76 böcker, nu är jag uppe i 68. Med tanke på hur mycket tåg jag ska åka framöver lär jag nog slå fjolårets rekord.

Jag började skriva ner alla böcker jag läste för åtta år sedan, och jag måste säga att det är praktiskt att ha det nedskrivet. En gång tyckte jag att jag kände igen en bok jag läste fast ändå inte, då kunde jag kolla i min lilla anteckningsbok och se att jag redan hade läst den på engelska (det här var den svenska versionen, vilket kan förklara varför den bara kändes bekant).

Mitt sämsta bokår sen jag började föra register är 2001, då läste jag bara tolv böcker. Tolv! Jag gissar att det beror på att jag hade mycket att läsa till skolan och inte orkade läsa så mycket nöjesböcker.

Well. Om man kanske skulle bokblogga lite…?

/Kamilla

Ytterligare en bok om Annika Bengtzon. Det är en direkt fortsättning på boken före och egentligen borde jag läst dem direkt efter varandra för att vara i rätt stämning. Nobels testamente var riktigt bra, den här är sådär.

Till att börja med är boken en fantastisk skildring av att bli övergiven. Och just de där stunderna i livet där allt gå åt skogen är trovärdigt berättade. Däremot spretar boken mycket och vill berätta många olika historier och ibland hänger jag inte med, även om varje sekvens säkert är intressant.

Jag har läst Isobels blogg några månader och så såg jag en dag att hon refererade till sin bok. Och den läste jag om i DN när den kom, men har inte förrän nu köpt den.

Jag går bara ut en stund är en provocerande bok. Jag sträckläser den på en timme och känner obehag rakt igenom. Det här är kvinnan som går från sin älskare rakt till IVF-kliniken. Kvinnan som dricker alkohol under graviditeten och får ett missbildat barn som måste tas bort, och det behöver inte alls ha med varandra att göra men det provocerar mig att inte ett uns av tvivel kring detta släpps fram. Det här är en kvinna som tycker att alkohol är en mänsklig rättighet och inget är viktigare än att ta ett glas vin med småpojkar, under den där stunden där man bara gick ut.

Samtidigt har hon det där livet som idylliseras. En fin man, en fin lägenhet, ett jobb. De bor i Stockholms innerstad, de leker par, de vill skaffa familj. Men kvinnan i relationen är en nagel i mitt öga, jag vill läsa lyckligt familjeslut som om jag vore berusad på hela sommarens försvarstal till kärnfamiljen.

Men så klart är det så här familjen kan se ut under ytan. Blev barnet provrörsbarn, eller någon annans barn? Vem vet. Snabbt slår jag ihop pärmarna och lägger undan boken.