Kamilla och Helene om böcker

Det här är en bok som inte ens går att kategorisera i samma genre som Läckbergs Tyskungen so jag läste precis före. Tyskungen hade i slutändan en bra story som försvann i allt relationslullilull. Nog om den boken.

Jag började läsa Edward Finnigans… lite halvdant och den var seg precis i början. Skildringar från dödsceller är obehaliga och det var sent på natten och mörkt dessutom och jag vågade inte gå upp och byta bok till Marian Keyes senaste som jag hellre läst. Det som hände var i alla fall att boken efter ett tiotal sidor sög tag i mig och behöll mig i sitt grepp. Jag läste den noga och läste ut den på ett dygn.

Bra story, bra personbeskrivningar, och härligt hur alla otroliga, osannolika scener blandas med vardagsmiljöer som Medborgarplatsen. Det ger verkligen en tankeställare och en trovärdighet åt det som sker. Den hade kunnat vara längre, mer fördjupad i diplomatiska detaljer, och rättsprocesser och tankar hos anhöriga. När den slutar är jag överraskad och inte riktigt klar med allt som hänt. Får sova på saken.

Apropå korrekturläsning, så har jag börjat läsa Camilla Läckbergs senaste. Ide första inledande femtio sidorna har jag hittat uppenbara fel som att de och dem används fel, och att Josef Frank är felstavat med c.

Sedan har jag hittat innehåll av tveksam natur, som att en ettåring känner igen Bolibompasignaturen och tycker om att sitta stilla framför TVn så att de vuxna får egentid,. Är det möjligt med så små barn?

Slutligen så retar jag mig på det könsstereotypa tilltalet i boken. Okej för att det är poliser på landsbygd som skildras, men ändå.

Jag minns hur jag tyckte att Läckbergs första bok var nyskapande och välskriven. Sedan dess verkar hon ha satsat mer på att marknadsföra sig, och sänkt kraven på genomaretade texter. Synd. Tyvärr har huvudpersonen Erica också blivit allt mindre intressant. Från undersökande journalist till hemmafru på landet,  som hackar på sin man. 

Kanske läser jag inte ens klart Tyskungen. 

Det här är den sämsta bok jag har läst ut på länge. Författaren är tydligen någon sorts journalist egentligen, hon har skrivit om "skvaller, fastighetsmarknaden och samhällsfrågor för flera New York-tidningar". Detta tyckte hon tydligen räckte för att skriva en bok om tre skvallerjournalister. I think not! Storyn är skum, slutet är värdelöst och hon har såklart haft oturen att få en översättare som inte vet vad den håller på med (alternativt en översättare som hade behövt någon som korrekturläste bättre åt henne).

Kontenta: få inte för er att läsa den här boken.

/Kamilla 

Genom Buzzador fick jag erbjudande om att prova Storytel gratis i en månad, till ett värde av 169:-. Jag har tänkt att jag ska ge ljudböcker ett nytt försök, så jag nappade. Sen åkte jag till England och utöver det kände jag aldrig att jag riktigt hade tid att lyssna på ljudbok. Synd att tillfället gick mig förbi, jag kanske hade fastnat för det? Jag har hittills aldrig lyckats lyssna på någon bok, jag drömmer mig ganska snabbt bort och hör inte vad uppläsaren säger.

Känns som att Storytel är en rätt juste idé. Man betalar en viss summa pengar varje månad och får för den summan ett förutbestämt antal böcker. För 169:- i månaden får man lyssna på hur många böcker man vill. Böckerna lyssnar man på genom sin mobil. De lagras inte i mobilen, men datatrafiken som krävs för att lyssna på dem är gratis (om man har rätt mobiloperatör). Någon som har testat och har en åsikt om tjänsten?

/Kamilla

Jag väljer att berätta om böckerna tillsammans av flera skäl. Jag läste Faller fritt först och ganska tidigt in i boken kom jag på att jag glömt läsa Guillous Fienden inom oss som jag egentligen längtat efter. Det är för att de skriver så lika som jag kom på det.

Så direkt efter Faller fritt kastade jag mig in i Fienden inom oss bara för att upptäcka att polisen Anna Holt finns med i båda böckerna.  Nu har jag läst på lite och lärt mig att hon också har en egen TV-serie. Jag älskar fiktiva gemensamma världar.

Faller Fritt… handlar om en rutinerad polis som bestämmer sig för att se över Palmemordet en gång till. Han samlar de bästa och ger dem ganska fria händer under en täckmantel att allt material ska kategoriseras på ett nytt sätt. Precis som i Guillous böcker, som jag är mer bekant med, är det samhällskritik, polisdetaljer, mat och vinorgier där emellan. Det är också en bok som tränar hjärnan att hålla alla detaljer i minnet och som lär ut riktigt polisarbete. Jag var lite för semestertrött när jag läste för att ta till mig den delen.

Fienden inom oss är en fortsättning på boken om Eva Johnsson som numera heter Eva Tanguay, och som förflyttats från ekobrottsmyndigheten till Säpo för att arbeta med terrorism. Den skrevs 2007 men är het och aktuell, för här finns nya spaningslagen som en teoretisk möjlighet, om än en realitet i praktiken. Också här finns en samhällskritik, under ledning av framförallt Erik Ponti, journalist på Ekot och bekant från Coq Rouge-serien och Ondskan. Utan att avslöja för mycket kan man säga att sensmoralen i boken är att vår iver att skydda oss från terrorism ibland leder till att vi missar de riktiga hoten, eller att om någon verkligen vill göra illa, är det svårt att stoppa, oavsett hur många oskyldiga vi granskat och satt dit på vägen.