June 22, 2008
Helena är till att börja med gift med Bengt Ohlsson som jag tror skrev Vi i villa. Vad man skulle vilja veta mer om deras familjeliv! Jag tror dom har det avslappnat bra tillsammans men att de därför är bra på att iaktta andra familjer, i de miljöer där man upplever dem som bäst. På charter, Ikea, på parmiddag eller föräldramöten.
Ur de där upplevelserna har Helena skrivit en fantastisk bok. Jag har läst flera recensioner och alla upplever den på samma sätt, otroligt obehagligt påtagligt nära.
Man förtränger lätt baksidorna med familjeliv, man glömmer bort hur bitter är, och all den där missunsamheten som smyger sig på är som bortblåst när man stängt dörren och gått vidare. Ur vulkanens mun river upp den, släpper ut det och hänger sig åt den.
Att läsa den bjuder på en ordentligt läsupplevelse, och jag läser den nästan i ett sträck. På slutet är jag tvungen att ta en liten paus, men inte för länge för då är jag rädd att aldrig läsa ut den utan bara stänga dörren igen.
Varför ska man läsa obehagliga böcker? För att bli berörd. Läs den här boken, den är värd alla läsare den kan få. Kanske kan den också bli en väckarklocka?
Vi som hade alla rätt ska läsas som en karriärroman. Jag läste den som en familjebok. Boken har fångat det som blivit så populärt att tala om på sista tiden, livspusslet. Hur det vi gör på arbetet speglar sig i hur vi är som föräldrar.
Det som fått mest uppmärksamhet i boken är vara snygg och populär-hetsen. Den delen känns ändå allt för osannolik. Boken gör sig bäst att läsas som en livspusselbok. Känslor som den nya familjen upplever sätts på pränt. Semester utan barnen, exmannen får ny bebis och så lockelsen i att bryta upp och ångesten i att stanna kvar i en trygg relation.
Jag hade önskat färre spretiga intriger och mer fördjupning, men som läsa på strandenbok funkar den bra som den är.
Jag läste tre böcker om att vara familj, på raken. Den första var Vi i villa. Till att börja med, det är en charmig bok, lättläst och perfekt för den som inte läser så ofta.
För dig som läser mycket är den också bra för den är välformulerad, vardaglig och oväntad.
Hans Koppel är en pseudonym. Jag tror det är Bengt Ohlsson som skrivit den.
Det är nånting med Unni Drougges texter som jag är svag för. Egentligen skriver hon ganska slarvigt och självutlämnande så jag blir nervös, men ändå gillar jag det.
Den här boken berättar historien om hennes liv tillsammans med Niclas, ett riktigt liv alltså. De hade hyfsat många år tillsammans, var väldigt olika gamla och de har varsin bild av förhållandet så här i efterhand. Jag har läst deras debattartiklar där de svarar varandra innan jag läser boken, så ja har en dubbel känsla genom hela boken. Jag funderar på om det är sant det jag läser, och vad som är påhitt i berättelsen.
Till slut blir alla såna tankar ointressanta. Boken är så gripande, så självutlämnande, framförallt av mannen Niclas att jag har ett fullt sjå att värja mig. Jag förstår att boken är skriven i affekt, driven av ett behov av att skriva av sig för att läman bakom och gå vidare. Men resultatet blir klibbiga texter som tar tag i mig och som vill följa med mig. Usch, jag vill inte ha.
Det är skönt att lägga undan boken, att ha läst klart den. Jag googlar lite på Niclas och Unni och konstaterar att ja de finns på riktigt. Eftersmaken av boken ger mig känslan att den är väldigt subjektivt skriven och livet upplevs ju subjektivt, så varje ord som stod i boken är sant för det är så det levdes.
Sheila O´Flanagan är tydligen en av alla chic litförfattare. Från Irland, precis som Marian Keyes
Boken handlar om två systrar, en som gift sig rikt men kanske lite olyckligt och en som lever som den andra kvinnan. Deras mamma kommer hem från en lyxsemester med en ung snygging. Ungefär så är intrigen. Storyn är hyfsad, avslutningen lyckas bli något oväntad, eller det blir i alla fall många oväntade turer. Det som jag särskilt kommer att minnas när jag lagt boken ifrån mig är berättelsen om Andie och hennes stora kärlek som lever med en annan kvinna.
En läsvärd sommarbok!
