December 15, 2007
Till skillnad från De skamlösa så är Smuts en bok som verkligen lyckas förmedla samtidskritik. Den träffar rakt på nutidens svagheter. Familjer som lever kärlekslösa liv tillsammans för att man inte riktigt vet hur man annars skulle göra. Alkoholproblem. Män som köper sex. Unga flickor ensamma på sitt rum med webkamera. Känslan av tomhet när man väl lyckas. Längtan efter kärlek som är så konstant oavsett ålder. Julfirande som ett skådespel mer än en familjegemenskap.
Smuts är en sån där bok där jag kommer på mig själv att önska att allt bara var bra, att alla bara slutade med det destruktiva och blev lyckliga ändå. Det är en bok som tecknar bilder av människor som borde gå att tycka om, men som genom sina misslyckanden gör dig besviken hela tiden.
Jag gillar böcker där författaren låter sin politiska agenda ta skönlitterär form och jag hoppas Katarina Wennstam återkommer med fler.
När De skamlösa kom ut var uppståndelsen stor och det uppstod debatter om väskor och konsumtion. Linda Skugge kollade upp Sisela Lindbloms inkomst och rekommenderade henne att köpa ett nytt kök. De skamlösa ska beskriva den nya generationens ytliga besatthet av konsumtion, av tid, sex, vänner, pengar och jobb. Jag förväntade mig en bok som skulle hålla viss distans och vara ironisk och väcka tankar. De enda känslor som väcktes hos mig var äckel emellanåt, annars kändes den som en chick litbok i mängden. Kanske lever jag för mycket i samtiden för att på riktigt förstå det samtidskritiska som omslaget utlovar?
Tala om klass är en anatologi som frossar i klassresor. Författare med fötter i riktiga arbetarhem skriver klassresor som handlar ganska lite om pengar och mer om bildning, och faktiskt städning. Det är minnet av städningen som sitter kvar i mig när jag lagt boken i från mig. Nästan allas texter förhöll sig till städning som ett av de tydligaste teckenen på om man gjort en klassresa eller inte.
I början läste jag texter med stor entusiasm, och särskilt de av författare som är någorlunda i min ålder. Efter trefjärdedelar av boken var jag ganska mätt på klassresor så jag lsäte aldrig klart den. Men den har hög igenkänningsfaktor både för den som gjort klassresa och den som inte gjort det, tror jag, och välskrivna texter som präglas av eftertanke.
Jag älskade Hamiltonböckerna, både för den politiska intrigen och för superhjälten Carl Hamilton. Så den enda besvikelsen med Madame Terror är att han bara får vara med på ett hörn. Den mesta fokus ligger på mina andra favorit Mouna al Husseini, och det är gott nog.
Känslan av att inget är omöjligt så länge man arbetar för en god sak genomsyrar den här boken och jag gillar det.
Hittade den här boken gratis i en second handbutik. Det är på något sätt talande för hela den bild av perosnen Toby Young som beskrivs i boken. Den handlar om en engelsk journalist som får chansen att arbeta, med bra betalt, på en tidning i New York.
Problemet visar sig vara att han inte har koll på vad som går hem i New York och han har inte sinnesnärvaro nog att anpassa sig heller. Dessutom känns det som att han njuter av att vara tvärt emot, även om han blir ledsen när det går dåligt.
Det var en utmaning att läsa boken för alla chanser som blir till misslyckanden får mig att må dåligt. Det var verkligen obehagligt att följa hans pinsamheter sida efter sida. Men jag fortsätter läsa, och jag var fast i boken, för jag hoppades att det till slut skulle lyckas för honom.
Och till slut får han lite lycka ändå. Även om det inte är på jobbet. Och jag kan tycka att slutet är lite för gulligt, men när allt kommer omkring, det är hans liv och vem är jag att döma?
Toby Young är killen som var modig nog att samla alla sina misslyckanden i en bok, som till råga på allt ges bort gratis i en second handbutik. Han får vara glad för lite kärlek.
