Kamilla och Helene om böcker

Jag fick den här boken av en kompis efter att vi hade pratat om föräldrar. Kopplingen var ganska logisk just då, men boken påminner inte det minsta om familjeliv såsom jag känner till det. Och tur är det!

Jag ska erkänna att jag inte tyckte att den verkade särskilt bra innan jag läste den. Kanske var det mina låga förväntningar som gjorde att jag tyckte den var riktigt bra? Eller också är den det.

Boken handlar om en helt sjuk familj som gör helt sjuka saker. Det är, inte helt oväntat, en helt sjuk bok som, oväntat, roade mig nästan hela tiden. Jag kände att den tappade litegrann på slutet, men inte tillräckligt för att inte betecknas som en bra bok.

Annorlunda är den. Ibland behöver man annorlunda, bland all chic lit, romantik och sanna berättelser om tragiska levnadsöden. Jag läste någonstans att man kan se den som någon sorts inlägg i samhällsdebatten, men sådant får andra ägna sig åt. Jag nöjer mig med att roas.

/Kamilla 

Nästa vecka är jag på bokmässan torsdag-fredag. Återkommer med rapporter!

På min toalett ligger Phonephucker och väntar på att läsas och recenseras. Helene verkar inte vara imponerad av den gratisbok hon fick. Vi får se vad jag tycker om den här. Jag har läst pyttelite i bloggen, men fastnade inte direkt i den.

Men på tal om bloggar som blir böcker: När jag var på biblioteket häromdagen såg jag att de hade köpt in Saker min sambo och jag tyckte olika om. Jag övervägde att låna den men kände att det nog ändå skulle bli lite tjatigt, med tanke på att jag läste exakt hela Sabinas blogg i ämnet. Jag vågar mig dock på att rekommendera boken till er som inte läst bloggen. Jag tror den är bra!

/Kamilla 

1. Stjärnspådd av Val McDermid är den ena. Jag brukar hylla McDermids böcker men den här är för tunn. Så den lämnar jag tillbaka oläst.

2. Amberville av Tim Davys. Fick korrekturex på den och har läst de första 90 sidorna och inte riktigt fångats. Jag tror att min nyfikenhet kommer att besegra mig och att jag läser klart den, men inte just nu. Den finns en tråd om gosdjurens tillblivelse och död som intresserar mig. Men annars, det är en bok om gosdjur med kriminellt förflutet som tvingas återuppta sitt gamla liv för att inte mista sina egna. Jag gillar böcker som är mer förankrade i verkligheten (just nu) så det har varit tufft för mig att skapa en relation med storyn.

Varje dag får jag dessutom nya reklamprodukter för boken och det gör att jag får dåligt samvete för att jag inte redan läst den, så nu har jag biktat mig. 

Jag måste säga att jag är mycket besviken på den här boken. Den började halvhyfsat men blev sedan bara lååång och tråkig (och egentligen är den inte särskilt lång). Det var faktiskt nära att jag gav upp på boken, men till slut lyckades jag läsa ut den ändå. Jag är förvånad över att jag inte gillade den bättre, då jag gillar Damernas detektivbyrå-böckerna.

Jag tror att skillnaden mellan den här boken och detektivbyråböckerna är att de senare lunkar på i maklig takt i ett Afrika som jag (som aldrig varit där) tänker mig är ett ganska makligt land. Den här boken utspelar sig i Skottland och är i princip lika långsam (kanske långsammare), men på ett helt annat sätt. Det filosoferas en hel del, kan man säga…

Nä, jag gillar det inte. Däremot ska jag ge mig ut på jakt efter Blue shoes and happiness och fortsätta läsa om Mma Ramotswe.

/Kamilla 

Jag ogillade Jennys första bok. Ändå var jag ju tvungen att läsa den här. Jag måste säga att den här är bättre. Jag vet inte om hon helt enkelt shejpat upp sitt författande eller om det beror på att den här boken mer har en berättelse än den andra, men den här är betydligt mycket intressantare att läsa. Det känns inte lika mycket som att hon bara försöker vara rolig. När man jämför omslagsbilden med gamla bilder på henne vet man ju att hon lyckats gå ner i vikt, men det är ändå spännande att följa bantningsförsöken i boken. Och det känns nästan befriande att läsa om bakslagen, som faktiskt inte är riktigt de jag hade förväntat mig.

Jag måste förresten gratulera Jenny till att ha blivit en riktigt vacker kvinna! 

/Kamilla 

På spaning med Ann är en krönikesamling med Ann Söderlunds krönikor från bland annat Amelia. Om man brukar läsa henne i Amelia kan det nog räcka för att fylla behovet av bekänningslitteratur med splittrade mammor som vill ha allt och saknar kapacitet att fixa det.

Ann Söderlunds bok är öppen och ärlig i den mån att mycket nog är sant i texterna och det finns privata bilder på hennes familj. Vi vet också mer om Ann Söderlund eftersom vi sett henne, och hela familjen på TV. Hon hymlar inte med sina svagheter, men känslan av att hon överdriver dem lämnar mig inte i fred.

För jag hoppas verkligen att det är så. Hoppas, hoppas att hon inte drack vin när hon var höggravid och sedan körde bil hem. Hoppas, hoppas att de inte reser till Mexico för alla pengarna och sedan måste leva på krita. Hoppas, hoppas inte hennes vardagsliv med barnen är så kladdigt, så rörigt, så okontrollerat. Jag känner mig som Prussiluskan när jag läser boken och det är verkligen ingen trevlig känsla.

På slutet hoppade jag över det mest barnrelaterade, som var det som stressade mig mest, och frossade istället i detaljer om hennes försök att få till det med sin man. Det var på en mer lagom nivå för mig.

Om man klarar av att hålla distansen bättre än jag vad jag gör, och gillar Ann och kanske rent av har det ännu mer splittrat hemma, då är det en toppenbok.