Kamilla och Helene om böcker

Redan när jag läste Stieg Larssons (vilket spännande spionnamn förresten) första bok var jag stressad över hans död, som innebär att det inte kommer fler böcker. Den första var så bra att jag blev totalt kär i Stieg Larsson, Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander och ville stanna i deras värld för alltid.

Den första boken lär vi känna mästerdetektiven Mikael Blomkvist, och stiftar bekantskap med Lisbeth Salander. I den andra boken får vi lära känna Lisbet Salander lite bättre.

I den tredje boken ska flera trådar avslutas, och Lisbeth Salander ska få upprättelse. Första boken var väldigt spännande, den andra mer intressant och den tredje påminner närmast om Guillous  Hamiltonböcker. Likheterna finns till exempel i att allt är möjligt, och att det finns en säkerhetstjänst som agerar helt utanför de lagar vi tror finns. Säkert har Stieg Larsson gjort bra research om både säkerhetspolisen och dataintrång, men det blir nästan för lätt när den ena (polisen) är så korkade och de andra (med Lisbeth Salander i spetsen) så skickliga.

Mikael Blomkvist relationer med kvinnor är en sidohistoria som fascinerar mig. Emellanåt blir boken mer en folkbildande skrift för polyamori. Två utsvävningar i sista boken är också speciella och jag har uppehållit mina tankar länge kring dem. Funderat på konspirationer rent av. Först skriver nämligen Larsson om att Blomkvist måste åka ut till Dag Svenssons föräldrar för att få tillstånd att publicera dennes bok efter hans död. Rättigheterna till boken har föräldrarna som ärvt sin son. Precis det läget är Stieg Larssons eget dödsbo idag, det finns en fjärde påbörjad bok som hans familj äger rättigheterna till och som hans sambo skulle vilja vara med och slutföra.

Det andra som fascinerar mig är en utsvävning kring människor som dör på sin arbetsplats, precis så som Stieg Larsson gjorde. Han levde ett utsatt lev och hade vidtagit många säkerhetsåtgärder för att skydda sig och sin sambo. Och så slutar det med att han blir sin egen fiende och hjärtat ger upp. Det är sorgligt och det är märkligt att han reflekterar över just detta i sin egen bok.

De tre utlovade böckerna är nu slut, och vi vet inte vad som händer med den fjärde påbörjade. Innan jag läst den tredje var jag övertygad om att det bara var meningen att bli tre och att det skulle räcka väl. Men efter att ha läst Luftslottet som sprängdes så är jag inte övertygade längre. Många nya dörrar öppnades och finns det mer så vill jag ha mer.

Den här boken lånade jag för att jag tyckte att "När jag fyller 30 ska jag vara smal" verkade vara en intressant bok och det verkade smart att läsa den bok hon skrev innan först. Jenny skriver i boken Tjock! om sitt liv som…tjock. Inte gör hon någon ansats till att försöka bli annat än tjock heller, inte under tiden hon skrev den här boken i alla fall.

Jag tycker att det är en dålig bok. Det största problemet är att Jenny verkar vilja vara någon sorts ståuppare, men skämten är sådär halvbra så att det bara skulle bli pinsamt om hon ställde sig på en scen och försökte vara rolig. Mellan försöken till roligheter klagar hon ibland på samhället, men det blir liksom bara…fjantigt. Det är klart att det är tragiskt att det inte finns snygga kläder som passar tjocka, det är klart att det är tråkigt att alla modeller ser ut som de gör, men hon lägger fram det på så konstiga sätt. Det finns dessutom inget som riktigt binder ihop boken, det är bara hopp fram och tillbaka känns det som.

Nej, det här var inte bra. Fast jag måste förstås läsa uppföljaren ändå. Att döma av bilderna som finns på henne på nätet shejpade hon upp sig rejält. 

Jo, en bra sak med boken: den tog snabbt slut. 

/Kamilla 

Jag har tidigare läst Konsten att fylla trettio och Dinner for two av Mike Gayle. Innan jag nyss läste om de två böckerna hade jag inget som helst minne av vad de handlade om, men nu kom det tillbaka till mig. När jag såg Wish you were here i bokhyllan på biblioteket hade jag bara en känsla av att jag tyckt att det jag läst tidigare av honom var bra, och det kan nog stämma.

Innan jag läste den här boken hade jag läst några deprimerade böcker skrivna av svenska författare, så det var skönt med lite variation. Inte för att det här är världens roligaste bok, men för att det faktiskt kändes skönt att få läsa en bok på engelska och skriven av en man. Undrar om det är så att män och kvinnor generellt har olika sätt att skriva böcker? I de svenska böcker jag hade läst innan var det väldigt mycket…deprimerande, långsamma tankar, och även om huvudpersonen i den här boken också tänker mycket så har den en historia som drivs framåt snabbare. Det gillar jag.

Boken handlar huvudsakligen om Charlie Mansell som nyss har blivit dumpad av sin flickvän sedan tio år tillbaka. Han och hans nykristna kompis Tom dras med på killsemester av deras gemensamma vän Andy, enligt Andy för att Charlie ska få annat att tänka på och börja må bättre. De åker till Malia på Kreta, ett semesterparadis för 18-30-åringar som gillar att ragga och supa. Det tråkigaste med det är att de här grabbarna är 35.

Stundtals tyckte jag att boken var lite förutsägbar, stundtals överraskade den. Det är inte en bok man skrattar högt åt, men den var rolig att läsa. Den handlar mycket om vänskap och relationer. Och jag kunde inte låta bli att tänka på Teneriffa (den enda chartersemester jag varit på) när jag läste den, så följdaktligen hade grabbarna i boken samma utsikt från sin balkong i Malia som vi hade från vår på Teneriffa. Saker i boken är lika chartertragiska som saker var när vi var till Teneriffa. Och jag kunde inte när jag läste boken låta bli att längta tillbaka till kvällarna vid havet med den speciella värmen.

Nu ska jag erkänna en väldigt tråkig sak. När jag spanade in författarens hemsida blev jag förvånad över att se att han var mörkhyad. Det kändes som att en vit man hade skrivit boken. Men varför? Jag hatar att ha de här fördomarna! Nåväl, jag gillar hemsidan. Den är rolig och innehållsrik. Han berättar bland annat vilka böcker han gillar, och jag noterar förstås direkt att jag ska läsa dem för att se om det är något att ha.

Undrar förresten om det här är lad lit? 

/Kamilla 

Av en händelse läste jag i Stieg Larssons tredje bok i Milleniumserien om en kvinna som inte läser deckare och annan förströelselitteratur. Och då tänker jag spontant att så borde man vara. Man borde läsa facklitteratur åtminstone mycket oftare.

Men jag är svag för deckarlitteratur, både den nya flod av svenska deckare och den litte tuffare amerikanska sorten. Mari Jungstedt är ganska nyupptäckt för mig. Hon kan kategoriseras i samma fack som Camilla Läckberg och Anna Jansson, där Läckberg är bäst och Jungstedt mycket väl hamnar på en andra plats.

Den döende dandyn är min andra bok av författaren och jag gillar hennes huvudpersoner, Knutas och Johan Berg. Det är viktigt för det är dom som är den röda tråden och drivkraften i historien för mig. Morden som är insprängda är där mer för att boken ska sälja bra gissar jag. Jag förvånas särskilt i den hör boken över hur bristfälligt polisarbetet är i jämförelse med hur det beskrivs i andra polisdeckare. Inga kartläggningar, inga långa rader av förhör, helt enkelt inget sökande efter nålar i en höstack utan mer en stor tacksamhet till journalisten Johan som kommer med gåtans lösning. Böckerna skulle bli bättre om de var lite mer detaljerade där. 

Den döende dandyn handlar om en mördad kostnhandlare som precis sålt sitt galleri och mördas natten innan han ska meddela sin hustru at han vill skiljas. På morgonen ska flyttbilen komma och ta alla hans saker till fastlandet. Det är en historia om konst, homosexualitet och familjehemligheter som utspelar sig på Gotland och i Stockholm. Precis som Nobels ande svävade över Liza Marklunds bok får vi här lära oss mer om Nils Dardel, konstären bakom den Döende dandyn.

Att boken utspelas på Gotland ger den ett extra plus. Det är en charmig miljö. På det hela taget är annars Den döende dadnyn förströelselitteratur som man gärna kan vara utan, men som ändå känns helt rätt en regning semester.

En bok av den välkända Liza Marklund, åter igen med Annika Bengtzon i huvudrollen. En mördare i aftonklänning tar sig in på Nobelfesten och mördare två och skadar flera. Yttelrigare mord begås under bokens gång. Annika Bengtzon blir vittne till det första och börjar nysta i vem som egentligen var motivet och varför. Vi får en spännande historielektion om Alfred Nobel, en osannolik (men sann) grannfejd, Annikas privatliv blir allt trassligare och så plötsligt slutar boken mitt i.

Det är en sträckläsningsbok, Liza Marklund vet hur hon ska fånga sina läsare. Den är också uppbyggde efter samma mall som de andra böckerna om Annika Bengtzon, inga överaskningar där. Det som överaskar är slutet, jag förstod inte ens att boken var slut. Som bonus får man läsa första kapitlet i nästa bok som kommer i augusti, och då förstår man att de båda böckerna egentligen hör ihop.

 Nobels testamente är bättre än röda vargen, framför allt för att Annikas privatliv kommer under huden på en, och hon är väldigt sårbar samtidigt som spänningsfaktorn är hög. Jag kan inte annat än tro att detta är en bok som bidrar ytterligare till en välförtjänt rekordförsäljning och ett miljonregn över Liza Marklund.

Den här boken kändes lite haussad på något vis när jag började läsa den. Förmodligen p.g.a. bokkommentarer som denna: "Den avklädda bruden chockerande sanningar om kärlek och sex." och denna: "Och Nikki Gemmell själv har blivit en förespråkare för kvinnors sexuella frigörelse i England." Och förstås det faktum att boken skrevs under namnet Anonym, eftersom Nikki som gift med två barn tyckte att det var lite för vågat att skriva så ärligt om sex under eget namn.

Jag tyckte att boken började lite segt men blev lättare att fastna i eftersom. På det stora hela en hyfsat läsvärd bok, men… Nä, jag vet inte. Och så blir jag inte klok på att jag inte vet vad som är taget ur författarens liv, vad som är taget ur andras och vad som är ren fiktion. Det stör min läsupplevelse litegrann.

I boken finns för övrigt en intervju med Nikki som gjordes efter att hon inte var så anonym längre. Lite småintressant, men här finns en längre. Jag skulle nog inte läsa den före jag läste boken, dock. (Om jag nu hade tänkt läsa boken.)

Vet inte hur jag ska kategorisera boken här i bloggen. Får hamna under romaner. Kärlek känns som fel kategori och någon kategori för sex tror jag inte att vi kommer att behöva, då det i de flesta fall passar in under kärlekskategorin.

/Kamilla 

Råkade snubbla över den här boken på biblioteket. Blev glatt överraskad. Det är kul när de får in böcker man inte har läst av författare man verkligen gillar.

Den här boken är en fortsättning på Metro girl, en bok som står i min bokhylla och som var den första bok jag läste 2005. Jag antar att det kan vara en ursäkt till att jag inte alls kommer ihåg vad den handlar om, ens efter att ha läst uppföljaren samt baksidestexten? I vilket fall som helst så visade det sig att det inte är någon förlust att ha glömt vad första boken handlade om, andra boken fungerar lika bra utan den första.

Men här kommer problemet: Janet Evanovich skriver böcker som är väldigt lika varandra. Eller som i alla fall bygger på samma koncept - en tjej, (minst) en snygg kille, en hund, bovar, mord, bekymmer. Det tog mig ganska lång tid av läsning i den här boken för att kunna släppa prisjägaren Stephanie Plum och inse att Alexandra Barnaby är en annan person. Nu gör det som tur var mig inte så mycket att det problemet finns, då jag gillar konceptet. (Ett större bekymmer med att hon skriver en massa böcker som är lika varandra är att jag inte vet vilka jag redan har läst och inte. Detta har fått till följd att hon har släppt böcker som jag inte har läst, enbart eftersom jag inte har orkat kolla hur långt i Full-serien jag redan har kommit. Fast nu när jag tänker på det kanske inte det är något stort bekymmer heller. Jag överlever ändå.)

Boken handlar alltså om Alexandra Barnaby, som jobbar som spotter (orkar inte kolla upp det svenska ordet) åt NASCAR-föraren Sam Hooker, som har en hund. De blir involverade i en massa fuffens och folk dör och det är sexuell spänning i luften. Lite som vanligt alltså. En sak som fascinerade mig genom hela boken var all information om hur NASCAR fungerar. Jag kunde inte låta bli att tänka på vilket researcharbete Janet måste ha gjort. Skoj med nya kunskaper om en värld jag inte alls är insatt i!

Såhär står det för övrigt på hennes hemsida om Metro girl:
"Metro girl is the big sister to the Stephanie Plum series. The stakes are higher. The sex is sexier. The nights are hotter."
Och det är en bra beskrivning (inte för att jag minns den boken, men detsamma lär ju gälla för uppföljaren…).

/Kamilla 

Den här boken fick jag med en tidning jag råkar prenumerera på (för att jag inte har kommit mig för att säga upp prenumerationen). Den har legat och väntat på det perfekta tillfället att läsas (under en resa, eftersom den i gratisversionen är väldigt tunn). Häromdagen uppstod det där perfekta tillfället (när jag skulle gå med hunden hem till sambons föräldrar och anade att jag skulle få vänta där ett tag medan sambon snickrade tak klart, men inte ville ha för tung väska eftersom det ändå är en bit att gå).

Boken fungerade bra som tidsfördriv. Har du ett par timmar över och inte vill läsa något tungt så kan den här duga. Den var liksom varken dålig eller riktigt bra. Lite som jag hade förväntat mig, tror jag.

/Kamilla 

Satt och kollade lite på statistik för vår blogg. Det är kul att se vad folk har sökt på för att hitta hit. De här finner jag särskilt roliga:

helene segra

annette fick

sexställningar

författare full

och så den bästa…: sexställningar för gamla 

Man undrar ju.

/Kamilla 

Det är lite klurigt att skriva om böcker som ligger långt bak i serier när man vet att andra som kommer att läsa det man skriver inte har läst böckerna innan än. Så jag nöjer mig med att konstatera att jag nu har läst Lean mean thirteen, den bok jag har längtat efter sen jag läste ut tolvan ifjol någon gång, och att den var ungefär som man kunde ha förväntat sig. Bra läsning.

En intressant fråga vad gäller serien om Stephanie Plum är om jag borde köpa på mig så att jag har hela? Som det är i nuläget har jag en (inte alls särskilt matchande) samling bestående av fjärde och femte boken som svensk pocket, sjunde som engelsk pocket, åttonde som inbunden engelsk, nionde och tionde som storpocket på engelska och så de tre böckerna efter det som inbundna på engelska. Anledningen? Tja, de hade ju de första på bibblan…sen ville jag fortsätta läsa, men då var det till att börja köpa dem själv…och då hade sjuan kommit som pocket men inte de där efter. Att jag har två böcker i svensk pocket beror på att de var billiga på någon internetbokhandel, jag har faktiskt inte läst i just de två böckerna (än).

Anyway. Om någon har missat den här fantastiska serien så är det bara att börja läsa. Första boken heter på engelska One for the money och på svenska Lovligt byte.

/Kamilla

PS. Hur går det med Eleven on top, Helene? Du kan få låna de två böcker som kommer därnäst av mig sen om du vill.

Jag känner mig rejält dum i huvudet! Efter att ha läst ut den här boken läste jag och kopplade äntligen ihop att Keyes andra böcker handlar om systrar i samma familj. Man kunde ju ha trott att efternamnet (Walsh), familjen och var de kommer ifrån skulle ha fått det att gå upp ett ljus för mig snabbare… Kan man möjligtvis skylla på att det gick lite tid och några andra böcker emellan att jag läste böckerna?

Den här boken handlar om Anna som bor med sin underbara man i New York där hon har sitt fantastiska jobb. När boken börjar ligger hon dock på soffan hemma hos sina föräldrar och återhämtar sig efter något som verkar ha varit en ganska allvarlig olycka, men hon längtar tillbaka till New York och allt hon lämnat där.

Jag hade faktiskt inte koll på att Keyes hade släppt en ny bok förrän jag såg den i expresslånhyllan på biblioteket. Jag börjar uppskatta den hyllan mer och mer. Är det en bok man verkligen vill läsa är ju sju dagars lånetid nästan en evighet.

Jag grät när jag läste den här boken (också). Jag var fortfarande helt slut både fysiskt och mentalt, och till råga på allt ensam hemma då sambon var i Stockholm i fyra dagar. Som jag grät… Det är tur att Keyes skriver roliga böcker, det balanserade upp mitt gråtande litegrann.

Det här är en bra bok, men översättningen suger. Jag blev irriterad mer än en gång på språket i boken. Läs den på engelska!

/Kamilla 

Det känns som att det här är sådana där typiska hypade böcker. Jag har sett dem lite här och var och blev tipsad om dem, men vågade inte ta steget att köpa dem, mest för att livet i Afrika inte intresserar mig så mycket. Fast så fanns de ju på biblioteket, och jag måste erkänna att jag blev glatt överraskad. Det känns inte som att det egentligen händer så mycket i böckerna, men de är sådär lagom myspysiga. Och så är de lagom långa.

Kortfattat handlar böckerna om Mma Ramotswes och hennes närståendes öden och äventyr. Hon startar den första detektivbyrån i Botswana. Jag vet inte om man kan kategorisera det här som deckare, men…okej då. Bara för att de ska hamna någonstans.

Jag har läst följande böcker i serien och har bara en bok, I muntra damers sällskap, kvar:

Om man inte förväntar sig spänning utan nöjer sig med myspys så kan jag rekommendera de här böckerna.

/Kamilla 

Den här boken lånade jag mest för att jag skulle ut och resa och det var den pocket som såg minst tråkig ut i den lilla pockethyllan på biblioteket. Den handlar om Sophie Stanton som är 36 år och precis har blivit änka, hur hon hanterar sorgen och så småningom startar Brustna hjärtans café. Boken innehåller mycket tragik, men är samtidigt roligt skriven.

Jag läste boken när jag satt på ett tåg hem efter att ha varit borta i en vecka. Till på köpet var jag totalt slut, både mentalt och fysiskt. Man skulle kunna säga att jag grät en hel del (senast jag grät så mycket offentligt av att läsa bok var när jag läste I taket lyser stjärnorna och lyckades gråta hela flygturen mellan Dublin och Stockholm). I den status jag var just då var det nämligen omöjligt att inte bli ledsen av den. Helt plötsligt betedde sig mitt huvud som om min sambo var antingen död eller dödsjuk, och jag hade ju inte träffat honom på ett tag så det kändes ganska övertygande ändå, plus att jag kände mig ungefär lika mycket som ett vrak som huvudpersonen i boken gjorde. Galet.

Nåväl. Jag misstänker att det här kanske är en bra bok. Den var i alla fall svår att lägga ifrån sig (egentligen hade jag tänkt ägna tiden på tåget åt att sova, men tji fick jag). Om ni har läst den eller råkar läsa den framöver kan ni väl rapportera här vad ni tyckte?

/Kamilla 

Snodde den här listan från Nina:

• pocket/inbunden - pocket för resor, men inbunden är mer praktiskt om man ska ligga i solen och läsa (skymmer bättre).

• tjock/tunn - tjock, tunna böcker är bara bra om man vill hinna läsa en hel bok på väldigt kort tid…och hur ofta vill man det?

• översatt/originalspråk - de flesta engelska böcker borde man nog läsa på engelska, alla andra böcker som inte har svenska som originalspråk läser jag hellre på svenska. Jag läste en bok på norska en gång, det var jobbigt!

• svenskt/utländskt - ingen åsikt.

• Lindgren/Lagerlöf - Lindgren.

• soffan/sängen - sängen, har ingen bra läslampa till soffan.

• kväll/dag - kvällen, det känns på något vis lite konstigt att läsa på dagen (om det inte är ute i solen). Att läsa lite innan jag somnar tycker jag är trevligt (fast inte han som ligger bredvid och vill att lampan ska vara släckt).

• deckare/kärlek - oftast kärlek, men man behöver ju variation.

• fakta/fiktion - helst fiktion.

• lära/njuta - bäst är ju både och, men njuta hellre än lära.

• framsida/baksida - jag lånar/köper faktiskt böcker mycket på omslaget, men det spelar ingen roll hur kul omslaget är om baksidestexten får boken att låta tråkig. Så baksida då.

• låna/köpa - det är kul att köpa pocketböcker, men jag lånar mer än jag köper. Kanske tur för plånboken (även om jag är bra på att samla på mig förseningsböter på bibblan).

• läsa/lyssna - läsa! Jag klarar verkligen inte av att lyssna på böcker. Tappar fokus skitsnabbt. Och så går det ju så långsamt…

• manlig/kvinnlig - jag läser nog mest kvinnliga författare, men…nä, jag kan inte säga att jag föredrar det ena framför det andra.

• en åt gången/flera på gång - flera på en gång, oftast. Man kan ju inte vara sugen på samma sorts bok dag efter dag…

Läs den här boken! Det är min bästa bok hittills i år, tror jag. När jag insåg att den snart var slut fick jag nästan ångest och ville läsa om den, trots att den bok som låg näst på tur var Luftslottet som sprängdes… Jag kan egentligen inte riktigt sätta fingret på vad som var så himla bra med den, så ni får väl helt enkelt ta mig på orden och läsa själva.

Boken handlar om fyra Londonbor under krigstiden, mitten av 1940-talet. Deras liv hör ihop, på sätt som är omöjliga att lista ut från början. Jag tyckte att boken började lite segt (jag tror faktiskt att jag var på vippen att ge upp på den) men framåt mitten var jag fast. Waters skriver väldigt målande och det är nästan som om man själv befann sig där på den tiden. Att den dessutom delvis handlar om lesbisk kärlek på en tid då det garanterat var ett svårare liv att leva än idag ger det hela bara en extra krydda.

Så, vad skrev jag? Läs den!

/Kamilla 

Jag kom inte längre än till sidan 190 av 327. Det här är i mina ögon en väldigt konstig bok. Läste någonstans att den var kritikerrosad, but why? Om någon som läser detta har läst boken och tyckte den var bra vill jag gärna ha en förklaring av dess storhet. Jag blir bara irriterad. Läs den inte! (Nu har jag dessutom fått böter på biblioteket för att det var en snabblånsbok och den tog skitlång tid att (inte) ta sig igenom. Så ovärt.)

/Kamilla