Kamilla och Helene om böcker

Femte september kommer andra delen av Jan Guillous serie om polisen Eva som då hette Eva Johnsén och nu gift sig och heter Eva Johnsén-Tanguy. Hon jobbar på Ekobrottsmyndigheten och är en skicklig förhörare.

Förlaget om boken:

Klockan tre på morgonen gör säkerhetspolisen och terroristpolisen
tillslag mot ett antal familjer i en Stockholmsförort.
Ett femtiotal personer grips och transporteras bort. De gripna
får ingen vetskap om vad de är misstänkta för. Men nästa
dag exploderar nyheten att ”al-Qaida i Sverige” har oskadliggjorts
och att landet räddats från den största katastrofen
någonsin. Nio personer häktas som terrorister och därefter
utbryter den stora tystnaden. Ingen vet vad som sker i polisutredningen.

Kalla det… är tydligen en väl recenserad bok. Jag fick den i present för jag väntar ofta länge annars med att läsa populära böcker. Vet inte varför. Kalla det… var väl värd att läsa. Trots mitt svenska ursprung var igenkänningsfaktorn hög och det beror väl på att jag kan identifera mig mest med Markus karaktär i boken, vi delar samma erfarenheter.

Kalla det vad fan du vill är en mosaisk bild av ett vardagsliv för en invandrarfamilj i Malmö. Den ger en del tankeställare, som på begreppet invandrare, när slutar man vandra? Den ger en del nya kunskaper, för de som till exempel inte känner till tarof, att bjuda och välkomna även utan att mena det man säger. Den resonerar också kring varför tjejer börjar bära sjal eller varför äldre svenska män är så rasistiska.

Det är en bok som vill förmedla så mycket att resultatet blir en myllrande mosaik. Jag hoppas över att läsa bitar som inte jag är så nyfiken på. Bäst tycker jag om att läsa om pappa Amirs upplevlser i svenska samhället. Han, som väl inte flyttat till sverige för att köra taxi, akademiker som han är. Bästa scenen i boken är när föräldrarna ska träffa sin dotters lärare, en slashas vid namn Max, som inte riktigt är vad de väntat sig.

 Om man läser boken som man äter från ett buffebord så kommer den att ge bra utdelning, att läsa allt blir för segt.

Tjuvarnas marknad är väl någon slags deckare med ganska vass samhällskritik. Plus några sidor jaktskildringar och vinfrossa för mycket.

Jag hade höga förväntingar på boken, och den mostsvarade inte riktigt dem. Jag förstod inte hur bokens intrig skulle leda fram till vad jag läst om den i recensionerna. Så det tog lång tid för mig att komma in i boken. Sedan efter ungefär halva kom jag in i Guillous välbekanta rytm och  slukade resten.  Då började jag också misstänka att det som recensionerna talat om skulle ge sig på slutet. Och verkligen, i allra sista slutklämmen blev jag nöjd.
 

Med Tjuvarnas marknad tror jag att Guillou öppnat upp för en ny serie. Han är ju förutom författare också kapitalist, trots allt. Han vet att han tjänar bra pengar på sina böcker. Det finns några trådar som är ävlrda att följa upp i nästa bok. Den nyskilda polisen Eva är en trevlig bekantskap, närbesläktad med andra litterära poliser som dykt upp på sistone. 

Hur gör ni när ni råkar ha börjat läsa en bok som ni tycker är tråkig? Läser ni ut den, eller låter ni helt enkelt bli? Själv är jag jättedålig på att sluta läsa när jag upptäcker att jag inte gillar boken. Jag vet inte varför egentligen, det känns bara konstigt att börja på en bok som man inte avslutar. Häromdagen började jag på en som verkade smårolig, men den är jättekonstig och har inte roat mig det minsta lilla än. Ändå fortsätter jag att läsa. (Fast jag har faktiskt lagt den åt sidan tills vidare, för att jag verkligen unnade mig själv att få läsa en rolig/bra/lättsam bok i stället.)

/Kamilla 

Den här boken handlar om ett antal människors olika liv, där de flesta är på väg mot en förändring av något slag. Allt vävs samman genom Muldoon’s Tea Rooms, som ägs av Daniel och Penny Stanley, vilka lägger ner nästan all sin tid och kärlek på det gamla caféet. Medan Daniel verkar nöjd med livet börjar Penny bli mer och mer osäker. Hon vill ha barn men han vägrar.

Boken är skriven i korta kapitel där man förutom Daniel och Penny får följa caféets gäster. Det är en ganska mysig bok. Stundtals väldigt förutsägbar, men samtidigt blev jag förvånad mer än en gång. Lagom lättsmält och väldigt praktisk att läsa när man har ont om tid (t.ex. när man väntar på att sambon ska komma och lägga sig eller att toaletten ska bli ledig), tack vare kapiteluppdelningen. Jag tycker att den är värd att läsas.

/Kamilla