May 27, 2007
Som ungefär alla andra har jag gått och längtat efter att Luftslottet som sprängdes, av Stieg Larsson, och Tyskungen av Camilla Läckberg skulle släppas. Nu när de har släppts kan jag inte komma mig för att köpa dem. Att lägga ut 300:- för att läsa två böcker känns nästan lite överdrivet. Därför tänkte jag såhär: om någon annan i min närhet köper dem, kan inte jag få låna dem sen då? 
Jag väntar också på att Lean mean thirteen ska släppas, den trettonde boken i Evanovichs serie om Stephanie Plum. Den har releasedatum 19 juni, så någon gång efter det borde den gå att beställa från svenska internetbokhandlar. Förhoppningsvis direkt efter det. Har kollat på Bokus för att se om de kunde tänka sig att sätta ut ett datum när den går att köpa, men det har de inte gjort. Dumma Bokus.
/Kamilla
Sophie Kinsella är en av de bättre författare jag vet på att skriva roliga böcker. Jag tror att enda gången jag skrattat högt oftare än när jag läst hennes böcker är när jag läste Mil Millingtons Saker min flickvän och jag grälar om.
Mina hemligheter handlar om Emma, en lite halvt misslyckad tjej, som råkar avslöja alla sina hemligheter (och det är många) för en fullkomlig främling. Han dyker sedan upp i hennes liv igen i ett annat sammanhang och det hela blir lätt jobbigt för Emma.
Det här är en ganska förutsägbar bok. Jag läste en recension någonstans där hon som hade läst boken tipsade om att se filmen i stället. Jag säger tvärtom. Jag tror inte att det roliga blir lika roligt på film som det blir i text. Det sköna med Kinsellas böcker tycker jag är att de handlar om helt meningslösa, överdrivna saker - men det är så mycket humor i dem. Så vill du skratta tycker jag att du ska läsa den här boken!
När jag ändå är inne på ämnet Kinsella så jag kan avslöja att jag läste Shopaholic & sister strax innan jag läste denna. Den var också väldigt rolig. Shopaholic-böckerna, om Becky Bloomwood, heter i turordning: Confessions of a shopaholic, Shopaholic takes Manhattan, Shopaholic ties the knot, Shopaholic & sister samt Shopaholic & baby. Jag missade den där hon gifter sig, men den om hennes syster gick jättebra att läsa ändå. (Jag är för övrigt helt övertygad om att jag har läst en bok som heter Shopaholic abroad, lånad ur Helenes bokhylla, men de kanske döpte om den till Shopaholic takes Manhattan efter att jag hade läst den…) Som sagt: böcker om man vill skratta när man läser.
/Kamilla
May 20, 2007
Idag slängde jag Autografjägaren av Zadie Smith. Jag har läst den i en evighet nu. För ett tag sedan jublade jag nästan när jag insåg att jag hade mindre kvar att läsa än vad jag hade läst, men…nä, det gick inte längre. Jag brukar inte ge upp på böcker jag inte tycker är bra, utan plåga mig igenom dem i stället, men någon sorts gräns måste man ju ha. 
Jag vet inte varför jag började läsa boken egentligen, jag har läst (hela) Vita tänder av samma författare och tyckte inte den var bra heller. Nu kommer jag aldrig mer att göra något försök på en Zadie Smith-bok, det lovar jag.
Jag googlade lite på boken och hittade rescensioner som "en ren njutning att läsa", "underhållande, genialisk", "skitrolig", "komiskt, varmt och lättsamt". Jag skulle snarare säga skitkonstig, jätteseg, kass. Läs den inte!
/Kamilla
May 8, 2007
En man med ett litet ansikte är Helene Turstens sjunde deckare. Jag upptäckte hennes böcker hösten 2003 och blev väldigt förtjust. Det var före deckarboomen, och det var på den tiden när deckare mest handlade om mosslyckade män. Jag hade läst om Winter, Wallander och Beck så Irene Huss var en välkommen bekantskap. Hon är en kvinna i femtioårsåldern, med två tonårsdöttrar och en man som är kock (bra tillång för en polis). Hon är kriminalinspektör i Göteborg, i en grupp av mest män. Irene är vältränad och ganska präktig, men också väldigt modig.
De första böckerna av Helene Tursten är de allre bästa. Det är sinnrika historier med oväntade slut, men man känner ändå att svaret fanns där någonstans i boken och det känns finurligt. Jag gillar den typen av bok.
En man med ett litet ansikte är bra på små detaljer som leder fram till gåtans lösning. Den berör också ett aktuellt ämne, trafficking, som känns obehaligt men viktigt att ta till sig. På det sättet är boken folkbildande. I varje bok finns också en eller annan närkontakt med mer välbärgade familjer. Det blir ett humoristiskt inslag på sitt sätt. Tyvärr är den sjunde boken inte riktigt på samma nivå som de tidigare. Det känns som Helene Tursten läst Camilla Läckberg och tänkt att det räcker med att skriva på den nivån. Det är tråkigt för Helene Tursten är mycket bättre än så.
Katerina Janouch är samlevnadsexpert och mamma till fem barn. Fyra av dem är killar, den femte är en tjej. Många tänker nog när de ser en födelseannons som består av många storebröder och slutligen en liten flicka, att nu är de väl glada i den familjen? Så har jag tänkt, även fast jag vet att det retar föräldrar.
Helst ska man ju säga att man bara önskar sig ett friskt barn och inget särskilt kön. Fast jag har själv tillhört den skara som nu fått ett språkrör genom Katerina Janouch, som önskat en flicka. Det verkar särskilt vanligt för mammor som upplever en kris av något slag i samband med graviditeten. I boken är det Helenas mamma som dör.
Dotter önskas är en bra bok. Jag trivdes med att läsa den, även om den för min del kunde varit längre och detaljerna mer utmålade, eller historien inte lika rakt på berättad. Katerina Janouch lyggas förmedla hur viktig känslan av att önska sig ett visst kön blir samtidigt som man vet att man komme rälska vem som än kommer ut. Det blir också en indirekt tipsbok för kvinnor som vill ge naturen en chans genom olika knep för att få ett särskilt kön. Det är också en bra bok att utgå ifrån om man vill debattera könsfrågor. Boken fyller ett vakuum bland svensk litteratur, och en fortsättning om hur det går för Helena och hennes familj är välkommen.
