December 21, 2006
Det här är en bok som berör.
Annette fick en dotter, Renee, tillsammans med Shane Goode som visade sig vara rejält manipulativ och okänslig. Under ett pyjamasparty hos sin pappa dog Renee. Obducenten lyckades inte fastställa dödsorsaken, men Renees mormor Sharon och mamma Annette var helt övertygade om att det var mord och att pappan var den skyldige. De startade en rättsprocess och fick till slut Shane dömd för mordet på sin dotter.
I boken får vi följa Annettes liv från att hon först träffar Shane till slutet av rättegången mot honom. Att han till slut blir dömd beror på en stark vilja och tro hos både Sharon och Annette men också hos en kriminalassistent och en advokat (underligt nog bägge kvinnor…). Det fanns tillfällen i boken där jag tvivlade på att rättvisan skulle segra, men det gjorde den ju uppenbarligen.
Sista andetaget är en bok man fastnar i och helst inte vill sluta läsa förrän man läst ut den. Den har dessutom ett väldigt överraskande slut, som en sorts bonus (det är ju trots allt en sann berättelse, så överraskande slut på en sådan här bok förväntar man sig inte).
Läs den, men inte om du är känslig för ondska och omänsklighet.
/Kamilla
En sak jag tänkte på när jag läste den här boken var att den kändes oerhört lång. Inte dåligt lång, som Liftarens guide till galaxen, utan bara lång. Jag blev till och med tvungen, efter att ha läst och läst och läst, att titta hur många sidor den var på (442).
I vilket fall som helst var den ganska bra. Boken handlar om Lee Fiora, en fjortonårig medelklasstjej som hamnar på en internatskola långt hemifrån - ett val hon gjort helt själv. På skolan går mest barn från väldigt rika familjer, och så några som hon som är där på stipendium. Hon känner sig inte alls hemma på skolan och märker att hon får sämre självförtroende och att det till och med går sämre för henne i skolan än vad det gjorde hemma.
Boken beskriver faktiskt alla hennes fyra år på internatskolan ganska ingående. Möjligtvis är det därför den känns lång. Boken är till vissa delar skriven ur ett vuxenperspektiv, där Lee ser tillbaka på det som hände under skoltiden och kommenterar det utifrån vad hon vet som vuxen. Men mest är den skriven ur tonårstjejen Lees perspektiv. Det handlar bl.a. om kärlek, vänskap, skolan, klasskillnader och osäkerhet.
Boken blev av New York Times utsedd till en av årets mest betydande romaner. Den verkar i allmänhet vara ganska hyllad. Jag vet inte riktigt vad jag ska avge för betyg. Det är en ganska bra bok, men inte sådär att den dröjer sig kvar långt efteråt. I alla fall inte för mig. Fast har man några timmar över tror jag inte att man ångrar att man läste den när den väl är utläst.
/Kamilla
December 16, 2006
Jag läste ganska många böcker innan jag fick barn, som handlade om förlossningen och det första året med bebisen. Sedan har liksom tiden rullat på och jag har mest läst föräldratidningar och snappat upp lite tips här och var. Kännetecknande för vår tid är annars att föräldrar söker stöd från experter mer än från sina släktingar.
Jesper Juul inleder sin bok med att berätta att han egentligen inte är expert på barn, utan familjeterapeut. Först stör det mig men längs resans gång tycker jag ändå att han har tillräckligt med underlag för att veta vad han talar om. I korthet handlar boken om att barn är kompetenta från början, att de inte behöver fostras utan att man i familjen ska lära sig samverka med varandra på ett sätt som inte är kränkande eller åt andra hållet - ansvarslöst. Barns beteende är en reaktion på hur vuxna agerar med dem.
Jag gillade att läsa boken, jag är fascinerad av barn och deras utveckling, och jag fick några handfasta tips och tankeställare med mig. Rekommenderas!
Helene
Andras plåga har stått i bokhyllan vid kassan på min Ica-affär ganska länge, utan att jag har tänkt att det är en bok för mig. Omslaget riktar sig till män. Kanske har man valt ett sådant maskulint omslag för att Val McDermids böcker är ganska blodiga? Val McDermid är förresten en kvinna.
Jag skäms inte för att hoppa över de mest detaljerade bitarna. Andras plåga är bra ändå. Det är en klassisk pusseldeckare där man genom ledtrådarna kan räkna ut vem som är skurken i slutet. Nackdelen är att just den här storyn fanns med i ett av Mord i sinnet-avsnitten på TV.
Helene
Ett nytt fall för Erik Winter, minsann. Innan jag läste Rum nummer 10 hann jag läsa ganska många recensioner av den. Mest för att jag ofta väntar in pocketversionen. Recensionerna var lyriska och skrev om Åke Edwardsson som en av landets främsta deckarförfattare, mest för att han har ett så annorlunda språk som känns nytt i den här typen av böcker.
Jag hade höga förväntningar när jag började läsa Rum nummer 10. Att läsa en bok om en välkänd huvudperson är alltid tryggt, det är bara brottet som är nytt. I Rum nummer 10 är det ett gammalt brott som påminner om ett nytt. Det lyckas författaren få oss att förnimma genom att använda sig av det svenska språket på ett väldigt väl.
Sjävla storyn är helt ok, men den blir lite seg någonstans mitt i. Jag hade önskat en fördjupning av personporträttet, några ansatser görs, men jag är sådan att jag alltid vill ha mer av just det.
Helene
