October 29, 2006
Jag har läst alla böcker om den framgångsrika rättsläkaren Kay Scarpetta. Ibland funderar jag på varför. Varför vill jag läsa om lik, död, mord och rätt rejält läskiga historier som är helt påhittade? Jag vet att jag blir mörkrädd och tror att det står en varulv på balkongen, med jämna mellanrum.
Det som retade mig i de tidigare böckerna är att den jagade mördaren dör på slutet och alla är nöjda utom jag. För jag vill alltid krypa under skinnet och veta varför. Vilka drivkrafter har en seriemördare? De senare böckerna om Kay Scarpetta ger mer sådana svar eftersom hotbilden främst består av en enda person, en varulvsliknande missformad man.
Flyg fula fluga är den obehagligaste boken. Den är tjock men det händer inte så mycket mer än att känslan av att aldrig vara fri blir mer och mer kännbar för läsaren. Boken börjar med någon slags glad överaskning och slutar med en cliff hanger. Att läsa Flyg fula fluga gör man mest för bekantskapen med Kay Scarpetta, jag vill veta hur det går för henne. Boken i sig är inte så givande.
October 28, 2006
Det är omöjligt att inte jämföra den här boken med Pojken som kallades Det, men samtidigt är böckerna inte alls lika varandra. Det är faktiskt bara de första 22 sidorna i boken som handlar om hur han överges av sin mamma och misshandlas av sin alkoholiserade far och styvmor. Kanske för att han är så ung när det händer, fem år gammal lämnar han det han har kvar av sin familj.
Boken handlar om Tims liv på ungdomsfängelser och i fosterhem, som kriminell rymling och som lyckad boxare. Den känns faktiskt på många sätt råare än Pojken som kallades Det. Den här killen gav sig ensam ut i världen och levde under, för oss "välanpassade", väldigt speciella förhållanden.
Men sen finner han Gud och allt ordnar sig naturligtvis till slut. Jag kan inte hjälpa det, jag klarar inte av sådana historier. Okej, det är inte helt lätt för honom, men kontentan är ändå att han fann frälsning och ändrade sin utstakade väg. Bra för honom, men för…världsfrånvänt för att jag ska stå ut med det.
Trots allt han berättar i sin bok känner jag dessutom ändå att något fattas. Som att det är luckor i berättelsen. Helt plötsligt är han värsta gängledaren sedan flera kapitel tillbaka, utan att jag märkt något. Kanske började jag läsa slarvligt när han var på väg in i kristendomen, kanske är där luckorna på riktigt.
Och på slutet fylls det i lite. Som för att göra det mer dramatiskt.
Det är en fascinerande levnadshistoria han berättar. Är man lite mer välvilligt inställd till kristendom och frälsning än vad jag är kan man säkert finna boken väldigt trösterik. Själv är jag aningen besviken på den.
/Kamilla
October 8, 2006
Jag läste någonstans att den här, Marjaneh Bakhtiaris debutbok, var i klass med Jonas Hassen Khemiris "Ett öga rött". Jag läste också lite varstans att det var en väldigt bra bok. Som vanligt när man läser positiva bokrecensioner lade jag boktiteln på minnet för framtida läsning. Sen glömde jag bort den.
Sen råkade den stå framför mig i en hylla på biblioteket en dag och jag kom ihåg den igen, men när den väl var lånad låg den ganska länge här hemma. Jag hade svårt att motivera mig till att läsa den. Det var ju knasigt. Det är en bra bok! Jag tror att det var jämförelsen med Ett öga rött som gjorde att jag inte riktigt ville läsa den, för den hade jag stora förhoppningar på men blev besviken.
Kalla det vad fan du vill handlar om ett gäng invånare i Malmö, huvudpersonerna är Bahar Irandoust och hennes familj. Vi får bland annat följa mamma Pantheas och pappa Amirs försök att lära sig svenska och förstå sig på det svenska samhället, Bahars försök att inte fastna i en viss etnisk tillhörighet och Bahars pojkväns mammas försök att få ut så mycket som möjligt av sin relation till Bahar eftersom hon är så fascinerad av det mångkulturella samhället. Pojkvännens farfar är till på köpet väldigt anti invandrare.
Jag gillar att Marjaneh skriver på dialekt, och upptäcker att skånska ser lika konstigt ut i skrift som invandrarsvenska gör. Eller är det invandrarskånska? Fast konstigast ser nog jamaicanska ut.
Boken känns nästan självbiografisk, men det är den inte. Jag hoppas ändå att det hon beskriver i sin bok är sådant som folk upplever i sin vardag, för jag gillade inblicken i de liv som är så olika mitt. Boken innehåller kulturkrockar och språkliga funderingar som nästan är en aha-upplevelse för mig.
Titeln, Kalla det vad fan du vill, är Marjanehs svar på de av henne förväntade stämplarna "invandrarförfattare" och "invandrarroman".
Kamilla
