Kamilla och Helene om böcker

Jag var inte överdrivet förtjust i Lottas första böcker om sitt liv som narkoman, men ändå fick jag för mig att låna den här boken på biblioteket.

Det här trodde jag att den skulle handla om: att de fick barn och att hennes man började knarka. Jag har nu läst halva boken och det här har den handlat om: eh…jag vet inte. Den är skittråkig. Bara en massa svammel och upprepning. Någon på förlaget borde ha varit juste och hjälpt henne redigera bort onödig text. Kanske hade de fyra böcker jag läst av henne hittills varit bättre om det bara var två.

Idag har jag upptäckt att boken skulle ha varit tillbakalämnad i lördags. Nu kan jag lämna tillbaka den på biblioteket och ha gott samvete för att jag aldrig orkade läsa ut den. Jag menar, de saknar den ju på bibblan…klart de ska få igen den! Och så ska jag googla och se om jag kan ta reda på vad som händer senare i boken. Eller räcker det kanske att läsa sista sidan?

Om någon som läser detta har lyckats ta sig igenom hela boken vill jag gärna veta vad tricket är…

/Kamilla

Den här boken sträckläste jag. Den där Lehane har väldigt sjuk fantasi, boken är helknasig. Men läsvärd, även om den är lite seg på sina ställen.

Det får räcka så.

/Kamilla

Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet av Anette Kullenberg är en biografi om Marianne Höök.

 I min värld var Kullenberg mer bekant än Marianne Höök. Bang som var verksam samtidigt som Höök känner jag till. Efter att ha läst boken förstår jag att Kullenberg stått i skuggan av Höök och att hon nog tycker att Höök var mer beundransvärd än Bang.

Jag valde att läsa boken för att det ryktas om en kärlekshistoria mellan Höök och Olof Palme. En bit in i boken förstår jag att Marianne Höök levde och till och med intervjuade samtida Alva Myrdal. Två kvinnor, ganska olika, men båda socialdemokrater med stor svaghet för vackra kläder gärna från NK, och inredning från Svensk tenn. Å så fascinerande. 

Anette Kullebergs sätt att skriva är som hon låtit någon skriva ner vad hon talat in på ett band. Hon upprepar sig, det är talspråk och det är stycken som är oförståeliga men ändå en del av bokens charm. Jag tänker att Marianne Höök var så spännande att det är värt att ta sig igenom den röra som själva textmassan består av.

Om någon skrev en bok om mig efter min död så skulle jag inte vilja att det var en sån här bok. Man förstår att Marianne Höök är en charmerande kvinna, med ett komplicerat inre som gör det svårt för henne att vara trogen eller ens vänlig i sina nära relationer. Smart men inte särskilt djup. Vacker men inte äkta. Framgångsrik men inte lycklig. 

På jul är jag mer redo att läsa krävande böcker än annars på året. Behöver sova ikapp och sedan tar jag mig an dom, den här gången är det Anette Kullenbergs bok om Marianne Höök och så är det Per Nuders  efterlängtade bok om honom själv.

Sophie Kinsella har också skrivit böckerna om shopaholic, som jag gillar.

Remember me? är en ännu bättre bok med mer djup än shopaholic är. Den handlar om Lexi som vaknar upp på sjukhus och inte minns nånting alls. Det hon tror är igår är själva verket tre år sedan. På de tre åren har det hänt massor, hon har blivit chef, gift sig, blivit smalare och flyttat till en tjusig loftvåning. Lexi tror att hon vaknar upp i en dröm.

Det som gör boken spännande som en deckare är att det är helt overkligt att ta in att Lexi verkligen inte minns nånting alls, har det verkligen hänt då? Det visar sig också att det som verkar vara en dröm i sjävla verket är en mer bitterljuv sådan.

Boken har flera välskrivna avsnitt som dröjer sig kvar när jag läst ut den, och som gör att det här är en bok som får högt betyg.

Titeln är aningens obegriplig, har inte så mycket med boken att göra och sänker förväntningarna. Författaren skrev bästsäljaren Djävulen bör Prada, det höjer förväntningarna.

Boken handlar om ett tre tjejer i olika faser i livet, en lycklig singel, en ofrivillig singel och en stadgad kvinna. Nånstans i början utmanar de varandra att förändra sina roller. De tre kvinnorna lever ett flott liv på Manhattan. Slutet är inte särskilt oväntat.

Det här är inte alls en lika kul och originell bok som Weisbergers andra böcker men tillräckligt bra för att vara ett trevligt tidsfördriv på en resa eller ett jullov.

Det här är det bästa jag har läst på länge! Bokens huvudperson är Shafiq, som växer upp under tråkiga förhållanden (med, eller kanske utan, en alkoholiserad pappa) i en Stockholmsförort. Det handlar till en början om ett utanförskap som senare förvandlas till gängtillhörighet. I vartannat kapitel får vi följa Shafiq under hans uppväxt och i vartannat honom och hans kompisar Nicke, Moses och Martha när de genomför ett väpnat rån.

Det här är ingen bok man blir glad av, utan snarare en bok som på vissa ställen får mig att bli illamående. Den beskriver en jävla massa elände, faktiskt. Samtidigt känns det trovärdigt, som att det skulle kunna hända (och ha hänt, för den delen) och fängslande.

Martha Montoya är för övrigt en pseudonym, författaren heter egentligen Odd Runeborg. Anledningen till att han tog sig pseudonymen är att han blev refuserad av flera förlag. När han skickade in den under nytt namn och påstod att han var kurdisk flykting fick han helt plötsligt flera erbjudanden. Jag vet inte om det är rätt att avslöja "hemligheten" med författaren här eller inte, jag funderar på om jag skulle ha reagerat annorlunda på boken om jag visste att det var en svensk läkare som skrivit den och inte trott att den var skriven av en invandrartjej. Nåväl. Det är ju information alla kan googla sig till, så jag låter det stå med.

/Kamilla

Jag imponeras av de bokbloggare som orkar blogga om alla böcker de läser. Själv är jag alldeles för lat för att orka göra det. Det är tur att Helene får ryck ibland när jag inte skrivit på ett tag, så att det händer något i den här bloggen. Nu har jag i alla fall uppdaterat min lista över lästa böcker i år (så nu kan man tydligt se hur lite jag faktiskt bokbloggar i förhållande till hur mycket jag läser…). Ifjol läste jag 76 böcker, nu är jag uppe i 68. Med tanke på hur mycket tåg jag ska åka framöver lär jag nog slå fjolårets rekord.

Jag började skriva ner alla böcker jag läste för åtta år sedan, och jag måste säga att det är praktiskt att ha det nedskrivet. En gång tyckte jag att jag kände igen en bok jag läste fast ändå inte, då kunde jag kolla i min lilla anteckningsbok och se att jag redan hade läst den på engelska (det här var den svenska versionen, vilket kan förklara varför den bara kändes bekant).

Mitt sämsta bokår sen jag började föra register är 2001, då läste jag bara tolv böcker. Tolv! Jag gissar att det beror på att jag hade mycket att läsa till skolan och inte orkade läsa så mycket nöjesböcker.

Well. Om man kanske skulle bokblogga lite…?

/Kamilla

Ytterligare en bok om Annika Bengtzon. Det är en direkt fortsättning på boken före och egentligen borde jag läst dem direkt efter varandra för att vara i rätt stämning. Nobels testamente var riktigt bra, den här är sådär.

Till att börja med är boken en fantastisk skildring av att bli övergiven. Och just de där stunderna i livet där allt gå åt skogen är trovärdigt berättade. Däremot spretar boken mycket och vill berätta många olika historier och ibland hänger jag inte med, även om varje sekvens säkert är intressant.

Jag har läst Isobels blogg några månader och så såg jag en dag att hon refererade till sin bok. Och den läste jag om i DN när den kom, men har inte förrän nu köpt den.

Jag går bara ut en stund är en provocerande bok. Jag sträckläser den på en timme och känner obehag rakt igenom. Det här är kvinnan som går från sin älskare rakt till IVF-kliniken. Kvinnan som dricker alkohol under graviditeten och får ett missbildat barn som måste tas bort, och det behöver inte alls ha med varandra att göra men det provocerar mig att inte ett uns av tvivel kring detta släpps fram. Det här är en kvinna som tycker att alkohol är en mänsklig rättighet och inget är viktigare än att ta ett glas vin med småpojkar, under den där stunden där man bara gick ut.

Samtidigt har hon det där livet som idylliseras. En fin man, en fin lägenhet, ett jobb. De bor i Stockholms innerstad, de leker par, de vill skaffa familj. Men kvinnan i relationen är en nagel i mitt öga, jag vill läsa lyckligt familjeslut som om jag vore berusad på hela sommarens försvarstal till kärnfamiljen.

Men så klart är det så här familjen kan se ut under ytan. Blev barnet provrörsbarn, eller någon annans barn? Vem vet. Snabbt slår jag ihop pärmarna och lägger undan boken.

För något år sedan hade jag en diskussion med en annan boknörd. Kom att tänka på den igen häromdagen. När vi pratade om vilka böcker vi hade läst och tyckt om visade det sig att vi hade haft hyfsat likadana perioder. De enda jag kommer ihåg såhär i efterhand att vi hade gemensamt är Agatha Christie i mellanstadiet och Koontz/King i gymnasiet, men jag har bestämt för mig att det var mer än så. Någon annan som känner igen sig?

/Kamilla

Det här är en bok som inte ens går att kategorisera i samma genre som Läckbergs Tyskungen so jag läste precis före. Tyskungen hade i slutändan en bra story som försvann i allt relationslullilull. Nog om den boken.

Jag började läsa Edward Finnigans… lite halvdant och den var seg precis i början. Skildringar från dödsceller är obehaliga och det var sent på natten och mörkt dessutom och jag vågade inte gå upp och byta bok till Marian Keyes senaste som jag hellre läst. Det som hände var i alla fall att boken efter ett tiotal sidor sög tag i mig och behöll mig i sitt grepp. Jag läste den noga och läste ut den på ett dygn.

Bra story, bra personbeskrivningar, och härligt hur alla otroliga, osannolika scener blandas med vardagsmiljöer som Medborgarplatsen. Det ger verkligen en tankeställare och en trovärdighet åt det som sker. Den hade kunnat vara längre, mer fördjupad i diplomatiska detaljer, och rättsprocesser och tankar hos anhöriga. När den slutar är jag överraskad och inte riktigt klar med allt som hänt. Får sova på saken.

Apropå korrekturläsning, så har jag börjat läsa Camilla Läckbergs senaste. Ide första inledande femtio sidorna har jag hittat uppenbara fel som att de och dem används fel, och att Josef Frank är felstavat med c.

Sedan har jag hittat innehåll av tveksam natur, som att en ettåring känner igen Bolibompasignaturen och tycker om att sitta stilla framför TVn så att de vuxna får egentid,. Är det möjligt med så små barn?

Slutligen så retar jag mig på det könsstereotypa tilltalet i boken. Okej för att det är poliser på landsbygd som skildras, men ändå.

Jag minns hur jag tyckte att Läckbergs första bok var nyskapande och välskriven. Sedan dess verkar hon ha satsat mer på att marknadsföra sig, och sänkt kraven på genomaretade texter. Synd. Tyvärr har huvudpersonen Erica också blivit allt mindre intressant. Från undersökande journalist till hemmafru på landet,  som hackar på sin man. 

Kanske läser jag inte ens klart Tyskungen. 

Det här är den sämsta bok jag har läst ut på länge. Författaren är tydligen någon sorts journalist egentligen, hon har skrivit om "skvaller, fastighetsmarknaden och samhällsfrågor för flera New York-tidningar". Detta tyckte hon tydligen räckte för att skriva en bok om tre skvallerjournalister. I think not! Storyn är skum, slutet är värdelöst och hon har såklart haft oturen att få en översättare som inte vet vad den håller på med (alternativt en översättare som hade behövt någon som korrekturläste bättre åt henne).

Kontenta: få inte för er att läsa den här boken.

/Kamilla 

Genom Buzzador fick jag erbjudande om att prova Storytel gratis i en månad, till ett värde av 169:-. Jag har tänkt att jag ska ge ljudböcker ett nytt försök, så jag nappade. Sen åkte jag till England och utöver det kände jag aldrig att jag riktigt hade tid att lyssna på ljudbok. Synd att tillfället gick mig förbi, jag kanske hade fastnat för det? Jag har hittills aldrig lyckats lyssna på någon bok, jag drömmer mig ganska snabbt bort och hör inte vad uppläsaren säger.

Känns som att Storytel är en rätt juste idé. Man betalar en viss summa pengar varje månad och får för den summan ett förutbestämt antal böcker. För 169:- i månaden får man lyssna på hur många böcker man vill. Böckerna lyssnar man på genom sin mobil. De lagras inte i mobilen, men datatrafiken som krävs för att lyssna på dem är gratis (om man har rätt mobiloperatör). Någon som har testat och har en åsikt om tjänsten?

/Kamilla

Jag väljer att berätta om böckerna tillsammans av flera skäl. Jag läste Faller fritt först och ganska tidigt in i boken kom jag på att jag glömt läsa Guillous Fienden inom oss som jag egentligen längtat efter. Det är för att de skriver så lika som jag kom på det.

Så direkt efter Faller fritt kastade jag mig in i Fienden inom oss bara för att upptäcka att polisen Anna Holt finns med i båda böckerna.  Nu har jag läst på lite och lärt mig att hon också har en egen TV-serie. Jag älskar fiktiva gemensamma världar.

Faller Fritt… handlar om en rutinerad polis som bestämmer sig för att se över Palmemordet en gång till. Han samlar de bästa och ger dem ganska fria händer under en täckmantel att allt material ska kategoriseras på ett nytt sätt. Precis som i Guillous böcker, som jag är mer bekant med, är det samhällskritik, polisdetaljer, mat och vinorgier där emellan. Det är också en bok som tränar hjärnan att hålla alla detaljer i minnet och som lär ut riktigt polisarbete. Jag var lite för semestertrött när jag läste för att ta till mig den delen.

Fienden inom oss är en fortsättning på boken om Eva Johnsson som numera heter Eva Tanguay, och som förflyttats från ekobrottsmyndigheten till Säpo för att arbeta med terrorism. Den skrevs 2007 men är het och aktuell, för här finns nya spaningslagen som en teoretisk möjlighet, om än en realitet i praktiken. Också här finns en samhällskritik, under ledning av framförallt Erik Ponti, journalist på Ekot och bekant från Coq Rouge-serien och Ondskan. Utan att avslöja för mycket kan man säga att sensmoralen i boken är att vår iver att skydda oss från terrorism ibland leder till att vi missar de riktiga hoten, eller att om någon verkligen vill göra illa, är det svårt att stoppa, oavsett hur många oskyldiga vi granskat och satt dit på vägen.

Nu har jag byggt en undersida med alla böcker jag läst under 2008. När jag orkar tänkte jag bygga undersidor för tidigare år också. Ni kanske tror att jag inte läser så mycket, men förklaringen till de inte särskilt regelbundna uppdateringarna här är snarare att jag är för lat för att blogga om alla böcker jag läser.

/Kamilla 

Den här boken behöver nog inte någon närmare presentation. Jag tillhör gruppen människor som fastnade för Läckberg och inte hade några invändningar till en början, men jag har förstått att folk har haft problem med bl.a. hennes språk.

Jag har med glädje slukat alla hennes böcker hittills, men den här boken gjorde mig faktiskt lite besviken. Jag måste säga att jag börjar tröttna på att Erika lägger sig i saker hon inte har att göra med hela tiden, och dessutom kommer undan med det. Ja, det var min åsikt. Slutet av boken är verkligen upplagt för en fortsättning, men jag tror inte att jag kommer att längta efter den.

(Jag såg förresten The Ice Princess by Camilla Läckberg on display i en bokhandel i London igår. Det kändes lite underligt.) 

/Kamilla 

Jag hade lite problem med att välja böcker nu när jag ska till England. Till slut blev det The Da Vinci Code, eftersom den är på engelska och jag därför kan dumpa den där innan jag åker hem (jo, jag har haft den länge men inte orkat börja på den än). Det blir också Systrar emellan av Kristin Hannah, eftersom det var den enda av de fyra böcker jag upptäckte att jag inte kan låna om och som måste lämnas igen senast den 21:a som var i pocket (jag kommer hem den 22:a, men jag får väl bjuda på de två kronor det kostar i förseningsavgift helt enkelt).

Återstår att se om jag hinner läsa ut den förstnämnda innan jag åker hem och den sistnämnda innan jag kommer hem…

Jag har förresten som mission i England att köpa Fearless Fourteen av Evanovich, som kom ut ganska nyss, ifall jag råkar snubbla över den lagom billigt någonstans. 

/Kamilla

Det kan lätt verka som att jag bara läser böcker av Sheila O´Flanagan, men det är slumpen som gjorde att det blev så just nu.

Den här boken känns direkt som en bättre story. Den handlar om framgångsrika Darcey, som av någon anledning inte vill vara framgångsrik och som tror sig vara hopplös på kärlek. Det är som en deckare, varför är hon så dålig på kärlek och vem ska hon få till slut ändå? Parallellt så får vi läsa om Darceys väninna Nieve som är framgångsrik och älskar det, i USA på ett storföretag.

Det är en lagom och behaglig bok att läsa som ger det man väntat sig, och kanske en och annan insikt faktiskt slår en emellanåt. 

Om du någon gång blivit snuvad på en pojkvän precis när han tänkte fria till dig, så kommer du att känna igen dig.

Den här lånade jag för att den såg lite kul ut, sen har den legat i min bokhög ganska länge. Nu gick det inte att låna om den något mer, så jag var liksom tvungen att läsa den om jag inte skulle ha släpat hem den från bibblan i onödan. Och det är jag glad att jag gjorde!

Som jag har förstått det är boken självbiografisk. Danny blev dumpad av sin flickvän och förvandlades till en enstöring. En dag mötte han en man på en buss som sa åt honom att säga ja oftare, och bestämde sig för att ta honom på orden och säga ja till allt.

Det här är en väldigt rolig bok, jag skrattade högt för mig själv massor av gånger. Senast jag skrattade såhär mycket till en bok var när jag läste Saker min flickvän och jag grälar om, men jag undrar om inte den här boken är roligare ändå. Läs den!

Danny Wallace kan du för övrigt ha sett på TV, där han i How to start your own country startade landet Lovely i sin egen lägenhet.  

/Kamilla

En av mina största drömmar här i livet är att få åka upp i rymden, så den här boken är praktiskt taget porr för mig. Fuglesang är dessutom en bra författare, som i boken blandar detaljrika berättelser från sin rymdfärd med historien om hur han till slut hamnade där (den 14 år långa historien…). Det blir aldrig ointressant, trots att han ibland skriver väldigt ingående om saker jag - ärligt talat - inte förstår ett skit av.

Det är intressant att läsa om allt han gick igenom innan han till slut tog sig upp i rymden, men bokens stora behållning är förstås själva rymdfärden. Stundtals fick jag nästan för mig att jag själv var med där uppe, att det var jag som var tvungen att haka fast min sovsäck någonstans för att kunna sova och som svävade omkring i ISS. (Jag blev förstås lika besviken varje gång jag insåg att det aldrig kommer att hända.) Direkt efter att jag hade läst boken kände jag ett stort behov av att berätta saker om livet i rymden för ungefär alla jag träffade, fast jag hoppas att de läser boken själva och inte bara nöjer sig med mina små utdrag.

Pluspoäng för bilder jag tittade på många gånger! Fast när jag tänker på saken hade det varit klara minuspoäng om det inte hade funnits några bilder med…

/Kamilla

Det var med viss tvekan jag lånade den här boken, det kändes som att det var risk för att författaren försökte pressa ut mer ur sin situation än vad som blir bra (ungefär som Dave Pelzer, ni vet). Jag blev dock positivt överraskad. Det här är helt klart en läsvärd bok. Boken handlar om tre svenska kvinnor som liksom Maria har gjort flyr från sina män. Kvinnorna har ingen relation till varandra, men deras historier binds ihop väl i boken.

Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken när jag väl hade börjat, när den var slut hade jag en stor klump i magen. Det är katastrofalt hur många människor som far så grymt illa och inte kan få tillräcklig hjälp av samhället!

Såhär skriver Aftonbladet om de tre kvinnorna boken handlar om:

- Leila är hårt kontrollerad och misshandlas hemma, men socialtjänsten tar inte hennes rädsla på allvar. Hon är 17 år när hennes pappa berättar att hon måste gifta sig med en släkting och tar först beskedet med ro, för mannen i fråga har en flickvän som han älskar. Men familjernas tryck är för stort och han accepterar det stundande bröllopet. Samma dag flyr Leila ifrån släktingarna som hotar henne till livet.

- Veronika, 25, blir misshandlad och förföljd av sin sons pappa. Men hon blir inte trodd. Hon kämpar för att få gehör och hjälp och skriver bland annat brev till åklagaren. Under tiden blir hon slagen, mannen tvingar sig in i hennes lägenhet och han ringer och trakasserar henne om sonen. När mamman vinner vårdnadstvisten blir situationen farligare än någonsin.

- Anette har ett barn med en man som förföljer henne. Hon blir sjukskriven och  gömmer sig men han hittar henne gång på gång. När hon ser sin plågoande på gatan gömmer hon sig under en bil med sitt barn. Rädslan blir förlamande. Hon läser i Aftonbladet om boken ”Asyl” och bestämmer sig för att skriva till författaren och be om hjälp att emigrera. I dag bor Anette med sitt barn i USA och har tät kontakt med Maria Eriksson.

/Kamilla

Helena är till att börja med gift med Bengt Ohlsson som jag tror skrev Vi i villa. Vad man skulle vilja veta mer om deras familjeliv! Jag tror dom har det avslappnat bra tillsammans men att de därför är bra på att iaktta andra familjer, i de miljöer där man upplever dem som bäst. På charter, Ikea, på parmiddag eller föräldramöten.

Ur de där upplevelserna har Helena skrivit en fantastisk bok. Jag har läst flera recensioner och alla upplever den på samma sätt, otroligt obehagligt påtagligt nära. 

Man förtränger lätt baksidorna med familjeliv, man glömmer bort hur bitter är, och all den där missunsamheten som smyger sig på är som bortblåst när man stängt dörren och gått vidare. Ur vulkanens mun river upp den, släpper ut det och hänger sig åt den.

Att läsa den bjuder på en ordentligt läsupplevelse, och jag läser den nästan i ett sträck. På slutet är jag tvungen att ta en liten paus, men inte för länge för då är jag rädd att aldrig läsa ut den utan bara stänga dörren igen.

Varför ska man läsa obehagliga böcker? För att bli berörd. Läs den här boken, den är värd alla läsare den kan få. Kanske kan den också bli en väckarklocka? 

Vi som hade alla rätt ska läsas som en karriärroman. Jag läste den som en familjebok. Boken har fångat det som blivit så populärt att tala om på sista tiden, livspusslet. Hur det vi gör på arbetet speglar sig i hur vi är som föräldrar.

Det som fått mest uppmärksamhet i boken är vara snygg och populär-hetsen. Den delen känns ändå allt för osannolik. Boken gör sig bäst att läsas som en livspusselbok. Känslor som den nya familjen upplever sätts på pränt. Semester utan barnen, exmannen får ny bebis och så lockelsen i att bryta upp och ångesten i att stanna kvar i en trygg relation.

Jag hade önskat färre spretiga intriger och mer fördjupning, men som läsa på strandenbok funkar den bra som den är. 

Jag läste tre böcker om att vara familj, på raken. Den första var Vi i villa. Till att börja med, det är en charmig bok, lättläst och perfekt för den som inte läser så ofta.

För dig som läser mycket är den också bra för den är välformulerad, vardaglig och oväntad.

Hans Koppel är en pseudonym. Jag tror det är Bengt Ohlsson som skrivit den.

Det är nånting med Unni Drougges texter som jag är svag för. Egentligen skriver hon ganska slarvigt och självutlämnande så jag blir nervös, men ändå gillar jag det.

 Den här boken berättar historien om hennes liv tillsammans med Niclas, ett riktigt liv alltså. De hade hyfsat många år tillsammans, var väldigt olika gamla och de har varsin bild av förhållandet så här i efterhand. Jag har läst deras debattartiklar där de svarar varandra innan jag läser boken, så ja har en dubbel känsla genom hela boken. Jag funderar på om det är sant det jag läser, och vad som är påhitt i berättelsen.

Till slut blir alla såna tankar ointressanta. Boken är så gripande, så självutlämnande, framförallt av mannen Niclas att jag har ett fullt sjå att värja mig. Jag förstår att boken är skriven i affekt, driven av ett behov av att skriva av sig för att läman bakom och gå vidare. Men resultatet blir klibbiga texter som tar tag i mig och som vill följa med mig. Usch, jag vill inte ha.

Det är skönt att lägga undan boken, att ha läst klart den. Jag googlar lite på Niclas och Unni och konstaterar att ja de finns på riktigt. Eftersmaken av boken ger mig känslan att den är väldigt subjektivt skriven och livet upplevs ju subjektivt, så varje ord som stod i boken är sant för det är så det levdes.

Sheila O´Flanagan är tydligen en av alla chic litförfattare. Från Irland, precis som Marian Keyes

Boken handlar om två systrar, en som gift sig rikt men kanske lite olyckligt och en som lever som den andra kvinnan. Deras mamma kommer hem från en lyxsemester med en ung snygging. Ungefär så är intrigen. Storyn är hyfsad, avslutningen lyckas bli något oväntad, eller det blir i alla fall många oväntade turer. Det som jag särskilt kommer att minnas när jag lagt boken ifrån mig är berättelsen om Andie och hennes stora kärlek som lever med en annan kvinna.

 En läsvärd sommarbok!

Den här boken handlar om Edgar som när han är sju år gammal blir överkörd av en postbil och spräcker skallen. Han överlever mirakulöst, och so far so good…typ. Jag gav upp efter halva boken. Då hade jag fått läsa om Edgar på sjukhuset och Edgar när han kom till internatskola där han blev mobbad av de andra eleverna. Skittråkig och konstig bok. Författaren verkar inte riktigt kunna bestämma sig, skriver "Edgar såg ut över den grå parkeringen" i den ena meningen för att i nästa skriva "Jag (som i Edgar, min anm.) undrade varför den var grå". Nä. Läs den inte. Du slösar bort din tid.

/Kamilla 

Det här är visserligen ingen bok, men jag vill ändå tipsa om TV-serien Samantha Who? som jag fastnat för. Många kända skådespelare. I like it. Här kommer kopplingen som gör att den platsar i en bokblogg: Cecelia Ahern, som bl.a. skrivit den lysande boken P.S. I Love You, skriver och producerar nämligen den här TV-serien. Kolla in den!

/Kamilla 

Jag är så dålig på att läsa deckare. Jag tror alltid att jag inte tycker om dem, men så tvingar någon mig att läsa en och så är jag fast - i alla fall i böcker av just den författaren. Av Ida fick jag Flickan med majblommorna när jag frukostdejtade med henne i Stockholm.

En tioårig flicka säljer majblommor. En gammal kvinna blir mördad i en tvättstuga. På något vis hör allt ihop. Jag gillar vägen till lösningen, den består av flera parallella berättelser som vävs ihop till slut. När jag hade börjat läsa kunde jag nästan inte sluta förrän boken var slut. Sen gick jag på bibblan och lånade fler böcker av Karin Wahlberg (som jag inte har börjat läsa än, eftersom jag har så svårt att motivera mig till att börja på deckare, eftersom jag tror att jag inte tycker om dem).

Rekommenderas.

/Kamilla 

Igår ramlade jag över en klassiker på Stadsmissionen, och det var Den allvarsamma leken. En del har jag sett, listar den som en av sina bästa böcker och den har recenserats oändligt med gånger.

Gavs ut första gången 1912 och handlar om unga människor i Stockholm, strax efter världsutställningen. Den nämns bara som en detalj i förbifarten med det är fint att ha den i åtanke att relatera andra händelser till framöver. För det är som att den Allvarsamma leken lyckas skildra kärlek från sekelskiftet då precis som kärlek kan kännas kring sekelskiftet nu. Det är Arvid som förälskar sig i Lydia, och så massa turer fram och tillbaka som ibland gör ont och ibland känns oändligt romantiska. 

 Det som gör boken bra är:

Författarens förmåga att avväga när berättelsen ska målas ut och när man kan nöja sig med kortare referat.

Att boken ger en bra bild av hur man löste passion under en tid när man egentligen skulle vara gift för att få till det.

Att den är charmig på ett gammaldags sätt men ändå så nutida träffsäker i beskrivningen av känslorna.

Att hela boken är skriven ur en mans perspektiv, det var särskilt bra.

Läs läs läs!

Jag borde läsa fler böcker av Anne Holt tänker jag när jag lagt ifrån mig Presidentens val. Välskriven, spännand epå ett sätt som nordiska deckarförfattare sällan lyckas med, och med ett djup utanför deckarintrigen.

 Boken följde med på resan till Istanbul och jag längtade efter att vara på hotellrummet och läsa den. Den handlar om när USAs första kvinnliga president gör sitt första statsbesök, just i Norge och blir kidnappad. Det är klart att den är osannolik på sina ställen, men jag kände mig trygg med författaren och slukade villigt intrigen, även på slutet. Avslöjar inte för då blir det inte lika spännande. Just den här boken påminner lite om Patricia Cornwells sätt att beskriva relationer, vet inte om det är så med alla Anne Holts böcker?

Katarina skrev en av mina bästa ungdomsböcker, Syskonkärlek. Kamilla gav mig en nyare bok av samma författare. Den här boken handlar också om ungdomar och kärlek.

Fanny som går sista året på gymnasiet och längtar hemifrån. Hennes pojkvän Johan med egen lägenhet. Den handlar också om Fannys mamma och hennes alkoholproblem, ibland väldigt smärtsamt bra beskrivet, ibland lite naivt optimistiskt. Och så handlar den om SO-läraren Finn som vill hjälpa Fanny och på så sätt stjälper en del på vägen.

Jag hade säkert älskat boken när jag var ung, men nu är jag lite för blase, lite för vuxen. Liksom lite för moraltant för att boken ska gå hem hos mig. 

Alexandraboken är inte en bok som jag hade köpt för att läsa. Den kom till jobbet och efter att ha läst några recensioner så valde jag att läsa den.

Den handlar om en man som tagit kontakt med flickor via nätet, under namnet Alexandra. Några av tjejerna har han sedan träffat och haft sex med. Många av dem har varit minderåriga och några av dessa flickor berättar sina historier i boken. De är lika på så sätt att mannen använt sig av ungefär samma knep med alla tjejern, men olika för att de har upplevt det väldigt olika. 

Mest gripande på sitt sätt är berättelsen om flickan som bara är tretton år. Boken avslutas med att mannen i intervjuer med författaren får ge sin version. Det är intressant för det känns som att han är övertygade om att hans version är sann.

 Det är en bra bok att läsa för unga tjejer och killar som använder Internet i sin frigörelse och framförallt är det en viktig bok att läsa för tonårsföräldrar. Bilden man får av dem i boken är att de är frånvarande och okunniga om barnens liv och om nätet.

Alexandramannen är en bok vars inehåll kan skrämma, men den är ändå värd att läsa.

Den här boken gillade jag jättemycket, samtidigt som jag känner att det nästan är pinsamt att vara så entusiastisk över den. Egentligen läste jag i en lite konstig bok men kände för något lättsammare och började på den här, och sen kunde jag inte riktigt sluta förrän jag hade läst ut den.

Boken handlar om en amerikansk tjej som åker till sin pojkvän i England. Det visar sig vara en besvikelse och hon hamnar i Frankrike i stället. Den här tjejen, Lizzie, har problem med att hon har en förmåga att säga fel sak vid fel tillfälle, vilket ställer till det (inte bara för henne) ibland. Mycket i boken är förutsägbart, men så är det å andra sidan ofta i sådana här böcker.

En sak jag gillade med boken är när hon anmärker på skillnader mellan attityder, utseende etc. i USA kontra Europa. Med tanke på att författarinnan är amerikanska får man väl ändå anta att bilden av hur det är i USA faktiskt stämmer. Om man råkar vara en sådan som gillar vintagekläder och har koll på designers tror jag att man uppskattar boken ännu mer.

Lagom lättläst, lagom rolig! 

/Kamilla 

Den här boken hittade jag på ungdomsavdelningen på biblioteket. Den såg lite intressant, om än ganska tunn, ut. Boken handlar om en familj som redan från början av boken verkar ha lite halvskum världsbild. När deras ena dotter får en glasbit i ögat och läkarna misslyckas med att bota henne söker sig familjen till en religiös kvinna som naturligtvis lyckas dra in dem i sin sekt. Detta leder ganska snabbt till en splittring av familjen, där fadern är mycket mer övertygad troende än vad modern är.
 
I boken beskrivs hur sektmedlemmarna manipuleras, smiter undan samhället och vilka hemskheter de råkar ut för. Jag har inte riktigt förstått om det verkligen är en sann historia eller inte. Såhär skriver Pohl på sin hemsida: "Ett stycke verklighet som kom till mig, först genom telefonsamtal, sedan i tidningsartiklar och radioprogram och slutligen i samtal med några inblandade." Jag brukar ha ganska lätt för att gripas av böcker som speglar sanna, tragiska händelser, men när jag läste den här blev jag besviken. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men kanske är det för att den inte går på djupet. Jag hade förväntat mig mer, trots att den vid en första anblick verkade ganska tunn.

Nä, den här får inte så högt betyg av mig.

/Kamilla

Jag har verkligen varit urusel på att skriva något här den senaste tiden. Delvis kan det förklaras med att jag när jag blev dumpad och deprimerad inte läste böcker utan begravde mig i TV-serier i stället. Efter att jag började läsa böcker igen har jag helt enkelt inte orkat skriva något om dem här. Men jag tror att jag kommer att vilja skriva om boken jag läser nu. Håll ut!

/Kamilla 

Till skillnad från De skamlösa så är Smuts en bok som verkligen lyckas förmedla samtidskritik. Den träffar rakt på nutidens svagheter. Familjer som lever kärlekslösa liv tillsammans för att man inte riktigt vet hur man annars skulle göra. Alkoholproblem. Män som köper sex. Unga flickor ensamma på sitt rum med webkamera. Känslan av tomhet när man väl lyckas. Längtan efter kärlek som är så konstant oavsett ålder. Julfirande som ett skådespel mer än en familjegemenskap.

Smuts är en sån där bok där jag kommer på mig själv att önska att allt bara var bra, att alla bara slutade med det destruktiva och blev lyckliga ändå. Det är en bok som tecknar bilder av människor som borde gå att tycka om, men som genom sina misslyckanden gör dig besviken hela tiden.

Jag gillar böcker där författaren låter sin politiska agenda ta skönlitterär form och jag hoppas Katarina Wennstam återkommer med fler.

När De skamlösa kom ut var uppståndelsen stor och det uppstod debatter om väskor och konsumtion. Linda Skugge kollade upp Sisela Lindbloms inkomst och rekommenderade henne att köpa ett nytt kök. De skamlösa ska beskriva den nya generationens ytliga besatthet av konsumtion, av tid, sex, vänner, pengar och jobb. Jag förväntade mig en bok som skulle hålla viss distans och vara ironisk och väcka tankar. De enda känslor som väcktes hos mig var äckel emellanåt, annars kändes den som en chick litbok i mängden. Kanske lever jag för mycket i samtiden för att på riktigt förstå det samtidskritiska som omslaget utlovar?

Tala om klass är en anatologi som frossar i klassresor. Författare med fötter i riktiga arbetarhem skriver klassresor som handlar ganska lite om pengar och mer om bildning, och faktiskt städning. Det är minnet av städningen som sitter kvar i mig när jag lagt boken i från mig. Nästan allas texter förhöll sig till städning som ett av de tydligaste teckenen på om man gjort en klassresa eller inte.

I början läste jag texter med stor entusiasm, och särskilt de av författare som är någorlunda i min ålder. Efter trefjärdedelar av boken var jag ganska mätt på klassresor så jag lsäte aldrig klart den. Men den har hög igenkänningsfaktor både för den som gjort klassresa och den som inte gjort det, tror jag, och välskrivna texter som präglas av eftertanke.

Jag älskade Hamiltonböckerna, både för den politiska intrigen och för superhjälten Carl Hamilton. Så den enda besvikelsen med Madame Terror är att han bara får vara med på ett hörn. Den mesta fokus ligger på mina andra favorit Mouna al Husseini, och det är gott nog.

Känslan av att inget är omöjligt så länge man arbetar för en god sak genomsyrar den här boken och jag gillar det.

Hittade den här boken gratis i en second handbutik. Det är på något sätt talande för hela den bild av perosnen Toby Young som beskrivs i boken. Den handlar om en engelsk journalist som får chansen att arbeta, med bra betalt, på en tidning i New York.

Problemet visar sig vara att han inte har koll på vad som går hem i New York och han har inte sinnesnärvaro nog att anpassa sig heller. Dessutom känns det som att han njuter av att vara tvärt emot, även om han blir ledsen när det går dåligt.

Det var en utmaning att läsa boken för alla chanser som blir till misslyckanden får mig att må dåligt. Det var verkligen obehagligt att följa hans pinsamheter sida efter sida. Men jag fortsätter läsa, och jag var fast i boken, för jag hoppades att det till slut skulle lyckas för honom.

Och till slut får han lite lycka ändå. Även om det inte är på jobbet. Och jag kan tycka att slutet är lite för gulligt, men när allt kommer omkring, det är hans liv och vem är jag att döma?

Toby Young är killen som var modig nog att samla alla sina misslyckanden i en bok, som till råga på allt ges bort gratis i en second handbutik. Han får vara glad för lite kärlek.

Jag fick den här boken av förlaget, som skickade ut den till ett helt gäng bokbloggare. Det tog tid att ta sig igenom den, men nu är det gjort.

Jag tyckte det var en tråkig och tämligen ointressant bok. Kanske för att jag inte är det minsta intresserad av telefonsexförsäljning och det är vad boken handlar om? Fördelen med boken är att den är i ganska korta kapitel, så att man kan ta sig igenom åtminstone ett kapitel varje gång man sitter på toaletten. I övrigt tyckte jag mest att det kändes som att boken handlade om samma sak hela tiden, men det gjorde den säkert inte.  

Nä. Den här boken kan jag inte rekommendera till någon som inte är intresserad av ämnet. Kanske inte särskilt oväntat iofs, att läsa böcker om saker som inte intresserar en är sällan särskilt spännande. 

/Kamilla 

Den här boken är en av de bästa jag läst på länge. Den beskrivs bäst som en psykologisk thriller, och den håller några snäpp högre litterär kvalitet än böckerna som jag oftast läser.

 Undantaget är en dasnk bok. Den utspelar sig framförallt på en arbetsplats, Danskt centrum för information om folkmord. Vi får följa de fyr aolika kvinnorna som arbetar där, och i olika avsnitt se dagarna ur deras perspektiv. Historien handlar dels om hotbrev som skickats och vem som ligger bakom dem, och dels om stämningen på arbetsplatsen. Den väcker många tankar till liv, för det lbir så tydligt att man kan uppfatta möten med andra människor så olika.

Det är en otroligt spännande bok som jag sträckläste, och inte förrän sista meningen stod det klar vem som var bad guy i den här storyn, och inte ens då är jag säker på att ha gåtans svar i min hand. 

Nu har jag gått en första runda på bokmässan. Vår egen monter ligger

väldigt trevligt tillsammans med bokförlag med inrikting på barn så jag

tror att vi naturligt kommer att nå målgruppen föräldrar, lärare och andra

människor som möter barn och föräldrar. Vår nya bok Makalösa Föräldrar

finns till försäljning både i vår egen monter och hos DN Förlag.

Andra reflektioner som jag har gjort är att Bibilioteksföreningens koncept
”library lover” är väldigt populärt, det var fullt ös i deras monter. De

flesta kvinnor som är här är klädda i grafiskt mönstrade kläder. För flera

år sedan när jag var här kunde man äta ganska mycket godis på en dag. Det

är det slut med nu, och istället finns det minst en GI och ät rätt-bok i

varje monter.

Intressant är också hur otroligt många böcker som måste ha fraktats hit,

och som sedan förhoppningsvis, för förlagen, släpas hem av besökarna.

Själv har jag redan två tidningar och två böcker i väskan. Bättre vore om

man använde den digitala tekniken och lät besökarna beställa böcker från

lagret, och låta dem göra det väldigt billigt, och sedan lova att

beställningen finns i brevlådan nästa vecka. Då spar man in både

utställningsyta och fraktkostnader och kan erbjuda besökarna billig

litteratur istället.

Jag fick den här boken av en kompis efter att vi hade pratat om föräldrar. Kopplingen var ganska logisk just då, men boken påminner inte det minsta om familjeliv såsom jag känner till det. Och tur är det!

Jag ska erkänna att jag inte tyckte att den verkade särskilt bra innan jag läste den. Kanske var det mina låga förväntningar som gjorde att jag tyckte den var riktigt bra? Eller också är den det.

Boken handlar om en helt sjuk familj som gör helt sjuka saker. Det är, inte helt oväntat, en helt sjuk bok som, oväntat, roade mig nästan hela tiden. Jag kände att den tappade litegrann på slutet, men inte tillräckligt för att inte betecknas som en bra bok.

Annorlunda är den. Ibland behöver man annorlunda, bland all chic lit, romantik och sanna berättelser om tragiska levnadsöden. Jag läste någonstans att man kan se den som någon sorts inlägg i samhällsdebatten, men sådant får andra ägna sig åt. Jag nöjer mig med att roas.

/Kamilla 

Nästa vecka är jag på bokmässan torsdag-fredag. Återkommer med rapporter!

På min toalett ligger Phonephucker och väntar på att läsas och recenseras. Helene verkar inte vara imponerad av den gratisbok hon fick. Vi får se vad jag tycker om den här. Jag har läst pyttelite i bloggen, men fastnade inte direkt i den.

Men på tal om bloggar som blir böcker: När jag var på biblioteket häromdagen såg jag att de hade köpt in Saker min sambo och jag tyckte olika om. Jag övervägde att låna den men kände att det nog ändå skulle bli lite tjatigt, med tanke på att jag läste exakt hela Sabinas blogg i ämnet. Jag vågar mig dock på att rekommendera boken till er som inte läst bloggen. Jag tror den är bra!

/Kamilla 

1. Stjärnspådd av Val McDermid är den ena. Jag brukar hylla McDermids böcker men den här är för tunn. Så den lämnar jag tillbaka oläst.

2. Amberville av Tim Davys. Fick korrekturex på den och har läst de första 90 sidorna och inte riktigt fångats. Jag tror att min nyfikenhet kommer att besegra mig och att jag läser klart den, men inte just nu. Den finns en tråd om gosdjurens tillblivelse och död som intresserar mig. Men annars, det är en bok om gosdjur med kriminellt förflutet som tvingas återuppta sitt gamla liv för att inte mista sina egna. Jag gillar böcker som är mer förankrade i verkligheten (just nu) så det har varit tufft för mig att skapa en relation med storyn.

Varje dag får jag dessutom nya reklamprodukter för boken och det gör att jag får dåligt samvete för att jag inte redan läst den, så nu har jag biktat mig. 

Jag måste säga att jag är mycket besviken på den här boken. Den började halvhyfsat men blev sedan bara lååång och tråkig (och egentligen är den inte särskilt lång). Det var faktiskt nära att jag gav upp på boken, men till slut lyckades jag läsa ut den ändå. Jag är förvånad över att jag inte gillade den bättre, då jag gillar Damernas detektivbyrå-böckerna.

Jag tror att skillnaden mellan den här boken och detektivbyråböckerna är att de senare lunkar på i maklig takt i ett Afrika som jag (som aldrig varit där) tänker mig är ett ganska makligt land. Den här boken utspelar sig i Skottland och är i princip lika långsam (kanske långsammare), men på ett helt annat sätt. Det filosoferas en hel del, kan man säga…

Nä, jag gillar det inte. Däremot ska jag ge mig ut på jakt efter Blue shoes and happiness och fortsätta läsa om Mma Ramotswe.

/Kamilla 

Jag ogillade Jennys första bok. Ändå var jag ju tvungen att läsa den här. Jag måste säga att den här är bättre. Jag vet inte om hon helt enkelt shejpat upp sitt författande eller om det beror på att den här boken mer har en berättelse än den andra, men den här är betydligt mycket intressantare att läsa. Det känns inte lika mycket som att hon bara försöker vara rolig. När man jämför omslagsbilden med gamla bilder på henne vet man ju att hon lyckats gå ner i vikt, men det är ändå spännande att följa bantningsförsöken i boken. Och det känns nästan befriande att läsa om bakslagen, som faktiskt inte är riktigt de jag hade förväntat mig.

Jag måste förresten gratulera Jenny till att ha blivit en riktigt vacker kvinna! 

/Kamilla 

På spaning med Ann är en krönikesamling med Ann Söderlunds krönikor från bland annat Amelia. Om man brukar läsa henne i Amelia kan det nog räcka för att fylla behovet av bekänningslitteratur med splittrade mammor som vill ha allt och saknar kapacitet att fixa det.

Ann Söderlunds bok är öppen och ärlig i den mån att mycket nog är sant i texterna och det finns privata bilder på hennes familj. Vi vet också mer om Ann Söderlund eftersom vi sett henne, och hela familjen på TV. Hon hymlar inte med sina svagheter, men känslan av att hon överdriver dem lämnar mig inte i fred.

För jag hoppas verkligen att det är så. Hoppas, hoppas att hon inte drack vin när hon var höggravid och sedan körde bil hem. Hoppas, hoppas att de inte reser till Mexico för alla pengarna och sedan måste leva på krita. Hoppas, hoppas inte hennes vardagsliv med barnen är så kladdigt, så rörigt, så okontrollerat. Jag känner mig som Prussiluskan när jag läser boken och det är verkligen ingen trevlig känsla.

På slutet hoppade jag över det mest barnrelaterade, som var det som stressade mig mest, och frossade istället i detaljer om hennes försök att få till det med sin man. Det var på en mer lagom nivå för mig.

Om man klarar av att hålla distansen bättre än jag vad jag gör, och gillar Ann och kanske rent av har det ännu mer splittrat hemma, då är det en toppenbok.

Martina Haags Underbar och älskad av alla passa rnog bättre som film än som bok. Den blir mer levandegjord så. Jag tror Martin aHaag är en bättre skådis än författare geentligen. Det hon lyckas så bra med i sina böcker är sin ärlighet, ibland vill man helst slippa ifrån alla trassliga situationer hon låter oss följa med genom.

Helene Tursten upptäckte jag redan vid hennes andra bok, och hon är fortfarande den jag sätter högst på min lista över kvinnliga, svenska deckarförfattare. Böckerna om Irene Huss är spännande, det finns en intrig och man lär sig nya saker. Den senaste boken handlade om trafficking och jag blev väldigt berörd. Det kommer flera filme rom Irene Huss och den första har också premiär i veckan.

Den här boken tror jag heter På andra sidan, på svenska. Den hör ihop med flera av Marian Keyes övriga böcker eftersom varje bok är tillägnad en syster i familjen Walsh. Egentligen tycke rjag de har högre litterär kvalité än att kategoriseras som chick lit.

Anybody out there är en överraskande bok, en smärtsam bok, en bok som får mig att vidga mina perspektiv och leva mig in en annan människas liv.  Jag skulle inte vilja ha den oläst.

Om tolvan kan jag säga att den var mycket bättre än elvan. Det fanns ingen riktig cliff hanger på slutet så nu dröjer det tills jag läser nästa.

Några reflektioner kring Janet Evanovich författarskap: Emellanåt blir det mcyket detaljer. Vi får säker tläsa tio gånger var vår hjältinna eller Ranger lägger ifrån sig sina nycklar. Det blir segt.

Och nu har Stephanie sagt nej så många gånger till män utan att de respekterar det, är det verkligen fortfarande ok? 

Bloggböcker är en form som fortfarande känns ny. Linda Skugges blogg var en av Sveriges mest lästa. Nu finns den i bokformat och det är inget som överraskar. En del saker har hon strukit bort. Till stora delar handlar bloggen om vardagsliv för Linda Skugge. Och det kan vara nog så inspirerande, och emellanåt provocerande.

Jag tror det är nyttigt att läsa provokativ litteratur. Man får så många egna bra idéer då. 

Jag tillhör dem som verkligen kan behöva en handbok i överlevnad för småbarnsmammor emellanåt. Särskilt under en period hade jag sugit åt mig den här boken omedelbart. Men det hade blivit en chockartad upplevelse att läsa den.

Det här är nämligen inte en bok med stöd och tips, som denutger sig för att vara utan bekräftelselitteratur för präktiga, fullkomna mammor som "känner på sig" och "har inom sig" precis hur det ska vara. Och bara så ni vet, mammor kanske mpr bra av att börja jobba tidigare, men barn mår inte bra om mamma börjar jobba före deras tvåårsdag.

Jag har inte ens läst ut boken. Jag blir bara ledsen av den. Det som känns bra är att recrnsenten för HTF:s medlemstidning känner som jag och skrev en recension jag önskat att jag skrivit.

Min syster rensar ur sin bokhylla eftersom hon ska flytta till Göteborg och inte vill släpa med sig alla böcker. Smart. (Själv rensade jag ur min strax innan jul, så jag skulle kunna ge bort böcker i julklapp.)

Följande böcker kom hon med till mig:
- Red Dwarf av Grant Naylor. Den här boken vet jag ärligt talat inte om jag kommer att läsa inom den närmaste framtiden, jag förbarmade mig över den enbart för att jag följde TV-serien slaviskt.

- Perfectly correct av Philippa Gregory. Jag har ingen aning om vad den här boken handlar om eller vad jag ska förvänta mig. Den kommer nog att få vänta tills min bibliotekslånehög är mindre. Eller icke befintlig. Eller bara består av böcker som ser tråkiga ut (varför jag nu skulle låna sådana?).

- Emotionally weird av Kate Atkinson. Tja. Framsidan ser rolig ut i alla fall. Blir intressant att se vad boken bjuder på.

- Tage Danielssons paket. Den här har jag redan läst några gånger. Jag tänkte att den kunde vara bra att ha hemma, ifall man någon gång skulle behöva läsa en saga eller dikt eller så ur den.

- Man and boy av Tony Parsons. Ah, min favoritbok! Den här lånade jag en gång av min syster och föll pladask för då. Inhandlade den senare, men på svenska, så att äntligen ha den på engelska känns bra. (Jag undrar förresten var min svenska bok är. Säkert hos någon som jag tyckte borde läsa den, men vem?)

/Kamilla 

Det är samma visa varje gång. Jag har en hög med ett gäng utlästa böcker hemma. Jag tänker att det ska bli skönt att bli av med några böcker och stoppar dem därför i en kasse för att bära dem till biblioteket, en kasse som oftast är tung och jobbig att bära på. När jag kommer ut från biblioteket har jag minst lika många nylånade böcker med mig hem som jag släpade utlästa böcker dit. 

/Kamilla 

Häromdagen fick jag mail om att jag kunde hämta Tyskungen, som jag hade reserverat, på biblioteket. I måndags var jag ledig och solen sken, så jag gick dit och lånade boken. Perfekt ligga i solen-bok. Den räckte väl i fyra timmar eller så. Efter det var jag less på att ligga i solen, så det gjorde inget att den tog slut.

Jag har sett att andra har dissat den bok som kom innan Tyskungen, men själv har jag bara fortsatt läsa av nyfikenhet på hur det ska gå härnäst. Det jag känner är intressant och annorlunda med Läckbergs deckare är att man får följa så mycket av familjelivet hos Erica och Patrik och de personer som är runt omkring dem. Den förra boken slutade aningen gåtfullt och i den här boken får vi lösningen på gåtan. Nutid blandas med dåtid och jag blev förvånad över slutet. Fast hon lyckades inte få till någon direkt cliffhanger som fick mig att börja längta efter nästa bok direkt när den här var slut, det var synd.

Alltså: perfekt läsning om man vill ligga ute i solen (och som jag inte står ut med att bara sola) och vill vara säker på att ha sysselsättning man inte tröttnar på. 

/Kamilla 

Om du inte har läst något av Hanne-Vibeke Holst förut, så läs allt du kommer över! Min moster migrän, triologin om Therese Skårup och första delen, Kronprinsessan, i böckerna om förvecklingar inom politiken i Danmark.

Kungamordet är fortsättningen på Kronprinsessan. I Kronprinsessan fick vi följa Charlotte som något överaskad blev landets miljöminister, utan att ha en bakgrund i politiken.

Kungamordet handlar om en annan av politikerna i regeringen, finansministern Gert Jacobsen.  Men Holst är en skicklig författare och vävar samman berättelsen om flera. Boken handlar också om hans fru, som han misshandlar, om hans turkiska praktikant Yasemine och hennes hopp mellan kulturer, och den handlar också en del om Charlotte. Hanne- Vibeke Holst är en skicklig författare som med skarp blick måste ha iaktagit politikens spel, och hennes skarpa iakttagelser och resonemang är yttelrigare en del av behållningen med att läsa boken.

Emellanåt är det danska, påhittade politiska spelet kusligt likt svensk inrikespolitik, fast Hanne-Vibeke Holst var först. Några exempel:

Socialdmeokraterna förlorar valet för första gången på länge.

Den nya regeringen blir först med att få in invandrare som ministrar.

Partiledarens ställning i partiet verkar kusligt lik Göran Perssons (har dock inte läst GP-bion).

Och det finns fler likheter, men de får ni söka själva!

Katarina von Bredow skrev en av mina favoritböcker som ung. Den heter Syskonkärlek och handlar om förbjuden kärlek mellan två syskon. Men den är inte platt eller förutsägbar. Den är otroligt vacker och ger en stark känsla av deras komplicerade relation. Jag läste den flera gånger.

Trots att jag i artonårsåldern läst många vuxenböcker hade jag ångest över att det började lbi dags att lämna ungdomsgenren bakom mig. Men jag had eläst allt kändes det som, och behövde nya utmaningar, och så småningom fann jag mig till rätta i världen av vuxenböcker.

Hur kär får man bli? är mitt första återseende sedan dess. Den första helt riktade ungdomsbok som jag läser, och nu är jag faktiskt vuxen på riktigt och har nästan glömt hur plågsam kärlek kan vara när man är ung.  Men Katarina von Bredow är duktig på att påminna mig. Boken handlar om Katrin, om första pojkvännen, om att känna sig tvungen att välja mellan bästisen och den riktiga kärleken, om att ha en frånvarande mamma och en pappa full med egna problem. Och väldigt väldigt vackert, så man gråter, skriver hon igen om syskonkärlek, om att ha en bror som man mer än allt annat vill göra lycklig och skydda mot allt ont.

Hur kär får man bli? hamnade på första plats när 37 000 barn och unga i bokjuryn valde sin favoritbok 2004. Den är perfekt läsning för dig som för en stund vill vara ung för en stund igen. 

Jag börjar komma ikapp Kamilla på böckerna om prisjägaren/bounty huntern Stephanie Plum. Inte heller jag ska skriva så mycke tom handlingen i just dessa två böcker. Om du redan ha rläst någon av böckerna om Stephanie så känner du igen dig. Hon är några småskurkar på spåret, samtidigt som den stora Skurken jagar henne. Bilar sprängs i luften, utflykter görs med både kompanjonen Lula och mormor.

Det som är den röda tråden genom alla böckerna, och som gör att jag hängivet läser dem fast storyn är tjatig, är romanserna. Polisen Morelli eller bad guy Ranger?

Imorgon landar nr 12 genom brevinkastet. Lär väl inte få min nyfikenhet stillad då heller  

Redan när jag läste Stieg Larssons (vilket spännande spionnamn förresten) första bok var jag stressad över hans död, som innebär att det inte kommer fler böcker. Den första var så bra att jag blev totalt kär i Stieg Larsson, Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander och ville stanna i deras värld för alltid.

Den första boken lär vi känna mästerdetektiven Mikael Blomkvist, och stiftar bekantskap med Lisbeth Salander. I den andra boken får vi lära känna Lisbet Salander lite bättre.

I den tredje boken ska flera trådar avslutas, och Lisbeth Salander ska få upprättelse. Första boken var väldigt spännande, den andra mer intressant och den tredje påminner närmast om Guillous  Hamiltonböcker. Likheterna finns till exempel i att allt är möjligt, och att det finns en säkerhetstjänst som agerar helt utanför de lagar vi tror finns. Säkert har Stieg Larsson gjort bra research om både säkerhetspolisen och dataintrång, men det blir nästan för lätt när den ena (polisen) är så korkade och de andra (med Lisbeth Salander i spetsen) så skickliga.

Mikael Blomkvist relationer med kvinnor är en sidohistoria som fascinerar mig. Emellanåt blir boken mer en folkbildande skrift för polyamori. Två utsvävningar i sista boken är också speciella och jag har uppehållit mina tankar länge kring dem. Funderat på konspirationer rent av. Först skriver nämligen Larsson om att Blomkvist måste åka ut till Dag Svenssons föräldrar för att få tillstånd att publicera dennes bok efter hans död. Rättigheterna till boken har föräldrarna som ärvt sin son. Precis det läget är Stieg Larssons eget dödsbo idag, det finns en fjärde påbörjad bok som hans familj äger rättigheterna till och som hans sambo skulle vilja vara med och slutföra.

Det andra som fascinerar mig är en utsvävning kring människor som dör på sin arbetsplats, precis så som Stieg Larsson gjorde. Han levde ett utsatt lev och hade vidtagit många säkerhetsåtgärder för att skydda sig och sin sambo. Och så slutar det med att han blir sin egen fiende och hjärtat ger upp. Det är sorgligt och det är märkligt att han reflekterar över just detta i sin egen bok.

De tre utlovade böckerna är nu slut, och vi vet inte vad som händer med den fjärde påbörjade. Innan jag läst den tredje var jag övertygad om att det bara var meningen att bli tre och att det skulle räcka väl. Men efter att ha läst Luftslottet som sprängdes så är jag inte övertygade längre. Många nya dörrar öppnades och finns det mer så vill jag ha mer.

Den här boken lånade jag för att jag tyckte att "När jag fyller 30 ska jag vara smal" verkade vara en intressant bok och det verkade smart att läsa den bok hon skrev innan först. Jenny skriver i boken Tjock! om sitt liv som…tjock. Inte gör hon någon ansats till att försöka bli annat än tjock heller, inte under tiden hon skrev den här boken i alla fall.

Jag tycker att det är en dålig bok. Det största problemet är att Jenny verkar vilja vara någon sorts ståuppare, men skämten är sådär halvbra så att det bara skulle bli pinsamt om hon ställde sig på en scen och försökte vara rolig. Mellan försöken till roligheter klagar hon ibland på samhället, men det blir liksom bara…fjantigt. Det är klart att det är tragiskt att det inte finns snygga kläder som passar tjocka, det är klart att det är tråkigt att alla modeller ser ut som de gör, men hon lägger fram det på så konstiga sätt. Det finns dessutom inget som riktigt binder ihop boken, det är bara hopp fram och tillbaka känns det som.

Nej, det här var inte bra. Fast jag måste förstås läsa uppföljaren ändå. Att döma av bilderna som finns på henne på nätet shejpade hon upp sig rejält. 

Jo, en bra sak med boken: den tog snabbt slut. 

/Kamilla 

Jag har tidigare läst Konsten att fylla trettio och Dinner for two av Mike Gayle. Innan jag nyss läste om de två böckerna hade jag inget som helst minne av vad de handlade om, men nu kom det tillbaka till mig. När jag såg Wish you were here i bokhyllan på biblioteket hade jag bara en känsla av att jag tyckt att det jag läst tidigare av honom var bra, och det kan nog stämma.

Innan jag läste den här boken hade jag läst några deprimerade böcker skrivna av svenska författare, så det var skönt med lite variation. Inte för att det här är världens roligaste bok, men för att det faktiskt kändes skönt att få läsa en bok på engelska och skriven av en man. Undrar om det är så att män och kvinnor generellt har olika sätt att skriva böcker? I de svenska böcker jag hade läst innan var det väldigt mycket…deprimerande, långsamma tankar, och även om huvudpersonen i den här boken också tänker mycket så har den en historia som drivs framåt snabbare. Det gillar jag.

Boken handlar huvudsakligen om Charlie Mansell som nyss har blivit dumpad av sin flickvän sedan tio år tillbaka. Han och hans nykristna kompis Tom dras med på killsemester av deras gemensamma vän Andy, enligt Andy för att Charlie ska få annat att tänka på och börja må bättre. De åker till Malia på Kreta, ett semesterparadis för 18-30-åringar som gillar att ragga och supa. Det tråkigaste med det är att de här grabbarna är 35.

Stundtals tyckte jag att boken var lite förutsägbar, stundtals överraskade den. Det är inte en bok man skrattar högt åt, men den var rolig att läsa. Den handlar mycket om vänskap och relationer. Och jag kunde inte låta bli att tänka på Teneriffa (den enda chartersemester jag varit på) när jag läste den, så följdaktligen hade grabbarna i boken samma utsikt från sin balkong i Malia som vi hade från vår på Teneriffa. Saker i boken är lika chartertragiska som saker var när vi var till Teneriffa. Och jag kunde inte när jag läste boken låta bli att längta tillbaka till kvällarna vid havet med den speciella värmen.

Nu ska jag erkänna en väldigt tråkig sak. När jag spanade in författarens hemsida blev jag förvånad över att se att han var mörkhyad. Det kändes som att en vit man hade skrivit boken. Men varför? Jag hatar att ha de här fördomarna! Nåväl, jag gillar hemsidan. Den är rolig och innehållsrik. Han berättar bland annat vilka böcker han gillar, och jag noterar förstås direkt att jag ska läsa dem för att se om det är något att ha.

Undrar förresten om det här är lad lit? 

/Kamilla 

Av en händelse läste jag i Stieg Larssons tredje bok i Milleniumserien om en kvinna som inte läser deckare och annan förströelselitteratur. Och då tänker jag spontant att så borde man vara. Man borde läsa facklitteratur åtminstone mycket oftare.

Men jag är svag för deckarlitteratur, både den nya flod av svenska deckare och den litte tuffare amerikanska sorten. Mari Jungstedt är ganska nyupptäckt för mig. Hon kan kategoriseras i samma fack som Camilla Läckberg och Anna Jansson, där Läckberg är bäst och Jungstedt mycket väl hamnar på en andra plats.

Den döende dandyn är min andra bok av författaren och jag gillar hennes huvudpersoner, Knutas och Johan Berg. Det är viktigt för det är dom som är den röda tråden och drivkraften i historien för mig. Morden som är insprängda är där mer för att boken ska sälja bra gissar jag. Jag förvånas särskilt i den hör boken över hur bristfälligt polisarbetet är i jämförelse med hur det beskrivs i andra polisdeckare. Inga kartläggningar, inga långa rader av förhör, helt enkelt inget sökande efter nålar i en höstack utan mer en stor tacksamhet till journalisten Johan som kommer med gåtans lösning. Böckerna skulle bli bättre om de var lite mer detaljerade där. 

Den döende dandyn handlar om en mördad kostnhandlare som precis sålt sitt galleri och mördas natten innan han ska meddela sin hustru at han vill skiljas. På morgonen ska flyttbilen komma och ta alla hans saker till fastlandet. Det är en historia om konst, homosexualitet och familjehemligheter som utspelar sig på Gotland och i Stockholm. Precis som Nobels ande svävade över Liza Marklunds bok får vi här lära oss mer om Nils Dardel, konstären bakom den Döende dandyn.

Att boken utspelas på Gotland ger den ett extra plus. Det är en charmig miljö. På det hela taget är annars Den döende dadnyn förströelselitteratur som man gärna kan vara utan, men som ändå känns helt rätt en regning semester.

En bok av den välkända Liza Marklund, åter igen med Annika Bengtzon i huvudrollen. En mördare i aftonklänning tar sig in på Nobelfesten och mördare två och skadar flera. Yttelrigare mord begås under bokens gång. Annika Bengtzon blir vittne till det första och börjar nysta i vem som egentligen var motivet och varför. Vi får en spännande historielektion om Alfred Nobel, en osannolik (men sann) grannfejd, Annikas privatliv blir allt trassligare och så plötsligt slutar boken mitt i.

Det är en sträckläsningsbok, Liza Marklund vet hur hon ska fånga sina läsare. Den är också uppbyggde efter samma mall som de andra böckerna om Annika Bengtzon, inga överaskningar där. Det som överaskar är slutet, jag förstod inte ens att boken var slut. Som bonus får man läsa första kapitlet i nästa bok som kommer i augusti, och då förstår man att de båda böckerna egentligen hör ihop.

 Nobels testamente är bättre än röda vargen, framför allt för att Annikas privatliv kommer under huden på en, och hon är väldigt sårbar samtidigt som spänningsfaktorn är hög. Jag kan inte annat än tro att detta är en bok som bidrar ytterligare till en välförtjänt rekordförsäljning och ett miljonregn över Liza Marklund.

Den här boken kändes lite haussad på något vis när jag började läsa den. Förmodligen p.g.a. bokkommentarer som denna: "Den avklädda bruden chockerande sanningar om kärlek och sex." och denna: "Och Nikki Gemmell själv har blivit en förespråkare för kvinnors sexuella frigörelse i England." Och förstås det faktum att boken skrevs under namnet Anonym, eftersom Nikki som gift med två barn tyckte att det var lite för vågat att skriva så ärligt om sex under eget namn.

Jag tyckte att boken började lite segt men blev lättare att fastna i eftersom. På det stora hela en hyfsat läsvärd bok, men… Nä, jag vet inte. Och så blir jag inte klok på att jag inte vet vad som är taget ur författarens liv, vad som är taget ur andras och vad som är ren fiktion. Det stör min läsupplevelse litegrann.

I boken finns för övrigt en intervju med Nikki som gjordes efter att hon inte var så anonym längre. Lite småintressant, men här finns en längre. Jag skulle nog inte läsa den före jag läste boken, dock. (Om jag nu hade tänkt läsa boken.)

Vet inte hur jag ska kategorisera boken här i bloggen. Får hamna under romaner. Kärlek känns som fel kategori och någon kategori för sex tror jag inte att vi kommer att behöva, då det i de flesta fall passar in under kärlekskategorin.

/Kamilla 

Råkade snubbla över den här boken på biblioteket. Blev glatt överraskad. Det är kul när de får in böcker man inte har läst av författare man verkligen gillar.

Den här boken är en fortsättning på Metro girl, en bok som står i min bokhylla och som var den första bok jag läste 2005. Jag antar att det kan vara en ursäkt till att jag inte alls kommer ihåg vad den handlar om, ens efter att ha läst uppföljaren samt baksidestexten? I vilket fall som helst så visade det sig att det inte är någon förlust att ha glömt vad första boken handlade om, andra boken fungerar lika bra utan den första.

Men här kommer problemet: Janet Evanovich skriver böcker som är väldigt lika varandra. Eller som i alla fall bygger på samma koncept - en tjej, (minst) en snygg kille, en hund, bovar, mord, bekymmer. Det tog mig ganska lång tid av läsning i den här boken för att kunna släppa prisjägaren Stephanie Plum och inse att Alexandra Barnaby är en annan person. Nu gör det som tur var mig inte så mycket att det problemet finns, då jag gillar konceptet. (Ett större bekymmer med att hon skriver en massa böcker som är lika varandra är att jag inte vet vilka jag redan har läst och inte. Detta har fått till följd att hon har släppt böcker som jag inte har läst, enbart eftersom jag inte har orkat kolla hur långt i Full-serien jag redan har kommit. Fast nu när jag tänker på det kanske inte det är något stort bekymmer heller. Jag överlever ändå.)

Boken handlar alltså om Alexandra Barnaby, som jobbar som spotter (orkar inte kolla upp det svenska ordet) åt NASCAR-föraren Sam Hooker, som har en hund. De blir involverade i en massa fuffens och folk dör och det är sexuell spänning i luften. Lite som vanligt alltså. En sak som fascinerade mig genom hela boken var all information om hur NASCAR fungerar. Jag kunde inte låta bli att tänka på vilket researcharbete Janet måste ha gjort. Skoj med nya kunskaper om en värld jag inte alls är insatt i!

Såhär står det för övrigt på hennes hemsida om Metro girl:
"Metro girl is the big sister to the Stephanie Plum series. The stakes are higher. The sex is sexier. The nights are hotter."
Och det är en bra beskrivning (inte för att jag minns den boken, men detsamma lär ju gälla för uppföljaren…).

/Kamilla 

Den här boken fick jag med en tidning jag råkar prenumerera på (för att jag inte har kommit mig för att säga upp prenumerationen). Den har legat och väntat på det perfekta tillfället att läsas (under en resa, eftersom den i gratisversionen är väldigt tunn). Häromdagen uppstod det där perfekta tillfället (när jag skulle gå med hunden hem till sambons föräldrar och anade att jag skulle få vänta där ett tag medan sambon snickrade tak klart, men inte ville ha för tung väska eftersom det ändå är en bit att gå).

Boken fungerade bra som tidsfördriv. Har du ett par timmar över och inte vill läsa något tungt så kan den här duga. Den var liksom varken dålig eller riktigt bra. Lite som jag hade förväntat mig, tror jag.

/Kamilla 

Satt och kollade lite på statistik för vår blogg. Det är kul att se vad folk har sökt på för att hitta hit. De här finner jag särskilt roliga:

helene segra

annette fick

sexställningar

författare full

och så den bästa…: sexställningar för gamla 

Man undrar ju.

/Kamilla 

Det är lite klurigt att skriva om böcker som ligger långt bak i serier när man vet att andra som kommer att läsa det man skriver inte har läst böckerna innan än. Så jag nöjer mig med att konstatera att jag nu har läst Lean mean thirteen, den bok jag har längtat efter sen jag läste ut tolvan ifjol någon gång, och att den var ungefär som man kunde ha förväntat sig. Bra läsning.

En intressant fråga vad gäller serien om Stephanie Plum är om jag borde köpa på mig så att jag har hela? Som det är i nuläget har jag en (inte alls särskilt matchande) samling bestående av fjärde och femte boken som svensk pocket, sjunde som engelsk pocket, åttonde som inbunden engelsk, nionde och tionde som storpocket på engelska och så de tre böckerna efter det som inbundna på engelska. Anledningen? Tja, de hade ju de första på bibblan…sen ville jag fortsätta läsa, men då var det till att börja köpa dem själv…och då hade sjuan kommit som pocket men inte de där efter. Att jag har två böcker i svensk pocket beror på att de var billiga på någon internetbokhandel, jag har faktiskt inte läst i just de två böckerna (än).

Anyway. Om någon har missat den här fantastiska serien så är det bara att börja läsa. Första boken heter på engelska One for the money och på svenska Lovligt byte.

/Kamilla

PS. Hur går det med Eleven on top, Helene? Du kan få låna de två böcker som kommer därnäst av mig sen om du vill.

Jag känner mig rejält dum i huvudet! Efter att ha läst ut den här boken läste jag och kopplade äntligen ihop att Keyes andra böcker handlar om systrar i samma familj. Man kunde ju ha trott att efternamnet (Walsh), familjen och var de kommer ifrån skulle ha fått det att gå upp ett ljus för mig snabbare… Kan man möjligtvis skylla på att det gick lite tid och några andra böcker emellan att jag läste böckerna?

Den här boken handlar om Anna som bor med sin underbara man i New York där hon har sitt fantastiska jobb. När boken börjar ligger hon dock på soffan hemma hos sina föräldrar och återhämtar sig efter något som verkar ha varit en ganska allvarlig olycka, men hon längtar tillbaka till New York och allt hon lämnat där.

Jag hade faktiskt inte koll på att Keyes hade släppt en ny bok förrän jag såg den i expresslånhyllan på biblioteket. Jag börjar uppskatta den hyllan mer och mer. Är det en bok man verkligen vill läsa är ju sju dagars lånetid nästan en evighet.

Jag grät när jag läste den här boken (också). Jag var fortfarande helt slut både fysiskt och mentalt, och till råga på allt ensam hemma då sambon var i Stockholm i fyra dagar. Som jag grät… Det är tur att Keyes skriver roliga böcker, det balanserade upp mitt gråtande litegrann.

Det här är en bra bok, men översättningen suger. Jag blev irriterad mer än en gång på språket i boken. Läs den på engelska!

/Kamilla 

Det känns som att det här är sådana där typiska hypade böcker. Jag har sett dem lite här och var och blev tipsad om dem, men vågade inte ta steget att köpa dem, mest för att livet i Afrika inte intresserar mig så mycket. Fast så fanns de ju på biblioteket, och jag måste erkänna att jag blev glatt överraskad. Det känns inte som att det egentligen händer så mycket i böckerna, men de är sådär lagom myspysiga. Och så är de lagom långa.

Kortfattat handlar böckerna om Mma Ramotswes och hennes närståendes öden och äventyr. Hon startar den första detektivbyrån i Botswana. Jag vet inte om man kan kategorisera det här som deckare, men…okej då. Bara för att de ska hamna någonstans.

Jag har läst följande böcker i serien och har bara en bok, I muntra damers sällskap, kvar:

Om man inte förväntar sig spänning utan nöjer sig med myspys så kan jag rekommendera de här böckerna.

/Kamilla 

Den här boken lånade jag mest för att jag skulle ut och resa och det var den pocket som såg minst tråkig ut i den lilla pockethyllan på biblioteket. Den handlar om Sophie Stanton som är 36 år och precis har blivit änka, hur hon hanterar sorgen och så småningom startar Brustna hjärtans café. Boken innehåller mycket tragik, men är samtidigt roligt skriven.

Jag läste boken när jag satt på ett tåg hem efter att ha varit borta i en vecka. Till på köpet var jag totalt slut, både mentalt och fysiskt. Man skulle kunna säga att jag grät en hel del (senast jag grät så mycket offentligt av att läsa bok var när jag läste I taket lyser stjärnorna och lyckades gråta hela flygturen mellan Dublin och Stockholm). I den status jag var just då var det nämligen omöjligt att inte bli ledsen av den. Helt plötsligt betedde sig mitt huvud som om min sambo var antingen död eller dödsjuk, och jag hade ju inte träffat honom på ett tag så det kändes ganska övertygande ändå, plus att jag kände mig ungefär lika mycket som ett vrak som huvudpersonen i boken gjorde. Galet.

Nåväl. Jag misstänker att det här kanske är en bra bok. Den var i alla fall svår att lägga ifrån sig (egentligen hade jag tänkt ägna tiden på tåget åt att sova, men tji fick jag). Om ni har läst den eller råkar läsa den framöver kan ni väl rapportera här vad ni tyckte?

/Kamilla 

Snodde den här listan från Nina:

• pocket/inbunden - pocket för resor, men inbunden är mer praktiskt om man ska ligga i solen och läsa (skymmer bättre).

• tjock/tunn - tjock, tunna böcker är bara bra om man vill hinna läsa en hel bok på väldigt kort tid…och hur ofta vill man det?

• översatt/originalspråk - de flesta engelska böcker borde man nog läsa på engelska, alla andra böcker som inte har svenska som originalspråk läser jag hellre på svenska. Jag läste en bok på norska en gång, det var jobbigt!

• svenskt/utländskt - ingen åsikt.

• Lindgren/Lagerlöf - Lindgren.

• soffan/sängen - sängen, har ingen bra läslampa till soffan.

• kväll/dag - kvällen, det känns på något vis lite konstigt att läsa på dagen (om det inte är ute i solen). Att läsa lite innan jag somnar tycker jag är trevligt (fast inte han som ligger bredvid och vill att lampan ska vara släckt).

• deckare/kärlek - oftast kärlek, men man behöver ju variation.

• fakta/fiktion - helst fiktion.

• lära/njuta - bäst är ju både och, men njuta hellre än lära.

• framsida/baksida - jag lånar/köper faktiskt böcker mycket på omslaget, men det spelar ingen roll hur kul omslaget är om baksidestexten får boken att låta tråkig. Så baksida då.

• låna/köpa - det är kul att köpa pocketböcker, men jag lånar mer än jag köper. Kanske tur för plånboken (även om jag är bra på att samla på mig förseningsböter på bibblan).

• läsa/lyssna - läsa! Jag klarar verkligen inte av att lyssna på böcker. Tappar fokus skitsnabbt. Och så går det ju så långsamt…

• manlig/kvinnlig - jag läser nog mest kvinnliga författare, men…nä, jag kan inte säga att jag föredrar det ena framför det andra.

• en åt gången/flera på gång - flera på en gång, oftast. Man kan ju inte vara sugen på samma sorts bok dag efter dag…

Läs den här boken! Det är min bästa bok hittills i år, tror jag. När jag insåg att den snart var slut fick jag nästan ångest och ville läsa om den, trots att den bok som låg näst på tur var Luftslottet som sprängdes… Jag kan egentligen inte riktigt sätta fingret på vad som var så himla bra med den, så ni får väl helt enkelt ta mig på orden och läsa själva.

Boken handlar om fyra Londonbor under krigstiden, mitten av 1940-talet. Deras liv hör ihop, på sätt som är omöjliga att lista ut från början. Jag tyckte att boken började lite segt (jag tror faktiskt att jag var på vippen att ge upp på den) men framåt mitten var jag fast. Waters skriver väldigt målande och det är nästan som om man själv befann sig där på den tiden. Att den dessutom delvis handlar om lesbisk kärlek på en tid då det garanterat var ett svårare liv att leva än idag ger det hela bara en extra krydda.

Så, vad skrev jag? Läs den!

/Kamilla 

Jag kom inte längre än till sidan 190 av 327. Det här är i mina ögon en väldigt konstig bok. Läste någonstans att den var kritikerrosad, but why? Om någon som läser detta har läst boken och tyckte den var bra vill jag gärna ha en förklaring av dess storhet. Jag blir bara irriterad. Läs den inte! (Nu har jag dessutom fått böter på biblioteket för att det var en snabblånsbok och den tog skitlång tid att (inte) ta sig igenom. Så ovärt.)

/Kamilla 

Femte september kommer andra delen av Jan Guillous serie om polisen Eva som då hette Eva Johnsén och nu gift sig och heter Eva Johnsén-Tanguy. Hon jobbar på Ekobrottsmyndigheten och är en skicklig förhörare.

Förlaget om boken:

Klockan tre på morgonen gör säkerhetspolisen och terroristpolisen
tillslag mot ett antal familjer i en Stockholmsförort.
Ett femtiotal personer grips och transporteras bort. De gripna
får ingen vetskap om vad de är misstänkta för. Men nästa
dag exploderar nyheten att ”al-Qaida i Sverige” har oskadliggjorts
och att landet räddats från den största katastrofen
någonsin. Nio personer häktas som terrorister och därefter
utbryter den stora tystnaden. Ingen vet vad som sker i polisutredningen.

Kalla det… är tydligen en väl recenserad bok. Jag fick den i present för jag väntar ofta länge annars med att läsa populära böcker. Vet inte varför. Kalla det… var väl värd att läsa. Trots mitt svenska ursprung var igenkänningsfaktorn hög och det beror väl på att jag kan identifera mig mest med Markus karaktär i boken, vi delar samma erfarenheter.

Kalla det vad fan du vill är en mosaisk bild av ett vardagsliv för en invandrarfamilj i Malmö. Den ger en del tankeställare, som på begreppet invandrare, när slutar man vandra? Den ger en del nya kunskaper, för de som till exempel inte känner till tarof, att bjuda och välkomna även utan att mena det man säger. Den resonerar också kring varför tjejer börjar bära sjal eller varför äldre svenska män är så rasistiska.

Det är en bok som vill förmedla så mycket att resultatet blir en myllrande mosaik. Jag hoppas över att läsa bitar som inte jag är så nyfiken på. Bäst tycker jag om att läsa om pappa Amirs upplevlser i svenska samhället. Han, som väl inte flyttat till sverige för att köra taxi, akademiker som han är. Bästa scenen i boken är när föräldrarna ska träffa sin dotters lärare, en slashas vid namn Max, som inte riktigt är vad de väntat sig.

 Om man läser boken som man äter från ett buffebord så kommer den att ge bra utdelning, att läsa allt blir för segt.

Tjuvarnas marknad är väl någon slags deckare med ganska vass samhällskritik. Plus några sidor jaktskildringar och vinfrossa för mycket.

Jag hade höga förväntingar på boken, och den mostsvarade inte riktigt dem. Jag förstod inte hur bokens intrig skulle leda fram till vad jag läst om den i recensionerna. Så det tog lång tid för mig att komma in i boken. Sedan efter ungefär halva kom jag in i Guillous välbekanta rytm och  slukade resten.  Då började jag också misstänka att det som recensionerna talat om skulle ge sig på slutet. Och verkligen, i allra sista slutklämmen blev jag nöjd.
 

Med Tjuvarnas marknad tror jag att Guillou öppnat upp för en ny serie. Han är ju förutom författare också kapitalist, trots allt. Han vet att han tjänar bra pengar på sina böcker. Det finns några trådar som är ävlrda att följa upp i nästa bok. Den nyskilda polisen Eva är en trevlig bekantskap, närbesläktad med andra litterära poliser som dykt upp på sistone. 

Hur gör ni när ni råkar ha börjat läsa en bok som ni tycker är tråkig? Läser ni ut den, eller låter ni helt enkelt bli? Själv är jag jättedålig på att sluta läsa när jag upptäcker att jag inte gillar boken. Jag vet inte varför egentligen, det känns bara konstigt att börja på en bok som man inte avslutar. Häromdagen började jag på en som verkade smårolig, men den är jättekonstig och har inte roat mig det minsta lilla än. Ändå fortsätter jag att läsa. (Fast jag har faktiskt lagt den åt sidan tills vidare, för att jag verkligen unnade mig själv att få läsa en rolig/bra/lättsam bok i stället.)

/Kamilla 

Den här boken handlar om ett antal människors olika liv, där de flesta är på väg mot en förändring av något slag. Allt vävs samman genom Muldoon’s Tea Rooms, som ägs av Daniel och Penny Stanley, vilka lägger ner nästan all sin tid och kärlek på det gamla caféet. Medan Daniel verkar nöjd med livet börjar Penny bli mer och mer osäker. Hon vill ha barn men han vägrar.

Boken är skriven i korta kapitel där man förutom Daniel och Penny får följa caféets gäster. Det är en ganska mysig bok. Stundtals väldigt förutsägbar, men samtidigt blev jag förvånad mer än en gång. Lagom lättsmält och väldigt praktisk att läsa när man har ont om tid (t.ex. när man väntar på att sambon ska komma och lägga sig eller att toaletten ska bli ledig), tack vare kapiteluppdelningen. Jag tycker att den är värd att läsas.

/Kamilla 

Som ungefär alla andra har jag gått och längtat efter att Luftslottet som sprängdes, av Stieg Larsson, och Tyskungen av Camilla Läckberg skulle släppas. Nu när de har släppts kan jag inte komma mig för att köpa dem. Att lägga ut 300:- för att läsa två böcker känns nästan lite överdrivet. Därför tänkte jag såhär: om någon annan i min närhet köper dem, kan inte jag få låna dem sen då?

Jag väntar också på att Lean mean thirteen ska släppas, den trettonde boken i Evanovichs serie om Stephanie Plum. Den har releasedatum 19 juni, så någon gång efter det borde den gå att beställa från svenska internetbokhandlar. Förhoppningsvis direkt efter det. Har kollat på Bokus för att se om de kunde tänka sig att sätta ut ett datum när den går att köpa, men det har de inte gjort. Dumma Bokus.

/Kamilla

Idag slängde jag Autografjägaren av Zadie Smith. Jag har läst den i en evighet nu. För ett tag sedan jublade jag nästan när jag insåg att jag hade mindre kvar att läsa än vad jag hade läst, men…nä, det gick inte längre. Jag brukar inte ge upp på böcker jag inte tycker är bra, utan plåga mig igenom dem i stället, men någon sorts gräns måste man ju ha.

Jag vet inte varför jag började läsa boken egentligen, jag har läst (hela) Vita tänder av samma författare och tyckte inte den var bra heller. Nu kommer jag aldrig mer att göra något försök på en Zadie Smith-bok, det lovar jag.

Jag googlade lite på boken och hittade rescensioner som "en ren njutning att läsa", "underhållande, genialisk", "skitrolig", "komiskt, varmt och lättsamt".  Jag skulle snarare säga skitkonstig, jätteseg, kass. Läs den inte!

/Kamilla 

En man med ett litet ansikte är Helene Turstens sjunde deckare. Jag upptäckte hennes böcker hösten 2003 och blev väldigt förtjust. Det var före deckarboomen, och det var på den tiden när deckare mest handlade om mosslyckade män. Jag hade läst om Winter, Wallander och Beck så Irene Huss var en välkommen bekantskap. Hon är en kvinna i femtioårsåldern, med två tonårsdöttrar och en man som är kock (bra tillång för en polis). Hon är kriminalinspektör i Göteborg, i en grupp av mest män. Irene är vältränad och ganska präktig, men också väldigt modig.

De första böckerna av Helene Tursten är de allre bästa. Det är sinnrika historier med oväntade slut, men man känner ändå att svaret fanns där någonstans i boken och det känns finurligt. Jag gillar den typen av bok.

 En man med ett litet ansikte är bra på små detaljer som leder fram till gåtans lösning. Den berör också ett aktuellt ämne, trafficking, som känns obehaligt men viktigt att ta till sig. På det sättet är boken folkbildande. I varje bok finns också en eller annan närkontakt med mer välbärgade familjer. Det blir ett humoristiskt inslag på sitt sätt. Tyvärr är den sjunde boken inte riktigt på samma nivå som de tidigare. Det känns som Helene Tursten läst Camilla Läckberg och tänkt att det räcker med att skriva på den nivån. Det är tråkigt för Helene Tursten är mycket bättre än så.

Katerina Janouch är samlevnadsexpert och mamma till fem barn. Fyra av dem är killar, den femte är en tjej. Många tänker nog när de ser en födelseannons som består av många storebröder och slutligen en liten flicka, att nu är de väl glada i den familjen? Så har jag tänkt, även fast jag vet att det retar föräldrar.

Helst ska man ju säga att man bara önskar sig ett friskt barn och inget särskilt kön. Fast jag har själv tillhört den skara som nu fått ett språkrör genom Katerina Janouch, som önskat en flicka. Det verkar särskilt vanligt för mammor som upplever en kris av något slag i samband med graviditeten. I boken är det Helenas mamma som dör.

Dotter önskas är en bra bok. Jag trivdes med att läsa den, även om den för min del kunde varit längre och detaljerna mer utmålade, eller historien inte lika rakt på berättad. Katerina Janouch lyggas förmedla hur viktig känslan av att önska sig ett visst kön blir samtidigt som man vet att man komme rälska vem som än kommer ut. Det blir också en indirekt tipsbok för kvinnor som vill ge naturen en chans genom olika knep för att få ett särskilt kön. Det är också en bra bok att utgå ifrån om man vill debattera könsfrågor. Boken fyller ett vakuum bland svensk litteratur, och en fortsättning om hur det går för Helena och hennes familj är välkommen.

1.  Luftslottet som sprängdes - Stieg Larsson (oöverträffbar)

2. En man med ett litet ansikte - Helene Tursten

3. Tyskungen - Camilla Läckberg (som jag upptäckte redan med första boken och inte andra som de flesta andra gjorde, så vet ni) 

Sommaren är räddad! 

Ytterligare en bok av Val McDermid. Den här boken tog mig längre tid att läsa jämfört med de andra så troligtvis är den inte riktigt lika bra. Den handlar om en psykolog och hennes sambo som är deckarförfattare. När flera deckarförfattare i deras närhet dör är frågan om det finns ett samband eller det är slumpen.

Boken slutar för abrupt, men jag gillar att historierna vävs ihop. Det känns också som att det finns utrymme för fler böcker i serie för att fördjupa karaktärerna, för att kompensera slutet.

Helene 

Dan Brown tar sig an nya, mer moderna områden i boken I cirkelns mitt. Vad titeln syftar till vet jag faktiskt inte.
 

Storyn är att Rachel, som jobbar på underättelsetjänsten plötlisgt en morgon får ett samtal från Presidenten som skickar henne till Antarktis. Det lbir några långa dagar för rachel, fyllda av faror och allt som kan gå fel gör det. Eftersom det är Dan Brown vilar man i trygg förvissning om att de kommer att klara sig. Några birollsfigurer där längs vägen för att öka trovärdigheten.

Upplösningen är säkert vetenskapligt avancerad och korrekt men kittlar inte sinnena lika mycket som Da vinci-koden. Det är oundivkligt att jämföra alla Dan Browns böcker med den, för man hoppas att det ska upprepa sig, den där spännande käsnlan av att man är mitt i att skriva världshistoria. I cirkelns mitt är inte riktigt i den klassen, men läsvärd. Man får vad man kan förvänta sig. 

Helene 

Det här är en bok som berör.

Annette fick en dotter, Renee, tillsammans med Shane Goode som visade sig vara rejält manipulativ och okänslig. Under ett pyjamasparty hos sin pappa dog Renee. Obducenten lyckades inte fastställa dödsorsaken, men Renees mormor Sharon och mamma Annette var helt övertygade om att det var mord och att pappan var den skyldige. De startade en rättsprocess och fick till slut Shane dömd för mordet på sin dotter.

I boken får vi följa Annettes liv från att hon först träffar Shane till slutet av rättegången mot honom. Att han till slut blir dömd beror på en stark vilja och tro hos både Sharon och Annette men också hos en kriminalassistent och en advokat (underligt nog bägge kvinnor…). Det fanns tillfällen i boken där jag tvivlade på att rättvisan skulle segra, men det gjorde den ju uppenbarligen.

Sista andetaget är en bok man fastnar i och helst inte vill sluta läsa förrän man läst ut den. Den har dessutom ett väldigt överraskande slut, som en sorts bonus (det är ju trots allt en sann berättelse, så överraskande slut på en sådan här bok förväntar man sig inte). 

Läs den, men inte om du är känslig för ondska och omänsklighet.

/Kamilla

Jag läste ganska många böcker innan jag fick barn, som handlade om förlossningen och det första året med bebisen. Sedan har liksom tiden rullat på och jag har mest läst föräldratidningar och snappat upp lite tips här och var. Kännetecknande för vår tid är annars att föräldrar söker stöd från experter mer än från sina släktingar.
 

Jesper Juul inleder sin bok med att berätta att han egentligen inte är expert på barn, utan familjeterapeut. Först stör det mig men längs resans gång tycker jag ändå att han har tillräckligt med underlag för att veta vad han talar om. I korthet handlar boken om att barn är kompetenta från början, att de inte behöver fostras utan att man i familjen ska lära sig samverka med varandra på ett sätt som inte är kränkande eller åt andra hållet - ansvarslöst. Barns beteende är en reaktion på hur vuxna agerar med dem.
 

Jag gillade att läsa boken, jag är fascinerad av barn och deras utveckling, och jag fick några handfasta tips och tankeställare med mig. Rekommenderas!

Helene 

Andras plåga har stått i bokhyllan vid kassan på min Ica-affär ganska länge, utan att jag har tänkt att det är en bok för mig. Omslaget riktar sig till män. Kanske har man valt ett sådant maskulint omslag för att Val McDermids böcker är ganska blodiga? Val McDermid är förresten en kvinna.

Jag skäms inte för att hoppa över de mest detaljerade bitarna. Andras plåga är bra ändå. Det är en klassisk pusseldeckare där man genom ledtrådarna kan räkna ut vem som är skurken i slutet. Nackdelen är att just den här storyn fanns med i ett av Mord i sinnet-avsnitten på TV.

Helene

Ett nytt fall för Erik Winter, minsann. Innan jag läste Rum nummer 10 hann jag läsa ganska många recensioner av den. Mest för att jag ofta väntar in pocketversionen. Recensionerna var lyriska och skrev om Åke Edwardsson som en av landets främsta deckarförfattare, mest för att han har ett så annorlunda språk som känns nytt i den här typen av böcker.

Jag hade höga förväntningar när jag började läsa Rum nummer 10. Att läsa en bok om en välkänd huvudperson är alltid tryggt, det är bara brottet som är nytt. I Rum nummer 10 är det ett gammalt brott som påminner om ett nytt. Det lyckas författaren få oss att förnimma genom att använda sig av det svenska språket på ett väldigt väl.

Sjävla storyn är helt ok, men den blir lite seg någonstans mitt i. Jag hade önskat en fördjupning av personporträttet, några ansatser görs, men jag är sådan att jag alltid vill ha mer av just det.

Helene 

Journalisten Kerstin Fredholm var nyfiken på hur det är att vara piga (städerska) i Sverige idag, så hon utgav sig helt enkelt för att vara en och fick massor av jobberbjudanden. Under ett halvår städade hon hemma hos en brokig skara människor för att få svar på frågor som vilka som skulle vara intresserade av hennes tjänster, om de skulle vilja betala vitt eller svart, hur arbetsvillkoren bakom stängda dörrar i den privata sfären är och hur man blir behandlad längst ner i hierarkin.

Notervärt är att alla hon tog anställning hos, förutom en, medvetet valde att betala svart i stället för vitt. "Härligt", kanske en moderat tänker, "då är vi ju rätt ute med våra billiga hushållsnära tjänster". Jojo. Många av de hon jobbade åt eller hade kontakt med för att eventuellt börja jobba åt verkade tycka att ungefär 60:-/timmen är ett skäligt pris att betala för städhjälp hemma. Förklara gärna för mig hur ett företag ska kunna gå runt med det resonemanget.

Det här var en väldigt intressant bok, som ger en inblick i något jag faktiskt inte alls har koll på. Snabbläst var den också, tog väl ungefär en timme eller så. Rekommenderas!

/Kamilla